Past Lives (2023)

Barndomsvännerna Na Young och Hae Sung skiljs åt som barn när Na Youngs familj emmigrerar från Sydkorea till Kanada. Tolv år senare ”träffas” de igen via Facebook. Nu bor Na Young i New York och har bytt namn till Nora Moon (Greta Lee). De håller en ivrig kontakt under en tid. Man kan nästan säga att de inleder ett distansförhållande. Men det hela rinner ut i sanden när ingen vågar eller vill ta steget att besöka den andra.

Tolv år passerar igen och nu har båda gått vidare i livet. Hae Sung (Teo Yoo) har träffat en tjej (som vi som tittare knappt får se) och Nora har gift sig med Arthur (John Magaro) efter att ha träffat honom på ett författarläger. Nu bestämmer sig Hae Sung för att åka till New York för att träffa Nora. Bättre sent än aldrig. Eller?

Jag tyckte Past Lives var en helt underbar film. Det känns otroligt att det är Celine Songs debutfilm. Song har en bakgrund som pjäsförfattare men att kliva in och lyckas som regissör på det sättet hon gör i Past Lives är imponerande.

Att Song är pjäsförfattare i grunden känns rimligt med tanke på att Past Lives är en film som fokuserar på människor som pratar med varandra. Vi får många långa scener med fin dialog, mellan Nora och Hae Sung och mellan Nora och Arthur.

Det är även en vacker film rent visuellt. Miljöerna känns inlevda. Parker, speglar, fönster, vattenpölar och regn, allt känns levande. Som vanligt regnar det på film i Sydkorea. VSB!

En detalj jag gillade var hur Hae Sung i de olika tidsperioderna hänger med samma kompisar i Seoul. Först är det häng på den lokala syltan där man dränker sina sorger i sprit. Senare är det mer ordentliga sammakomster på BBQ-restaurang i kostym.

Noras man Arthur skulle kunna vara en rollfigur som man ska ogilla i en annan film. Här är han en sympatisk, ödmjuk och lite osäker snällis. Han vill lära sig koreanska för att förstå Nora när hon pratar i sömnen på koreanska. Höjden av romantik. (Eller creepy?). Det är som Hae Sung säger till Nora: ”Jag visste inte att det skulle göra så ont att tycka om din man”.

Jag är en sucker för den här typen av bitterljuv melankoli och filmen var inneboende i min hjärna några dagar efter titten. Det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Past Lives hamnade faktiskt på första plats på min lista när jag var med i Shinypodden (yay!) och pratade om 2023 års bästa filmer. På bloggen kommer min slutliga 2023-lista lite senare när jag sett alla 2023-filmer jag vill se. Då får vi se om Past Lives fortfarande toppar listan. Här hittas avsnittet av Shinypodden där vi pratar om Past Lives: Spotify.

First Cow (2019)

First Cow kan vara urtypen för distributören A24:s filmer. Eller kanske inte urtypen; jag tror inte det finns nån sån urtyp. Men det är inte förvånande att det är en A24-film. Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor. Inledningen av filmen knyter ihop nutid med dåtid på ett smart sätt som gör att man undrar vad som har hänt och hur det har hänt. Hela tiden vilar en känsla av doom över filmen vilket givetvis beror på det vi fick se under inledningen i nutid. Det handlar om mat, och mer specifikt om kakor, och om hur det får en att minnas tillbaka på kanske bättre tider.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Carol (2015)

Carol var en sån där film som jag missade på bio och kollade upp hemma i soffan inför årsbästalistan som skulle göras för året den kom ut (2015). Carol är en elegant och sval film. Den har en känsla jag gillar och som säkert Todd Haynes gillar. Det handlar om 1950-talet återigen, som i t ex Far from Heaven. Alla spelar roller för att passa in i det perfekta (på ytan) amerikanska samhället. Det förekommer många bilder med Rooney Mara, som spelar en av huvudrollerna, där hon stirrar ut genom glasrutor när hon åker bil eller tåg. En flykt från sitt liv och en längtan till nåt ouppnåeligt. Filmens bildspråk är betraktande och, som sagt, ofta genom glas, som genom ett filter, på avstånd. Det gör att filmen får en kall (och passande) men kanske distanserande känsla. Cate Blanchett kan inte vara mer passande i titelrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Big Short (2015)

The Big Short handlar om en grupp finansmän som tjänade storkovan på att folk inte klarade av att betala tillbaka sina bolån i finanskrisens USA. Filmen är dokumentär i sin stil och sägs även vara en komedi. En ganska svart i såna fall. Jag försökte hänga med i de ekonomiska termerna men jag får erkänna att jag inte förstod fullt ut. I filmen säger Christian Bales rollfigur t ex ”I want to short the housing market”. Ok? Nu har jag läst på lite mer och har greppat det här med short, long, credit swaps etc. Men finansmarknaden är verkligen inte min grej. Det är liksom luftslott i luftslott. Man säljer nåt man inte har och sen köper man tillbaka det till ett lägre pris och så har man tjänat pengar. Jag uppskattar vad filmen försöker göra men jag har svårt att bli indragen, investerad (ehe). Det är för mycket snack och för lite känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep