Ett päron till farsa firar jul (1989)

Ett päron till farsa-filmerna, vad har vi på dem? Ja, jag har bara sett den första filmen (1,5/5) och legacy sequelen (legacyquelen?) från 2015 (2/5). Så kanske inte riiiiktigt min grej och jag skrev i en kommentar att det skulle mycket till om jag skulle se några fler av filmerna. Men ibland har man tid över och är trött i huvudet och tar fel beslut. Så nu har jag sett den tredje filmen där familjen Griswold ska fira jul. Nej, det här var inte min grej, som väntat. Det är för amerikanskt. Pappa Clark (Chevy Chase) suktar efter lättklädda damer och cousin Eddie (Randy Quaid) är bara äcklig. Det blir mest tröttsamt. Bäst är grannarna med Elaine i spetsen samt det faktum att Clark ibland visar upp en mörk galenskap. Det förekom även en lite cool biljakt à la Duel. Och så tyckte jag att det var kul att Mavis Staples, som jag sett i underbara Summer of Soul, var sångerskan i den lilla tecknade kortfilmen i inledningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Seconds (1966)

SecondsMed anledning av att jag och några av Filmspanarna tidigare i veckan skrev om Tarsem Singhs nya film Self/less så kommer här ett gammalt och kort litet omdöme av Seconds, en 60-tals-dramathriller med ett liknande upplägg som Self/less. Jag ser att jag knappt skriver nåt om handlingen i min text, troligen pga av jag inte ville avslöja för mycket om vad som händer, men det handlar alltså om en man som får en ny kropp, ett nytt liv.

En man (John Randolph) som är utråkad och ganska trött på sitt liv får mystiska telefonsamtal och blir ombedd att uppsöka en viss adress i stan. Mmm, början är klart bra i detta sci-fi-drama av John Frankenheimer. Det är snyggt, svartvitt och mystiskt. Vad är det egentligen som händer? Konspirationsfaktorn är relativt hög. Filmen fortsätter att vara intressant men tappar kanske något av spänningen. Det ställs en del intressanta moraliska frågor men jag tycker inte riktigt filmen klarar av övergången från mystisk thriller till moraliskt drama. Rock Hudson är bra i sin roll. Det var kul att se. Nånstans i samband med en Bacchus/”trampa druv”-fest (ni som sett filmen vet vad jag menar) så blir flumfaktorn lite väl hög (mer bisarrt än bra). Men filmen tar sig igen mot slutet, så slutbetyget blir en trea. Seconds är en ganska trevlig bekantskap men inget mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Serpico (1973)

SerpicoMed anledning av att Sofia precis skrev om Serpico så skickar jag upp en gammal preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i oktober 2009.

En amerikansk 70-talsfilm i regi av Sidney Lumet och med en skäggig Al Pacino i huvudrollen borde vara en säker hit. Och faktum är att den här filmen har så mycket ”gratis” att den bara pga det får godkänt. Vad har vi då? Jo, vi har en strålande Pacino i sköna frisyrer och kläder (kostymavdelningen har verkligen jobbat övertid här!), härligt slitna men vackra New York-miljöer, och en historia som efter ett tag engagerar. Pacino är klockren som nybliven polis med ambitioner att göra nytta men som upptäcker att korruptionen är så utbredd att det inte går att undvika den. Det är en film om en outsider, om någon som sticker ut från mallen. Kanske är just detta något som man hittar i flera av Lumets filmer? Folk som hamnar i omöjliga, desperata situationer. Förutom en ung Pacino var det kul att se yngre upplagor av andra skådisar som man känner igen (tänker på M. Emmet Walsh och F. Murray Abraham). Historien är intressant men blir aldrig riktigt, riktigt, gripande. Det är nära fyran men det räcker inte ända fram. Filmen bygger för övrigt på den sanna historien om Frank Serpico. (Min kommentar: BOATS är inget nytt med andra ord.)

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom