Leva livet (2001)

6 december, 2019 Lämna en kommentar

Mikael Håfström, vad har vi på honom? Ja, en hel del väl? Ondskan är väl den film som kanske först dyker upp hos mig. Efter denna bar det av till Hollywood för Håfström och filmer som 1408 och The Rite (nej, det är inte en remake på Bergmans Riten). Nu senaste var Håfström på ett enligt mig lyckat Sverige-besök i och med Quick. Min text om Leva livet (nu ska jaaaag leva livet…) skrevs i juli 2007. Jag skriver att det är Håfströms debutfilm, vilket är felaktigt då han redan 1995 gjorde Hamilton-rullen Vendetta med Stefan Sauk.

I debutrullen av 1408-regissören Mikael Håfström får vi ta del av livet för ett gäng hyresgäster i ett hyreshus och även lära känna en dammsugarförsäljare som besöker dem. Jag skulle kanske kalla filmen för en sorts Magnolia light men helt utan samma nerv och med färre personer inblandade. Nja, en hyfsad rulle får man väl ändå säga. Kjell Bergkvist är sig lik, dvs bra, som en av hyresgästerna. Han gör ett charmigt och lite sorgligt försök att stöta på hårfrisörskan Eva Röse. Filmen börjar bra med ganska mycket fokus på Bergkvist. Så fort han inte är med är det lite sämre. Jag gillade inte scenerna med paret där kvinnan spelades av Lia Boysen. Krystat. Efter ett tag ballar filmen ur en aning och blir nån sorts buskis med tokrolig humor som inte funkar (för mig). Detta blandas med nån sorts svärta som Håfström inte riktigt får ihop. Jag fick ibland Aki Kaurismäki-vibbar när dammsugarförsäljaren var med. Jag ger knappt godkänt till Leva livet. För spretig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Så vit som en snö (2001)

7 februari, 2019 Lämna en kommentar

Jag fortsätter med en till gammal preblogg-text om en Jan Troell-film, en film med den kanske vackraste titeln nånsin (i konkurrens med Bleka dödens minut och Medan vi faller…). Min text om Så vit som en snö skrevs i augusti 2004.

I SVT:s retro med Jan Troell-filmer såg jag bara två stycken. Den första var Här har du ditt liv och nu har jag sett Så vit som en snö. Det är en till största delen fiktiv berättelse om den verkliga personen Elsa Andersson, som var den första kvinnan i Sverige som tog dykcert.. eh ska vara flygcertifikat. Hon var dessutom en hejare på att hoppa fallskärm. Vi får följa hennes liv, som präglas av utanförskap och längtan till nåt annat, från uppväxten och fram till hennes tragiska slut.

Det här är i mångt och mycket en välgjord film. Fotot och miljöerna är vackra, men filmen är lite väl långdragen och den är pretentiös, vilket i detta fall är både positivt och negativt. Amanda Ooms är bra på att fånga den udda Elsa. Bra i sina roll är även Björn Granath som Elsas pappa som är orolig när hans dotter är ute och flyger. Han lyckas inte, och vill kanske inte, tygla henne. Detta är det intressanta i filmen. Däremot tyckte jag inte om Stina Ekblad som försöker prata med dansk brytning eftersom hon spelar en danska som blir pappans nya fru (efter att Elsas mamma dör i barnsäng, tidigt i filmen). Shanti Roney har jag aldrig gillat riktigt. Han ser så jävla skum ut. Här känns han krystad. Sen undrar jag varför Richard Wolff ska vara med. Jag hade precis samma undran hade jag när jag såg kalkonen Tre solar. Det blir godkänt till denna film som har en grammatiskt konstig men väldigt vacker titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. För den som är intresserad kan jag nämna att både Ooms och Björn Kjellman visar prov på lite full frontal nudity i en ganska märklig scen.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Das Experiment (2001)

3 januari, 2019 Lämna en kommentar

Jag inleder 2019 med att skicka ut en gammal preblogg-text om Oliver Hirschbiegels debutfilm Das Experiment. Min text skrevs i februari 2004.

Experimentet är en tysk film baserad på verkliga händelser där en grupp försökspersoner under två veckor ska spela fångar respektive vakter på ett ”låtsasfängelse”. Till en början är allt också just på låtsas men efter en ganska kort tid blir det mer allvar än vad någon kunnat räkna med. Muahaha. En av rollerna spelas för övrigt av Moritz Bleibtreu som spelar Lolas pojkvän i Spring Lola.

Ok, jag måste medge att vissa beslut som tas och vissa handlingar som utförs av vissa personer i filmen känns orealistiska. Även om det måste ha varit en pressad situation så tror jag inte man förvandlas till psykopat så snabbt. Men vad vet jag. Jag har inte deltagit i något liknande experiment.

Med det sagt så måste jag också säga att jag tyckte filmen var ruskigt bra, och ruskig också för den delen. Den sista halvtimmen är bland det svettigaste jag har sett faktiskt. Riktigt spännande och obehagligt på samma gång. Skådespelarna gör toppinsatser. Foto och klippning håller hög klass. Bra och passande stämningsmusik. Jag håller med Movies – Noir lite grann, om att tjejen som figurerar i handlingen kanske känns lite ditsatt, men det var inget jag störde mig nämnvärt på. Nej, jag gillar verkligen filmen och den får högt betyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Hundstage (2001)

6 november, 2018 2 kommentarer

För ett tag sen skrev jag om hundfilmen Dog Days och nu handlar det om hunddagar igen. Det här är dock en heeeelt annorlunda film jämfört med den amerikanska mysfilmen. Och ja, Ulrich Seidls film kallas Dog Days i USA och det vore jättekul om några har gjort misstaget att välja den österrikiska versionen. Min text om Hundstage skrevs i augusti 2003.

Peo (en gammal kompis från Bio.nu) har beskrivit ”handlingen” bra i sin recension så jag skippar den. Det här var en mycket annorlunda film. Regissören Ulrich Seidl från Österrike har vad jag läst mig till bara gjort dokumentärer tidigare, provocerande och uppmärksammade sådana. Detta är hans första spelfilm men faktum är att den känns ganska dokumentär den här också. Precis som Peo skriver så är samtliga skådisar i filmen amatörer, utom en. Vissa scener i filmen är roliga, speciellt de med den för sina medmänniskor i filmen påfrestande lifterskan som inte kan sluta prata om sina topp-tio-listor. Oj, oj, jag vet inte vad jag skulle ta vägen om jag råkade hamna i samma kupé som henne under en lång tågresa. Andra delar är fyllda med ångest men är ändå roliga (även om skrattet fastnar i halsen). Exempelvis har vi det skilda paret som fortfarande bor i samma villa där mannen ständigt går omkring med en studsande tennisboll under den f.d. fruns date (med givetvis en gift man). I andra scener visas personer som förnedras sexuellt och genom våld och det klipps inte efter några sekunder utan scenerna pågår plågsamt länge. Ibland blir det obehagligt. Dessa scener tyckte jag drog ut på tiden lite väl länge och filmen kändes därför lite lång och jag fick en överdos av konstigheter. Men även här blev det smått absurt roligt. En man tvingas med byxorna neddragna och ett tänt ljus i baken sjunga nationalsången (jo, det är sant). Hunddagar får betyget 3+/5. Det är en film man inte glömmer i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Lost and Delirious (2001)

24 augusti, 2017 3 kommentarer

Jag betar av ytterligare en gammal preblogg-recension. Det är främst för min egen skull då det känns bra att ha alla texter, nya som gamla, samlade på ett ställe. En fråga jag ställer mig när jag läser min text om Lost and Delirious, som skrevs i oktober 2005, är hur man ska benämna den amerikanska ursprungsbefolkningen på ett sätt som är både ok och enkelt. Det går nog inte.

Detta drama, lite i stil med Döda poeters sällskap, handlar om tre tjejer som delar rum på en internatskola. En är blyga nykomlingen Mouse och de två andra är Paulie och Victoria som i hemlighet är ihop. När deras affär kommer ut på skolan blir det inte lätt för nån av de tre tjejerna.

En ganska märklig film faktiskt. Här finns de vanliga internatskoleingredienserna, med allt från lektioner med Shakespeare-recitation till fäktningsundervisning. Och sen har vi då den strikta internatskolemiljön, som faktiskt inte är så strikt utan det dricks, röks och partas utan att det blir nåt större rabalder. När kärlekshistorien mellan de två tjejerna kommer fram så blir det dock reaktioner men egentligen inte från själva skolan utan främst från föräldrar och andra elever samt från en av de inblandade själva som är livrädd för pressen från föräldrarna. I Döda poeters sällskap handlade det om att vilja bli teaterskådis i stället för att plugga seriöst och få en ”riktig” karriär.

Skådisarna gör genomgående starka insatser och lämnar ut sig själva en hel del. Det finns en del ganska starka scener. Vissa bitar blev dock lite överdramatiska med hysteriska utbrott som kändes lite överdrivna. Sen har man valt att slänga in en sanningssägande indiansk trädgårdsmästare, som jag i och för sig tyckte lättade upp stämningen lite. Jag tyckte att man inte riktig visste vad man ville berätta här. Historien handlar väl främst om Paulie och Victoria men den berättas liksom ur Mouse synvinkel som, så att säga, växer upp under sin tid på skolan. Nja, jag hade lite problem med slutet som blev lite väl vackert och poetiskt utan att det sa nåt, tyckte jag. Men, men, jag gillade stora delar och speciellt den där gamla lärarinnan som var lite kul (samt kliché-indianen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Focus (2001)

3 juli, 2017 Lämna en kommentar

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Livvakterna (2001)

23 maj, 2016 2 kommentarer

LivvakternaThe Falcon är tillbaka! Nej, jag pratar inte om Marvel-falken utan givetvis om den svenske polisen Johan Falk, gestaltad av Jakob Eklund. Livvakterna är den andra filmen om den gnällige kriminalinspektör’n från Göteborrrrg. Fast vänta, här har Falk blivit degraderad efter sina tilltag i den första filmen Noll tolerans. Ja, det är t.o.m. så att Falk säger upp sig och ansluter sig till ett privat säkerhetsbolag. Orsaken är att Sven Persson (Samuel Fröler), en gammal vän till Falk, blir hotad av skummisar från de östra delarna av Europa.

Tillsammans med en liten Fast & Furious-grupp ska Falk skydda Persson, något som polisen inte anser sig att tid eller resurser till. I gruppen ingår rollfigurer spelade av bl a Krister Henriksson och Alexandra Rapaport. Idel ädel svensk skådespelar-adel.

Hmm, inledningen var inte klockren. Vi får over the top-skurkar som utför over the top-våldshandlingar i läderjackor i ett grått och regnigt Estland. Det blev för pompöst och liksom fööör elaka skurkar. Nästan lite John Woo-varning här.

Som tur är så blir det genast bättre när vi kommer tillbaka ner på jorden i Sverige. Jag vet inte varför jag tycker Johan Falk är bättre än andra svenska polisdeckare. Kanske beror det på att jag i själva verket inte sett så många. Men det känns redan nu att filmerna blir mer personliga vilket gör att man som tittare lär känna huvudpersonerna.

Jag nämnde Fast & Furious och det gjorde jag eftersom jag kom att tänka på den filmserien medan jag såg filmen. I Livvakterna har vi en tajt grupp med olika personligheter som jobbar tillsammans. Det fanns nåt i jargongen mellan personerna i gruppen som påminde mig om F & F.

Efter ett tag, kanske från mitten och framåt, blir det rejält (och förvånansvärt) spännande. Precis som i den första filmen är actionsekvenserna kompetent gjorda. Regissör Anders Nilsson vet vad han gör när det gäller den aspekten.

Brister? Ja. Bitvis känns filmen daterad med den senaste tekniken inom övervakning och vapen. Det märks att man vill skryta med att man är först med det senaste. Problemet är att det känns märkligt 15 år senare. Det är även nåt med skildringen av Östeuropa som ett enda stort skurknäste som känns unket.

Lite lustigt, eller talande, är också att det är just Alexandra Rapaport som sitter på huk som en go-go-dansare på postern och inte nån av grabbarna.

Livvakterna är en helt ok actionrulle men blown away är jag fortfarande inte av Johan Falk & C0.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2001

11 november, 2015 19 kommentarer

2001Innan Stockholm Filmfestival drar igång på allvar så hinner vi med en årsbästalista. Det var ett tag sen sist men nu är det alltså dags igen. Nu har vi kommit till 2001 och den här gången blev det kanske lite svårare för mig. Jag har sett ganska många filmer från 2001 men vid den här tiden hade jag ännu inte börjat skriva om filmer på samma sätt som jag gör nu. Det gör att det är lite svårt att återuppleva känslan jag hade när jag såg en viss film. Till saken hör också att jag väldigt sällan ser om filmer. Sammantaget innebär detta att jag helt enkelt får gå på magkänslan – vilket kanske inte är så fel när man tänker efter. Med det sagt så konstaterar jag att topp-4 på listan är klockrena och ohotade.

Då kör vi!

 

10. Das Experiment
Das Experiment
En tysk toppfilm om ett experiment som gick snett. Svettigt värre.

9. Ghost World
Ghost World
Vart tog Thora Birch vägen? Och så är Scarlett med också, och Steve Buscemi förstås.

8. Ingenmansland
Ingenmansland
Det går tydligen att göra en genialisk svart komedi om krig. Det visar regissören Danis Tanovic.

7. Monsoon Wedding
Monsoon Wedding
Som jag minns det var detta en mustig, varm, färgstark och härlig romantisk komedi av Mira Nair. Det var nästan så att jag blev sugen på att kolla en äkta Bollywood-film, men bara nästan. 😉

6. Waking Life
Waking Life
Japp, Richard Linklater kan faktiskt göra filmer som hamnar på topplistor. Vetenskapens värld on speed.

5. The Others
The Others
En klassisk spökhistoria med en twist. Jag fick rysningar av en viss scen. Gissa vilken?

4. Amelie från Montmartre
Amelie
En härlig och varm film som helt enkelt ger mig goda vibbar.

3. The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
Gandalf
Att Peter Jackson rodde det här i land är värt en bronspeng på min lista. Favoritscenerna utspelar sig i Khazad-dûm a.k.a. Moria.

2. Mulholland Drive
Mulholland Drive
Musiken, stämningen, uteliggartrollet, cowboyen, Club Silencio, Persona-vibbarna, mysteriet, den blå nyckeln. Japp, jag älskar Mulholland Drive.

1. Donnie Darko
Donnie Darko
Det här må vara ett fånigt val som etta (daterad ”smart” film som kanske inte håller idag?) men det är min etta. Jag hade hört att det var något av en kultfilm på Stockholm Filmfestival 2001 och när sen festivalen ordnade en specialvisning ett år senare så såg jag den och blev trollbunden. Donnie Darko är en av få filmer som jag sett om flera gånger.

 

Jag har tre bubblare: Lantana, Y tu mamá también och Monster’s Ball.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2001:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

 

Donnie Darko extra

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Waking Life (2001)

10 mars, 2015 2 kommentarer

Waking LifeMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker i fredags kommer här en gammal text om Waking Life, som man skulle kunna säga är en animerad version av Slacker.

Handlingen i filmen är lite svårbeskriven, men huvudperson är en ung kille (spelad av, för mig okända, Wiley Wiggins). Han är fast i en dröm. Gång på gång vaknar han upp bara för att upptäcka att han fortfarande drömmer. En dröm i en dröm i en dröm i en dröm… I drömmarna träffar han på en mängd personer som han pratar med, eller snarare, som pratar med honom. Själv säger han inte så mycket. Vad pratar personerna om? Jo, det här är en film som är sprängfylld med filosofi. Det mesta avhandlas; meningen med livet, tidsresor, reinkarnation, den fria viljan, etc.

Det här var verkligen en annorlunda film. Skulle nästan vilja se den igen för att ta in allt som togs upp i den. Den innehåller långa monologer om ganska tunga ämnen, så det gäller att vara pigg när man ser den. Ämnena som tas upp är verkligen tankeväckande (tänk Donnie Darko). Sen är den animerad också, nästan. Vad man har gjort är att man filmat alla scener som vanligt med riktiga skådisar, bl a dyker Ethan Hawke och Julie Delpy upp. Sen har man på digital väg gjort om det till en animerad film. Ett 30-tal tecknare har tydligen jobbat med filmen. Effekten blir en film som ser ut både som en vanlig film och som en animerad. Bilderna vibrerar, färgerna flyter. Om ni är pigga och vill se en film där filosofi-densiteten är så hög den kan bli, så rekommenderar jag verkligen Waking Life. För mig blev det på gränsen till för mycket att smälta. Ibland kändes det som ”Vetenskapens värld on speed” ungefär.

Waking Life är skriven och regisserad av Richard Linklater som ju stod för överraskningsfilmen på Stockholm Filmfestival i höstas; den helt annorlunda, jämfört med Waking Life, Jack Black-komedin School of Rock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

The Royal Tenenbaums

12 december, 2013 Lämna en kommentar

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →