10 i topp: Filmer 2006

2006Jag brukar vara litet sen i starten ibland. Så när filmspanarna skulle köra sina listor över 2006 års bästa filmer i lördags så hann jag inte riktigt med att få ihop min lista i tid. Men nu har jag fått till den – och det är väl egentligen helt rätt att facit avslöjas sist! 😉

****

10. Farväl Falkenberg
Farväl Falkenberg
Farväl Falkenberg är en av de filmer som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006 på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival stod för.

9. The Host
The Host
I min recension av The Host från 2007 så skrev jag som ett PS följande: Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också. Ja, redan då hade jag snappat upp det här med regn och sydkoreanska filmer. 😉

8. Berätta inte för någon
Berätta inte för någon

Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig.

7. Little Miss Sunshine
Little Miss Sunshine
Min American Independent-film på listan som handlar om en dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Little Miss Sunshine är en må bra-film med mörka stråk och en ibland ganska svart humor. En film som inte fegar ur. Super Freak!

6. United 93
United 93
Paul Greengrass United 93 är spännande, svettig och obehaglig. Filmen påminner mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden.

5. Pans labyrint
Pans labyrint

Pans labyrint är en film där Guillermo del Toro väver ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Slutet är så mörkt, spännande och sorgligt det kan bli.

4. De andras liv
De andras liv

Filmen som fick mig att bli medlem i Amnesty. Enough said!

3. Red Road
Red Road

Red Road is a film that not only caused a change of my blog header (5/5 films do that as a rule of mine) but also prompted my first review in English. Find out why here.

2. Babel
Babel

Från min recension (som inte finns på bloggen än): ”Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla”. Ja, om det känns som att tiden står stilla så har filmen lyckats. Den andra 5/5-filmen på listan men inte den sista…

1. Children of Men
Children of Men
Kan Alfonso Cuarón vara min favoritregissör just nu? Hans senaste rymdfilm Gravity hamnade på första plats på listan över förra årets bästa filmer. 2006 kom Children of Men och den hamnar alltså på plats numero uno på 2006 års lista.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: This Is England, Blood Diamond, Seraphim Falls, The Fountain, The Science of Sleep, Inland Empire, Jindabyne.

Det finns säkert en hel drös filmer som jag inte har sett som jag kanske borde ha sett. En del av dessa kommer ni garanterat hitta på de andra filmspanarnas listor. Hoppa därför in och kolla in dessa: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Fiffis filmtajm.

Children of Men


Titel: Children of Men
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2007.

Jag har sett en grymt bra film och dessutom den bästa filmen jag har sett i år (även fast filmen i sig är från 2006). Det visade sig lite överraskande vara Children of Men med Clive Owen som något livstrött och cynisk föredetting i 2027 års London.

Världen är ett kaos. Alla verkar hata alla, och i England hatar man invandrare/flyktingar mest. En av anledningarna till kaoset i världen är att kvinnor inte blir gravida längre. I filmens inledning blir dessutom Jordens yngste medborgare, 18-årige Baby Diego, mördad. Världen sörjer och Clive Owen åker hem till hippien Michael Caine och röker på. Dagen därpå blir han dock kidnappad av en gammal bekant och återfinner sen livslusten när han träffar, och beslutar sig för att beskydda, en ung, och på något sätt GRAVID, kvinna.

Åh, vilken fantastiskt film! Jag har läst en hel del omdömen där det klagas på brister i manus, logiska fel, för lite bakgrundshistoria, för lite djup, etc. Själv tycker jag det är skönt att det inte finns några förklarande avsnitt, där världens tillstånd, orsaken till oförmågan att få barn, ska förklaras av några forskare i ett laboratorium. Världen är liksom tillräckligt kaotisk redan som det är nu i vår tid. Nej, här kastas vi istället direkt in i en grymt spännande och visuellt makalöst snygg road movie där Clive Owen försöker transportera den gravida tjejen till skyddad mark (eller skyddat vatten).

Fotot och klippningen, eller snarare den märkvärdiga avsaknaden av klipp, ger filmen en helt unik levande känsla. Jag lever mig, på ett ovanligt sätt, in i händelserna som Owens rollfigur upplever. Jag vet inte, kanske har det datorspelskänsla, även om det antika Doom är det senaste jag upplevt när det gäller datorspel. Några scener är så spännande att de får mig att fysiskt spänna mig och att högt skrika ut i något sorts hejarop.

Jag tycker filmen är otroligt snygg. De miljöer som man skapat är mörka, skitiga, dystra, farliga, kaotiska, levande; dvs väldigt snygga i mina ögon. Filmskaparna har i vissa scener verkligen lyckats skapa en klaustrofobisk stämning där man liksom inte fattar hur rollfigurerna ska klara sig ur det hela. Så här ska actionscener vara. Jag är med i händelserna. Det är ett inferno. På något sätt kan vi klara oss ur det. Hoppet, det eventuella nyfödda barnet, är det som gör att jag som tittare inte bara blir tittare utan dras in i filmens verklighet.

Jag förstår mig inte riktigt på folk som säger att filmen är ”ack så snygg, men ack så tom”. För mig är det en otroligt, snygg, spännande och intensiv film. Jag tyckte det var ruggigt skönt att bjudas på en riktig bergochdalbanetur i form av en snygg actionfilm. (Det kan bero på att jag sett mycket Ozu och Bergman på senare tid, haha.) Dessutom är ju filmen en road movie, som är något av en favoritgenre. Nej, jag tyckte faktiskt Children of Men talade både till hjärnan och hjärtat, och kanske till nötterna som man brukar säga. Åtminstone till reptilhjärnan. Och min reptilhjärna säger fem av fem.

5/5

%d bloggare gillar detta: