Rom – öppen stad (1945)

Franska Nya Vågen versus Italienska Neorealismen? Vem är vinnaren i den filmfajten? Om ni frågar mig så är det en klockrent vinst för neorealismen och Italien. Nu har jag i och för sig bara sett två av de italienska filmerna: Cykeltjuven och så den det handlar om idag: Rom – öppen stad (Roma città aperta). Men den handfull (eller två) nouvelle vague-filmer jag sett har alla nästan utan undantag varit sömnpiller, flummiga sömnpiller. Min text om Rom – öppen stad skrevs i augusti 2009.

Rom – öppen stad är en klassiker som anses vara den första filmen inom den italienska neorealismen. En annan rulle som brukar nämnas, Cykeltjuven, var jag inte överförtjust i men jag gillade den ändå. Rom – öppen stad tyckte jag var bättre. Det är en osentimental historia med en enkel handling. Mot slutet blir den mer och mer spännande, och gripande. I all tragedi förekommer ganska mycket humor. Dels lustiga scener som när prästen vänder två statyetter ifrån varandra eller när en soldat tittar under kjolar. Dels det eviga italienska mustiga grälandet och överdrivna känsloutspelen som inte störde mig som de brukar (kanske för att de inte förekom så ofta, haha). Mmm, som helhet är det en realistisk, bitvis rolig, bitvis spännande, och ganska sorglig film. Nåt som stack ut var att tyskarna verkligen framställdes som dekadenta svin, främst i form av den überelaka naziofficeraren bistådd av skräckkvinnan Ingrid (min kommentar: Ingrid? Ja, det var ju lite lustigt med tanke på vem regissören gifte sig med fem år efter att filmen hade premiär).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: Spellbound (1945)

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

Kungliga patrasket

Titel: Kungliga patrasket
Regi: Hasse Ekman
År: 1945
IMDb
| Filmtipset

Hasse Ekman växer alltmer i mina ögon för varje film jag ser. Här har han gjort en film som är ett porträtt av sin far Gösta Ekman den äldre.

Kungliga patrasket är en härligt mustig film där Edvin Adolphson fullkomligt briljerar i rollen som teaterdirektören Stefan Anker. Till en början är filmen en roliger familjekomedi där alla gnabbas med varandra med glimten i ögat. Hela familjen bor i samma hus: vi har direktör Anker med fru (Ester Roeck-Hansen), son (Ekman själv) och dotter (Eva Henning, givetvis) plus farmor och farfar. Olof Winnerstrand och Hilda Borgström gör härliga insatser som det äldsta paret.

Alla familjemedlemmar är med i pjäserna som man spelar på teatern. Efter avslutad föreställning kring midnatt är det utgång som gäller. Farfar ska på möte med tennisklubben, dvs dricka punsch och snacka gamla minnen. Han måste lova att komma hem innan klockan två och förmanas att inte dricka nån punsch. Samtidigt tar farmor med sig dottern och äter råbiff och avslutar med en kvarting. Haha, underbart.

Under en sån typisk afton får pappa Anker en idé. Han kommer hem vid tretiden, väcker alla som eventuellt sover, börjar laga mat (lammkotletter, mitt i natten) och berättar att han ska sätta upp Sköna Helena och att han ska själv göra Paris (alltså den roll som Orlando Bloom gjorde i Troja). Det här är en helt underbar sekvens med skön dialog och sköna repliker (lite screwballkomedi över det hela kanske)

Hasse Ekman berättar sin historia med lätt hand. Ja, det finns en lätthet här som påminner mig lite om Woody Allen. Om man ska jämföra med dämonregissören Ingmar Bergman, som många tydligen gjorde på den tiden så är det ganska stor skillnad. Fast nu när jag tänker efter så gjorde Bergman faktiskt en del komedier i början av sin karriär, fast de blev sällan (eller snarare aldrig!) så lyckade som Ekmans komedier är.

Allt eftersom filmen går så svänger filmen mer in mot en del allvar. Vi får stor dramatik, på gränsen till melodram men hela tiden med glimten i ögat, och jag gillar det. Nu kanske ni undrar varför jag inte ger filmen ett högre betyg än en stark trea. Mja, det finns en del brister men i min text fokuserar jag på det positiva eftersom jag vill marknadsföra filmen. Och i och med den meningen så har jag alltså ogiltigförklarat det jag skrivit. 😉

Jag ser fram emot att se Flicka och hyacinter som jag velat se i flera år nu. Det ska ju vara en mörkare film. Slutligen kan jag rekommendera att man håller utkik efter vad SVT visar på vardagseftermiddagar. Nu har jag sett Banketten, Flickan från tredje raden och Kungliga patrasket mha SVT:s matinévisningar. Detta är exempel på tre utmärkta Hasse Ekman-filmer.

3+/5

PS. Jag tror faktiskt jag kan utlova en recension av Flicka och hyacinter imorgon. Den filmen var jag faktiskt tvungen att köpa på dvd för att kunna se, och nu har jag sett den.

Film noir-fredag: The Lost Weekend (1940)

Lagom till fredagens film noir-recension är jag tillbaka från ett välbehövligt avbrott från den ständiga uppkopplingen. Den senaste veckan har mest tillbringats ute i naturen och även grillen har stått på glödning. Tillbaka i vardagen (semestervardagen) igen så kickstartar vi med en noir som kanske egentligen ”bara” är ett drama. Ett bra sådant.

En oväntat stark noir, kanske för att det inte riktigt känns som en äkta noir, eller? Jag vet att t ex Christian på Movies – Noir anser det. Däremot tycker IMDb att det är noir.  Ah, det spelar mindre roll. The Lost Weekend handlar om alkoholisten slash misslyckade författaren Don som haft några vita veckor och som nu ska spendera en helg på landet tillsammans med sin flickvän (spelad av Jane Wyman) och sin bror. Vad brodern och flickvännen inte vet är att Don planerat att smita från den lantliga helgen för att supa skallen i bitar som vanligt. Det hela utvecklar sig till ett drama där det för Dons del går ut på att fixa sprit samtidigt som han försöker dölja det eller möjligtvis tvinga sig själv att inte dricka.

Det här var en film som växte mer och mer. I början var jag väl hyfsat intresserad av Dons öde. Men ju mer det framgick hur desperat Don (grymt bra gestaltat av Ray Milland) egentligen var desto mer drogs jag in i filmen. Don vill ju någonstans bli fri från sitt beroende men i det läget som han befinner sig så tycker han att det är bättre om han kan få tag i sprit för att dämpa sin ångest. Människorna omkring honom har inte gett upp men de är luttrade och går inte på hans finter. Nu var det nästan en månad sen jag såg filmen så jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur den slutade. Det var i alla fall inte ett slut som fegade ur alltför mycket, även om jag bitvis tyckte Wyman kändes litet naiv (framför allt mot slutet då).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep