Whiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.
Filmen har två tydliga huvudrollskombatanter: Miles Teller (The Spectacular Now) spelar den aspirerande jazztrummisen Andrew Neiman och J K Simmons gör den demoniske och efter perfektion strävande musikläraren Terence Fletcher.
Filmen utvecklas till en batalj mellan Neiman och Fletcher. Till en början var dock filmen inte något som stack ut för mig. Neiman är en ganska osäker snubbe, men besatt av att bli en framgångsrik trummis. Fletcher är krävande, för att inte säga sadistisk. Han förnedrar och bryter ner sina elever snarare än försöker inspirera dem. Eller är det kanske tvärtom, att han därmed inspirerar dem?
Efter att Andrew blivit förnedrad men ändå till slut tagit en plats i Fletchers band så undrade jag litet var filmen skulle ta vägen. Nu var liksom det svåra över och Neiman var på väg mot framgång. Jag tänkte att det var en ganska mysig film men ändå inget superduperspeciellt. Visst, alla scener där Fletcher leder sina musiklektioner och repeterar med bandet är härliga. J K Simmons har en intensitet som går att ta på. Rollfiguren Fletcher är person som ser rätt igenom dig. Det är en person du inte bör ljuga för eller försöka lura. Han har pondus.
Miles Teller är bra som Andrew, som är besatt av att bli trummis och detta gör honom till en person som inte är helt igenom trevlig. Han är självisk och villig att lyckas även om det gör att andra misslyckas eller blir ledsna. Oavsett detta så hejade jag på honom hela filmen. Kanske för att han var mänsklig, kort och gott, på gott och ont. Dessutom: Teller måste ha tränat en hel del på sitt trummande inför filmen. Kanske t.o.m. tränat sig blodig? Som jag har förstått så har även Teller spelat trummor som yngre. I vilket fall så såg det aldrig ut som att det var på låtsas även om förstås själva ljudet (alltid?) är från en proffsmusiker. Teller är i alla fall perfekt i rollen.
Trots lovord om bra och intensiva scener och riktigt bra skådespelarinsatser så jag tyckte ändå att något saknades för en riktigt toppfilm. Exakt vad saknade jag? Ja, jag vet inte, men kanske ett riktigt bra slut skulle kunna väga upp det hela…
Förutom scenerna med Fletcher och bandet förekommer det några scener med Andrew och hans pappa plus då en obligatorisk familjemiddag. Resten av Andrews familj förstår inte riktigt vad som är så speciellt med att Andrew är med i Fletchers band eller vad det ska leda till. Nej, tacka vet jag fotboll.
Andrew träffar även Nicole, en tjej som jobbar på en biograf får Andrew och hans pappa brukar se på film tillsammans (vilken bra tradition). Andrew är intresserad av henne men har inte modet att börja prata med henne. Efter att ha lyckats ta sig in i Fletchers band så blir han mer självsäker och frågar ut henne på date. Lustigt det där med hur Andrews självförtroende växer efter sina musikaliska framgångar. Då är det som han själv tycker att han är en intressant person för Nicole. Han har liksom något att säga om sig själv, vad han vill. Sen när de väl är på date så frågar Andrew om vad Nicole har för mål i livet och då uppstår en litet pinsam situation eftersom Nicole inte har något bestämt mål (än). Hon pluggar liksom vidare bara för att plugga vidare. Andrew blir mycket förbryllad över detta. Har hon inget som driver henne?! Intressant.
Just när jag trodde att filmen kanske skulle tappa sin intensitet så hände något. Jag minns inte riktigt vad som hände eller exakt när det hände men Fletcher kör igång med en ny manipulationsmanöver för att locka fram det bästa ur Andrew (eller någon annan som kliver fram). Det blir konkurrens mellan platsen som trummis. Andrew måste vara förtjänt av den.
Från och med nu så var det som att någon höjde temperaturen i salongen. Jag svettades, satt och spände mig, undrade vart filmen skulle ta vägen, var nyfiken, njöt av trummandet. Efter en intensiv sekvens där Andrew försöker ta sig till en spelning får vi en kort respit innan det makalösa slutet.
Slutet. Jag blev nu ännu svettigare. Är det kanske någon som faktiskt höjt temperaturen i salongen? Det framkom nu att Fletcher är en manipulatör av gigantiska mått och han skyr inga medel för att locka fram ett geni. Det spelar ingen roll hur hård han är. Om geniet inte kommer fram så var det inte meningen. Om geniet kommer fram så var hans sätt det enda sättet att få fram det.
Jag skriver inte mer om slutet för att inte spoila för er som inte sett filmen än. Men jag var alltså helt trollbunden av det jag fick se och höra på vita duken.
Whiplash har svensk biopremiär 6 februari och då går ni och ser den. Jag kommer förmodligen se den igen då bara för att få uppleva den sista kvarten.
Sen tidigare har Henke på Fripps filmrevyer och Christian på Movies – Noir skrivit om Whiplash.
Om visningen: Jag kom i hyfsad tid men det var ändå en ganska lång kö på Grand. Efter att ha lokaliserat Henke och Christian nästan längst fram i kön var det bara att ansluta sig till dem. Insläppet kom igång ganska sent eftersom det pågick ett Face2Face efter en visning av dokumentären om Carl Johan De Geer. Som jag förstod så var det De Geer själv som frågades ut men jag kan ha fel. Hur som helst, till slut började folk strömma ut från salongen och vi kunde gå in, givetvis med siktet inställt på den bästa raden med extra benutrymme. Jag trodde att jag först skulle hindras vid insläppet av en förvirrad tjej som hade glömt sin biljett men jag var fräck och klev förbi henne när hon stannade upp. Vi fick perfekta platser men fortfarande återstod en logistisk pusselbit. Henkes kompis Johan skulle ansluta men han var sen efter att ha varit på en tidigare visning. Dessutom skulle han hinna med att köpa något att äta också. Det är stressigt ibland på festival!
Medan vi väntade såg vi en del vänner (däribland Har du inte sett den?-Markus och Tommy och Niklas från Den perfekta filmen) som passerade förbi framför oss där vi satt och njöt av våra bra platser. Till slut dök Johan upp med maten i handen. Var det en hamburgare? Aj, aj, inte ta med sådant matosigt i biosalongen, Johan! Eller var det bara en doftande fralla? När Johan kom in noterade jag först inte vad han hade med sig och när jag sen kände matos var jag på vippen att nämna för Henke att någon idiot hade köpt med sig varm mat i salongen. Jag hann hejda mig eftersom jag såg Johans (varma?) macka i ögonvrån. LOL. Och så började filmen…
När filmen var slut försvann Tommy, Niklas och Markus snabbt på väg till en annan film medan jag satt kvar i salongen under hela eftertexterna som i trance. När jag kom ut på trottoaren utanför Grand stod Johan, Henke och Christian där. Jag anslöt och vi började hyllade filmen. Well, alla hyllade den inte. Christian kallade det en mellanfilm. Whiplash! På väg hem på tunnelbanan lyssnade jag på låten Caravan från filmens soundtrack.
Det finns major Coen och minor Coen. The Ladykillers är minor minor Coen. Det är en märklig mix. Är det en hyllning? Men i såna fall till vad? Scary Movie? Buskis? Svenska pilsnerfilmer? Filmens humor fungerar inte. Det team som leds av Tom Hanks rollfigur har ingen vidare kemi. Humorn skaver och känns krystad. Tom Hanks utspökad med fult skägg som om han vore en sydstatsgeneral passar inte i rollen. Hans sydstatssläpande brytning var mest jobbig. Trots brister så finns det ändå saker jag gillar. Det finns en film noir-aktig känsla, en grotesk sådan. Filmen är förstås rent tekniskt väldigt välgjord vilket ger en märklig kontrast mot humorn, som inte kan bli lägre. Slutbetyget blir: snäppet bättre än Burn After Reading.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?