Kunskapskanalen – Film om film: Filmklippning

16 december, 2010 2 kommentarer

Kunskapskanalen - Film om film: John CazaleklippDet var kul att klippare fick komma till tals i den här dokumentären (med den långa titeln Edge Codes.com: The Art Of Motion Picture Editing) om konsten att klippa film. I grunden är ju t ex George Lucas en klippare, i alla fall om man ska tro den här filmen. Vi får även höra tankar från Martin Scorseses hovklipperska Thelma Schoonmaker. Man tar det hela från början, om än litet för hastigt för att filmen ska vara riktigt mysigt att se.

Jag hade gärna sett en hel film om den tidiga stumfilmen med D.W. Griffith i spetsen. Sen en film om ljudfilmen och hur den påverkade. Sen en film om den sovjetiska filmen. (Sovjetiska filmare var pionjärer inom klippning och hade ett helt annat tänk när det gällde film. Man gjorde metafilmer. Filmer som var medvetna om att de var filmer. I USA skulle man sugas in i filmen och inte tänka på klippningen.) Sen en film om franska nya vågen. Sen en film om den nya amerikanska filmen från slutet av 60- början av 70-talet. Nu trycks allt ihop och med fokus på just klippning vilket ger ett snuttifierat intryck.

Efter denna genomgång tar man upp några moderna filmer som The Matrix, Spring Lola och Memento. Och så Stjärnornas krig förstås eftersom George Lucas är med. Det dras några roliga paralleller mellan gamla sovjetiska filmer och klippningen i Jedins återkomst. Just det här med att visa ett ansikte i närbild, sedan klippa till något annat, sedan tillbaka till ansiktet. Detta var det enda sättet att visa vad Darth Vader kände eftersom han ansikte var neutralt.

Ytterligare senare i filmen blir det än mer intressant då man kommer in på frågor om manipulation genom klippning, inte bara i film utan även i nyheter. Vad är sant? Finns det något som faktiskt är sant om det visas i form av en film? Det här har vi berört här på bloggen tidigare i diskussioner om dokumentärfilmens väsen.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , ,

Ajami

15 december, 2010 4 kommentarer

ajamiAjami är en stadsdel i Tel Aviv/Jaffa där både araber, judar och kristna bor. Här utspelas den här israeliska filmen som jag faktiskt såg på bio. De olika folken samsas men kanske inte så bra. I filmen visar man på en ond spiral av brottslighet, rädsla och motsättningar som illustreras via ett smart berättande. Det är en historia med många inblandade där olika små händelser i slutändan leder till andra större och tragiska händelser. Ajami kanske är lite av en israelisk Crash.

Det är inte mycket som är gott i filmen, ja i själva verket är det kolsvart. Början är chockartat. Allt är lugnt men så… Direkt gäller det att hänga med bland alla personer, folkslag och språk. Det hela berättas i cirklar, episoderna berättas om vartannat, vi får se saker ur andras synvinkel, varför vissa saker hände som de hände. Det är kanske ett knep i viss mån men det funkar, speciellt betydelsen av en viss klocka. Både bra skådisar (många amatörer förmodligen) och en nerv finns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

A Sound of Thunder

14 december, 2010 4 kommentarer

A Sound of ThunderEn b-film med b-skådisar och b-effekter. Manuset är det väl kanske egentligen inte något större fel på. Filmen är en klassisk tidsreseparadoxfilm, med inslag av milöer och känsla från t ex I Am Legend. Året är 2055 och alla världens djur är utrotade. Ben Kingsley (av alla) driver resebyrån Time Safari som säljer tidsresor till rika affärsmän som får åka tillbaka i tiden för att skjuta dinosaurier.

Forskaren Travis Ryer (Edward Burns) agerar reseledare och får i utbyte en möjligt att studera utdöda djurs DNA i ett försök att återskapa Jordens djurliv. Givetvis är det hela mycket riskfyllt då man ju ABSOLUT inte får ändra tidslinjen genom att kliva utanför den utsedda leden. Givetvis är det just detta som sker vilket resulterar i att vår, alltså 2055 års, tid ändras. Här sker det dock inte ögonblickligen utan i form av tidsvågor som med jämna mellanrum sveper över staden, allt och alla. I varje våg förändras någonting, först växter, sedan lågt stående djur, snart står människan på tur… om nu inte Travis kan göra allt rätt igen, muhahaha.

Peter Hyams har gjort filmer som Capricorn One, 2010, den snygga Sean Connery-rullen Outland, och dessutom stod han för modellbyggena i Kubricks 2001 hade jag fått för mig, men det visade sig nog vara fel. Det är helt klart att budgeten till A Sound Of Thunder är löjligt liten. Och trots detta så har man istället för att satsa på en historia som är stark, med skådisarna i fokus, valt att förlita sig på dåligt datoranimerade djurmonster. Det funkar sådär. De flesta klichéer man kan tänka sig dyker upp. En klassiker är t ex den heroiskt skadade som lämnas kvar för att uppehålla fienden medan resten av gruppen kan komma undan. Med tanke på att man har en så pass skicklig skådis som Ben Kingsley med är det märkligt att han inte utnyttjas mer. Som vanligt är ju Kingsley bra och något obehaglig när han är med. I övrigt är det inte så mycket mer att säga. Filmen puttrar på helt utan överraskningar eller någon speciellt spänning. Det kan inte bli godkänt med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen bygger förresten på en kort historia av sf-mästaren Ray Bradbury.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Stanleys sugiga Super 8-sopor

13 december, 2010 7 kommentarer


Eftersom jag gillar science fiction så försöker jag se en hel del filmer inom genren. Detta innebär att jag ibland får se mediokra rullar. Oftast inte filmer som är så dåliga att man blir upprörd av dem. Nyligen hände det dock att jag mådde fysiskt illa av att se en film. Anledningen till att jag överhuvudtaget såg dessa två korta filmer som jag dömer ut här nedan beror på att de ingick i extramaterialet på en dvd med Richard Stanleys postapokalyptiska robotrulle Hardware. Regissör av dessa monstrositeter är alltså Richard Stanley.

Titel: Rites of Passage
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Den här rullen gick faktiskt att se även om den i princip är urdålig. Richard Stanley har här gjort någon sorts surrealistisk koppling mellan dagens samhälle och en stenåldersmänniska. Det är flummigt, med naturbilder som han måste ha fotat direkt på en tv kom jag fram till, för jag tror inte han har åkt till Afrika och fotat lejon (hmm, jag ser nu att snubben är född i Sydafrika så han kanske har gjort just det). Det som gör att man kan se filmen utan att må illa är att den är endast 15 minuter lång.

2-/5

Titel: Incidents in an Expanding Universe
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Möjligen är det så att jag har sett den sämsta film jag någonsin har sett. Ja, just nu känns det så. Incidents in an Expanding Universe är föregångaren till Richard Stanleys b-rulle Hardware. Det är i princip samma historia. Det är usel kvalitet på allt. Sämst är den rent tekniska kvaliteten och det kanske man inte ska ta hänsyn till i en betygsättning eftersom det i det här fallet rör sig om en Super 8-film. Men det struntar jag. Är det uselt så är det. Det som gör att man mår illa av att se filmen är att den är 45 minuter lång och består av 45 minuters sörja. Det bisarra i sammanhanget är kanske att Stanley av någon märklig anledning fick göra Hardware fem år efter att Incidents in an Expanding Universe (jamen, vad är det för pretto-titel!) visade sitt fula tryne. Om ni vill få en känsla för hur filmen är: ta Stanleys redan vämjeliga Hardware och gör allt femtielva gånger sämre. Resultatet: ja, du mår förmodligen dåligt av att se filmen.

1-/5

Arkiverad under Betyg 1, Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Surrealism Tagged with , , , ,

Hardware

13 december, 2010 6 kommentarer


Titel: Hardware (M.A.R.K. 13)
Regi: Richard Stanley
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Haha, oj vad dåligt detta var. Jag vet egentligen inte varför den här filmen inte får en etta. Förmodligen beror det på temat och miljöerna i filmen: miljöförstöring, krig, robotar, cyberpunk. Jag gillar ofta postapokalyptiska filmer. Men här är det mycket som är dåligt. Musiken är usel och fantastiskt överanvänd och dessutom är det så dåligt mixat att dialogen knappt hörs. Manuset är uselt. Filmen saggar sig fram mellan överdrivna, skrattretande scener som är fullständigt ointressanta. Det enda positiva med filmen är att den ibland är oförutsägbar. Tyvärr oftast oförutsägbart dålig. Det enda som överraskade mig positivt var en bisarr scen när en tjej blev slickad i ansiktet av en lönnfet snubbe (ni som sett filmen vet vad jag menar; visst kom den grejen som en överraskning?). Jag ber om ursäkt för den undermåliga recensionen men det var så här mycket jag lyckades få ihop om den här soppan.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Den sjunde kontinenten

12 december, 2010 14 kommentarer

den-sjunde-kontinentenFiffis filmtajm postade en sågning av den här ångestrullen och jag kände att det kunde vara lämpligt att dela med mig av mina åsikter. Nu har i och för sig dessa åsikter nästan sju år på nacken men ändå. 😉 Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i april 2004. Observera att även det som är skrivet inom spoilermarkeringar är skrivet då för drygt sju år sen.

Handlingen i en mening: En familj i Österrike med ett monotont liv beslutar sig för att bryta upp.

Den sjunde kontinenten gav en märklig känsla av tristess, obehag och upprymdhet. Den är inte helt lätt att ta till sig till en början. Den växte lite efter att jag tänkt igenom den, men inte mer än till en stark trea. Filmen är annorlunda klippt och det var bildlösningar som man inte är van vid. I stället för att visa människan visar regissören Michael Haneke de materiella sakerna som vi använder i vår (monotona) vardag: tandborstar, tallrikar, bestick, flingor, tv-apparater, kassaapparater, sedlar som byter ägare, matvaror som inhandlas, etc. Nåja, efter ett tag får också skådisarna visa vad de kan, och det gör de bra.

Slutbetyg: En intressant och annorlunda film, men bättre filmupplevelser har jag haft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag kände att jag ville skriva lite mer, men måste då avslöja lite om vad som händer, så om ni läser här så får ni skylla er själva… Markera texten innanför spoilermarkeringarna för att läsa.

<spoiler>
Det som familjen menade med att bryta upp visar sig vara att alla (mamma, pappa och dotter) ska ta livet av sig. Alla tre är med på detta beslut och inte är upprörda utan beter sig relativt lugnt och sansat fram till en viss händelse. Tyckte detta var ganska intressant och jag antar att det ska finnas nån sorts symbolik här. Saken är den att de inte vill lämna efter sig nånting när de är döda, så allt som de äger förstör de. Detta inkluderar att spola ner pengar i toaletten, klippa sönder foton i album, klippa sönder alla kläder, förstöra all inredning i huset, etc. I den här processen deltar även dottern som t ex river sönder sina egna teckningar, och hon gör det till synes metodiskt och lugnt. Men, när pappan med en slägga krossar deras akvarium och alltså tar död på fiskarna blir det för mycket för dottern som bryter samman och börjar gråta. Kanske tycker hon fiskarna ska få leva eller så inser hon vad de själva är på väg att göra.

Kan tillägga att det som gjorde mig upprymd var den långa sekvens som visar hur de förstör inredningen (soffor, bokhyllor, byråer, osv.). Denna pågår i kanske 10 minuter och var av nån anledning upplyftande och lite rolig. Påminde mig lite grann om slutet i Antonionis Zabriskie Point där de spränger spisar, bokhyllor och kylskåp i slow-motion i fem minuter.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Cléo de 5 à 7

8 december, 2010 Lämna en kommentar

cleoJag gillar stämningen, kameraarbete, miljöerna i Cléo de 5 à 7. En ung framgångsrik sångerska har varit hos läkaren några dagar tidigare och väntar nu på ett besked. Själv tror hon att hon kommer bli allvarligt sjuk i cancer.

När vi träffar henne är hon hos en spåkvinna för att få reda på vad som kommer hända. Det går inget vidare där och hon blir ännu mer nervös.

Filmen består av långa tagningar i riktigt njutbara miljöer i Paris som sjuder av liv. Det åks bil och buss, människor passar förbi, dels främlingar och dels folk hon känner.

Det finns egentligen ingen handling i vanlig mening utan vi får helt enkelt följa Cléo när hon väntar ut tidpunkten för beskedet med att vandra, bila eller bussa runt i Paris. Regissör är Agnès Varda och jag kan bara konstatera att den bästa nouvelle vague-filmen jag har sett alltså är gjord av en kvinna. Nu ska väl sägas att jag inte är något fan av franska nya vågen så att vara bäst i den genren är ingen större merit. Men jag gillar ändå den här rullen. En mysig film som handlar om stämning mer än handling. Jag kan tänka mig att en del skulle beteckna filmen som seg — och ja, det är ett sätt att se den som.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , ,

Stockholm Filmfestival: Monga

7 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Monga (Báng-kah)
Regi: Doze Niu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Monga är en taiwanesisk gangsterfilm som tagit sin titel från den äldsta stadsdelen i Taipei. I Monga som styr olika gangstergrupperingar, och filmen följer fem unga killar som är med i den mäktigaste. Men omvärlden, i form av gangsters från fastlandet, tränger sig på och hotar att splittra den tajta unga kvartetten som svurit en blodsed att alltid hjälpa varandra. Monga är en väldigt snygg film. Kvarteren, miljöerna är snyggt exotiska (japp, corny, jag vet). Det kryllar av slitna gränder med regnvåt asfalt, marknader och färgglada kinesiska lyktor.

Främst i början av förekommer det en del humor, då filmen mest är en halvskön film om en mobbad ung skolkille som värvas till att bli gangster. Något som jag inte kan med i vissa asiatiska filmer är att det brukar förekomma väldigt jobbiga supersentimentala inslag. Så även här: t ex corny snyftballadmusik när den unge mobbade killen blir kär i den prostituerade unga tjejen han har fått i födelsedagspresent. Uselt. Fast ändå intressant då det känns så överdrivet.

MongaOm man däremot övergår till fajtingscenerna så är dessa riktigt trevliga. Det här är nåt asiater helt enkelt är bäst på. Lite annorlunda är också att man inte har pistoler i Monga. Gangstersamhället är nämligen konservativt och tillåter svärd och knivar, men alltså inte pistoler. Detta ska dock ändras mot slutet av filmen då modernare tider tränger sig på. Det är en ganska lång film (140 minuter), men jag hade aldrig långtråkigt även om det ibland, eller ganska ofta, vickar över i sentimental melodram.

Sofias Genus-o-meter från Rörliga bilder och tryckta ord skulle nog implodera eller något, för här är kvinnorna reducerade till… ja, till en mamma som är orolig för sin son samt en prostituerad som tycker att tillvaron är ok när hon ligger under en torsk lyssnar på musik och drömmer om sin gangsterkille. Hepp. För avsluta: filmen är sevärd för sina fajtingscener, för sitt foto och miljöerna i Taipei, och för en del udda humor. Jag är tvungen att ge den godkänt.

3-/5

Om visningen: Trots bristande konstnärlig kvalitet på filmen så blev det en riktigt trevlig visning. Jag hade köpt kaffe och en mumsig kanelbulle som jag njöt av under reklamen. Reklamen som jag dessutom lärt mig ignorera vid det här laget. Under dessa kommersiella meddelanden så frågade mannen i sätet bredvid sin fru om hon hade noterat smutsen på som syntes på duken. Jag kunde inte låta bli att titta själv — och visst: när det var ljusa bilder syntes tydliga svarta fläckar. Jag sa till mannen att han inte skulle ha sagt det där, i alla fall inte så högt. Nu skulle jag ju inte kunna låta bli att störa mig på de där fläckarna under visningen. Gah. Vi skrattade och skakade båda på huvudet.

En minut senare kom biomaskinisten in med en trasa och en sprayflaska och sa att han skulle tvätta glasskivan mellan salongen och projektorn eftersom det hade kommit smuts på den. Vi skrattade igen. Ah, perfekt. Givetvis ska det inte vara smuts på linsen så att det syns men under filmfestivalen vet man aldrig riktigt. Biomaskinisten berättade också att man i projektorrummet på Saga inte kunde se in i salongen Saga 2. Detta berodde på att detta rum var placerat ovanpå taket till salongen. Saga 2:s projektor förs ner i position med hjälp en hiss. Detta var också anledningen till att det tog längre tid att få igång själva filmen efter reklamfilmen just i denna salong.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Jan Troell

6 december, 2010 6 kommentarer

KunskapskanalenTitel: Jan Troell – ett porträtt
Regi: Ann Victorin
År: 2001
Svensk Filmdatabas

En trevlig liten film från 2001, gjord av Ann Victorin och fotografen Olle Holm, om en speciell filmskapare. Jag blev definitivt sugen på att se fler av hans filmer. Troell är en timid personlighet, men ändå säkert bestämd och envis när det gäller. Han framstår som ganska blyg men, som sagt, ändå bestämd. Troell är verkligen en filmskapare i ordets rätta bemärkelse: han skriver manus, regisserar, fotar och klipper. Han sa en sak som jag tycker är sann: att det viktiga inte är en films tempo utan dess intensitet, hur pass gripen man faktiskt blir. Troell tycker även det är lite pinsamt att hans filmer ofta blir så långa. Han förstår att biografägare inte alltid gillar det eftersom man då inte får plats med lika många filmer på reportoaren.


Under intervjun tar man fram en tidning där Troell har markerat de filmer i Malmös bioutbud som han tänker sig att se. Bl a Crouching Tiger Hidden Dragon, Vingar av glas, Remember the Titans (för att dottern vill se den lägger han till) står på programmet (detta är alltså år 2001). Alltid lite kul att höra vad andra filmskapare är intresserade av. När det gäller Troell-filmer har jag själv sett, och gillat, Här har du ditt liv och Så vit som en snö. Det blir bara till att se resten. Jag är speciellt sugen på Sagolandet (som jag nu har sett) som man fick se en del klipp ifrån. Även Utvandrarna och Nybyggarna lockar, bl a efter RJ:s recension av första filmen och Rörliga bilder och tryckta ords recension av Vilhelm Mobergs böcker. Tyvärr var porträttet lite för kort, bara en halvtimme långt. Jag hade gärna sett mer om Troell.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , ,

Das letzte Schweigen

4 december, 2010 2 kommentarer


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kortfilm, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →