The Social Network

Titel: The Social Network
Regi: David Fincher
År: 2010

En klart intressant rulle där vi får oss till livs lite företagsekonomisk nutidshistoria och återigen får se hur stora saker ofta börjar i det lilla. Det märks att det är Aaron Sorkin som har skrivit det dialogtunga manuset. Jag tycker The Social Network mer känns som Sorkins film än Finchers. I vilket fall så är det en mysig film, en sorts ”uppgång och fall”-historia även om fallet i det här fallet inte var så farligt kanske. Men något av en downer är det väl att sitta i ett sterilt konferensrum och refresha en Facebook-sida för att se om en gammal flickvän vill bli vän eller ej.

Jag gillar nästan Justin Timberlake bäst i filmen som snabbsnackande slarversuccén Sean Walker. Jesse Eisenberg är givetvis också bra även om jag nästan kan tycka att Zuckerberg som rollfigur har vridits till några varv för mycket. Han känns nästan som en karikatyr, vilken kanske är nödvändigt för att få till en bra historia. Alla i filmen känns ganska normala förutom just Zuckerberg som känns som ett social missfoster (möjligen har han Asperger?).

En sak som var lite rolig var det märkliga filmfotot i början av roddtävlingen där det såg ut som om man filmade en modell av ett miniatyrsamhälle. En grej jag däremot inte gillade var de cgi:ade utandningsmolnen som dök upp då och då.

Eduardo Saverin framställdes inte som speciellt smart. Gjorde han någonting vettigt förutom att bidra med pengar? En töntighet: När Zuckerberg snackar med en kompis och sen springer iväg efter att ha insett att han måste lägga till en ny funktion för att kunna visa ”relationship status”. Det kändes lite väl konstruerat. Men, men, filmen har en skön episk känsla över sig och den är välgjord på de flesta punkter.

4-/5

PS. Man kan väl säga att bilden av det amerikanska studentlivet som filmen ger inte är speciellt smickrande.

Kunskapskanalen – Film om film: Dogma


 

Titel: De lutrede (De renade)

Regi: Jesper Jargil
År: 2002

En oehört intressant dokumentär. Vi möter de fyra danska grundarna av Dogma 95-manifestet. Givetvis med Lars von Trier i spetsen. Vi får vara med när de fyra diskuterar själva tanken, idén med Dogma. Hur det var att spela in filmer med reglerna. Varför man tyckte det var så kraftfullt och gav frihet istället för att begränsa friheten. Regissören till dokumentären, Jesper Jargil, har varit med under inspelningarna av respektive regissörs Dogma-film: Festen (Thomas Winterberg), Idioterna (von Trier), Mifune (Søren Kragh-Jacobsen) och The King Is Alive (Kristian Levring). Detta visas upp för de fyra som kommenterar samtidigt som vi får se bilderna. Intressant börjar det bli när det visar sig att de har brutit mot reglerna, även den mest ortodoxe och teoretiserande von Trier. Som en sorts yttre betraktare har vi även väldigt intressanta kommentarer från en mysfarbror vid namn Mogens Rukov. Han droppar sanningar om de fyra samtidigt som vi får se deras reaktioner.

Som sagt, jag tyckte det var väldigt intressanta diskussioner om film, och vad som är film. Jag tror faktiskt Dogma har betytt en del för filmens utveckling. Dogma fokuserar på ögonblicken. Teknik är hinder. von Trier är den som är mest envis och ortodox när det gäller reglerna. De andra kanske är lite mer lösa. De ser reglerna mer som ett sätt att fokusera på det som är viktigt. Sen vill de ändå göra en film som funkar som helhet och går då runt reglerna ibland (eller utnyttjar reglerna), t ex genom att ordna belysning med billyktor eller täcka för fönster med gardiner. Även von Trier erkänner att han gjort fel — och skäms. När det börjar hetta till i diskussionerna händer det ofta att von Trier lämnar rummet som ett barn som inte får som det vill.



För von Trier handlar det mycket om att släppa kontrollen, att våga släppa kontrollen, kontrollfreak som han är. För de andra handlar det kanske mer om släppa lös sin kreativitet och då är reglerna ett hjälpmedel. Skådisarna bidrar mer till skapandet av filmen.

Dogma ger en helt annan typ av film jämfört med — låt oss säga, Sagan om Ringen. Jag tycker båda har sin rättmätiga plats hos filmen. När Dogma är bra är det riktigt bra. Festen är t ex en femma i mina ögon. Och Sagan om Ringen är också en femma. von Triers filmer är något annat och jag har aldrig riktigt fullt ut gillat någon av hans filmer. Förutom Dogma- eller Dogma-liknande filmer har han samtidigt gjort vissa filmer som är väldigt estetiska och icke-Dogma, Europa-trilogin eller nu senast Antichrist. Men, nja, någon favorit är han icke. Då har jag fortfarande inte sett Antichrist).

God Jul

Graffiti-tomten och jag önskar God Jul och tar bloggledigt ett tag. Vi är nog tillbaka i mellandagarna nån gång.

Kunskapskanalen – Film om film: Babelsberg



Titel: Babelsberg d’est en ouest (Babelsberg, den östtyska drömfabriken)

Regi: Bernard Louargant
År: 2010

Babelsberg är platsen för Europas största filmstad, Europas Hollywood även kallat. Här började film att produceras i början av 1900-talet. Fritz Lang verkade t ex här och skapade filmer som Metropolis och M. Men den här franska dokumentären handlade främst om tiden efter andra världskriget då kommunisterna tog över driften av filmproduktionen. Den första tiden präglades av filmer med en tydlig politisk agenda. Man skulle helt enkelt marknadsföra socialistiska ideal, göra anti-kapitalistiska filmer. Förmodligen ganska dåliga filmer.

När sen muren kom till i början av 60-talet blev filmerna annorlunda. Nu synliggjorde filmarna problemen i samhället. Teorin är att det berodde på att man nu liksom var fast i öst och var tvungen att lösa de problem som fanns. Efter hand började dock detta störa ledningen i landet och censuren förbjöd fler och fler filmer. På 80-talet började öst falla samman och när muren till slut föll ändrades förutsättningarna för Babelsbergs filmstudio, som nu skulle privatiseras. Babelsberg har levt upp igen och här produceras fortfarande fler europeiska storfilmer varje år. En intressant film rent innehållsmässigt men det är inte på något sätt en speciell dokumentär.

Gråtvarning: Helen Sjöholm sjunger Du måste finnas

När jag letade efter ett YouTube-klipp på den där repetitionssången från Aniara så råkade jag stöta på ett klipp där Helen Sjöholm från en konsert i Minnesota sjunger Du måste finnas från Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla. Jag såg faktiskt musikalen när den kördes i Stockholm (det måste ha varit på 90-talet) och jag minns att det var en viss sång som fick mig att svälja ett antal tårklumpar i halsen. Givetvis var det Du måste finnas. Jag skrev i recensionen av Aniara att Sjöholms ersättare nog var lika bra Sjöholm. Nu tvivlar jag. Sjöholm har ett så äkta och naket sätt sjunga, i alla fall Du måste finnas, att man blir beröd. Hon skulle kunna sjunga om prinskorvstillverkning och ändå skulle det få samma verkan. Gråtvarning, som sagt. Eller?

En rolig detalj med klippet är kvinnan i kören som syns uppe i högra hörnet, speciellt i slutet. Man ser att hon lever sig in i sången vilket inte är svårt att förstå. Hon har en stirrande blick som ser ut som en blandning av rörelse, beundran, kanske avundsjuka(?). Framåt 3:40 ser det nästan ut som hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Och samtidigt får man för sig att det finns en antydan till avundsjuka i den där blicken. ”Åh, tänk om det var jag som sjöng på det sättet och stod längst fram”.

Intressant är också att det är ateisten/humanisten Björn Ulvaeus som ligger bakom texten om Gud, tvivel på Guds existens. Fast själva innehållet är väl taget från Mobergs böcker, antar jag, men ändå.

Ett sevärd klipp är det i alla fall!

Aniara på Stadsteatern

Titel: Aniara
Text: Harry Martinson (1956)
Dramatisering och regi: Lars Rudolfsson
Musik: Andreas Kleerup och Carl Bagge
År: 2010

Det är inte alltför ofta, snarare alltför sällan, som jag går på teater. Nu har jag dock varit på Stadsteaaaaatern och sett Aniara med bl a Helen Sjöholm (eller inte, se längre ner), Sven Wollter, Eva Rexed, Claire Wikholm, Dan Ekborg, Helge Skoog, m fl. Ja, det är en salig och ganska namnkunnig blandning av skådisar och musikalartister som gör musikalteater av Harry Martinsons diktepos om rymdskeppet Aniara. Jorden, som Martinson kallar Doris, är skadad av krig och miljöförstöring och rymdskeppet fraktar emigranter till Mars. Men på just den här resan kommer Aniara ur kurs och störtar ut mot universums tomma mörker.

Innan föreställningen börjar kommer Helge Skoog fram på scenen och låter meddela att Helen Sjöholm är sjuk och inte kommer att kunna vara med. Ett besviken stön (neeeej) går genom publiken. Sjöholm ska ersättas av en musikalstjärna från Malmö (som jag tyvärr glömt namnet på) och standinen behöver vårt fulla stöd, tycker Skoog — vilket givetvis möts av en varm och urskuldande applåd.

Domedagskänslan i föreställningen är bitvis tung. Kleerups musik är en suggestiv stämningsmusik och bidrar till den känslan. Sångerna doftar av sorg och slut, precis som texterna. Föreställningen är på drygt tre timmar med en paus i mitten. Jag kände att första akten var bäst. Nu var Sjöholms ersättare så bra man kan vara; hon lät väldigt lik Sjöholm. Men kanske hade andra akten ändå varit bättre med Sjöholm eftersom det då var fler sånger för Poetissan. När andra akten skulle börja meddelades det att ett ljusrån (eller kanske en ljusramp?) hade ramlat ner, vilket gav ca tio minuters försening. Någon som vet vad ett ljusrån skulle kunna vara?

Det enda ljuset i det djupsinniga är väl kanske en kort och ganska rolig parentes av Dan Ekborg i svart sparkdräkt. Ekborg gjorde rollen som Högkomiker Sandon. Sven Wollter kändes trött och han röst är jobbig att lyssna på. Det är som att han gläfser fram sina repliker. Jag gillade Wikholm som spelade Miman. Höjdpunkten på föreställningen var nog när Dorisburg förintas och detta fångas upp av Miman som då får något sorts systemfel och kraschar. Eller så var det Poetissans mäktiga sång Den blinda/Den svarta hettan (klipp från repetitionerna). Det är något speciellt med att se sånt här live, det blir så mycket närmare.

Martinsons text är speciell att lyssna på. Det kryllar av påhittade och vackra science fiction-ord (fototurb någon?). Texten känns inte daterad, snarare tidlös och aktuell på samma gång. Det är möjligt att det kanske blir lite högtravande ibland (det kändes så precis i början i alla fall). Sammanfattningsvis: En riktigt mäktig föreställning med häftig text och suggestiv melankolimusik blandat med rymdtechno.

The Day After Tomorrow


Jag var ute och julhandlade i Stockholm idag och såg inte mindre än tre skidåkare i innerstan. Bilden ovan
(klicka för större version) från Rådmansgatan visar två skidande kvinnor som kom spårandes på den (givetvis) helt oplogade trottoaren. Detta snölandskap fick mig att tänka på filmen The Day After Tomorrow och tänkte det kunde passa att posta en gammal recension som jag skrev i maj 2004. (Litet kul att notera hur mycket jag störde mig på de datorgenererade effekterna.) Och av en händelse så visas även Emmerichs snö- och isspektakel på fyran ikväll kl 21.

Titel: The Day After Tomorrow

Regi: Roland Emmerich
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Min hatregissör Roland Emmerichs (han blev det efter Godzilla) nya effektspektakel The Day After Tomorrow om en klimatkatastrof som drabbar norra halvklotet genom orkaner, enorma svallvågor och slutligen en smärre istid i bl a New York. Inga rymdskepp eller jätteödlor, nä, nu är det vädret som får skådisarna att stirra storögt mot en greenscreen och sedan fly för livet.

Ja, det är lustigt, jag hade faktiskt ganska roligt under visningen igår kväll. Denna film ska ses på bio (det blev Rigoletto som väl nästan är det bästa alternativet i Stockholm). Det positiva i filmen överväger det negativa, tycker jag. Jag gillade själva idén och hade inga problem med att den är helt orealistisk när det gäller t ex tidsaspekten. Det ingick liksom i filmens egna logik (som ju är på en låg nivå). Jag tyckte det var kul att vicepresidenten spelades av Kenneth Walsh som i alla fall jag direkt kände igen som Windom Earle från Twin Peaks.

Jag tyckte Jake Gyllenhaal var bra i sin roll och han gjorde vad han kunde av den (det finns ju inte så mycket utrymme i den här typen av filmer). Han har ett coolt sätt på något vis. Just den delen av handlingen, med kidsen alltså, tyckte var den roligaste också. Dennis Quaid störde jag mig inte på, vilket många andra brukar göra. Jag tyckte han var harmlös. De maffiga scenerna när New York dränks av den gigantiska svallvågen och senare blir nedfryst var schyssta.

Mindre bra var att jag ibland fick känslan av att precis allt jag såg var datorgenererade bilder (CGI). I början t ex när kameran sveper fram över snötäckta landskap med en vacker solnedgång i bakgrunden. Varför inte hyra en helikopter och flyga lite i Alaska eller nåt?! Jag vet inte vad som är dyrast… men jag vet vad som ser bäst ut! Nu såg det liksom för polerat vackert ut. Även fortsättningen på prologen kändes väldigt mycket greenscreen med fläktar som rufsar håret. Dåliga var också vargarna. Varför inte ta riktiga vargar!? Kanske svåra att dressera… Nä, det här med CGI har gått till överdrift i många fall. Sämst var som vanligt Emmerichs sentimentala delar. Värst här tyckte jag bihistorien med den sjuke pojken och läkaren (Quaids fru) på sjukhuset som skulle läsa Peter Pan. Det blir ändå godkänt!

3/5

The Harder They Come

the-harder-they-comeJaha, då har jag sett en film som var usel ur de flesta aspekter. Den utspelas på Jamaica där Jimmy Cliff spelar en ung aspirerande musiker som kommer från landet till Kingston där han försöker spela in och leva på sin musik. Tyvärr är handlingen hoppig och ologisk. Skådisarna läser upp sina repliker. Vissa sekvenser känns som helt tagna ur sitt sammanhang. Man tror att det ska handla om Cliffs försök att lyckas som artist men det hela urartat till en märklig soppa med larvigt våld och knarkhandel. Det finns egentligen bara en bra scen och det är när Cliff i en studio sjunger in sin låt med samma titel som filmen. Cliff har inga som helst skådespelartalanger. Enda gången han känns rätt är som sagt när uppträder med sin låt, och då är det riktigt bra. Denna scen känns i och för sig också tagen ur sitt sammanhang. Miljöer och klädstil är helt underbart 70-talshärliga. Utan den sköna stämningen och viss bra musik hade det blivit en etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Utmanad



Jag fick en utmaning från
filmitch (tack för det!), och eftersom det var den första bloggutmaningen jag någonsin fått så var det bara att acceptera den. Utmaningen går under namnet Äckelhundens utmaning. Bilden visar kanske varför.

3 TV-program jag kollar på
Kobra
Zlatan i Champions League
Kulturnyhetererna

3 saker jag gjort idag
Spelat tennis
Läst klart en bok (äntligen!)
Lyssnat på P-Funk

3 saker jag längtar efter
Skidresan till Verbier i mars
Nästa P-Funk-konsert i Sverige
Min sillsallad

3 saker på min önskelista
Filmkokboken
En bra biofilm på Annandagen
En bra skidtur i jul

3 saker att hata
Att SL slopar remsorna
Frånvaron av snöskottning på cykelbanor
Vet faktiskt inte, förutom krystade saker som krig

3 måsten för en hårdrockare
Iron Maiden-T-shirt?
AC/DC-T-shirt?
Slayer-T-shirt?

Eftersom jag är sent ute så skickar jag inte vidare utmaningen (de flesta verkar redan ha fått den). Fast om nu någon känner för att anta den så är det förstås bara att go ahead!

Kunskapskanalen – Film om film: Vilgot Sjöman

Titel: Självporträtt 92 (Self Portrait ’92)

Regi: Vilgot Sjöman
År: 1992
IMDb

Det som är litet roligt med just den här dokumentären är att Vilgot Sjöman tydligen blev kontaktad av SVT som ville göra ett filmporträtt av Sjöman. Sjöman hade dock en bättre idé: han skulle göra en självporträttfilm, en egen film om sig själv alltså. Först var Sjöman entusiastisk men sen blev han rädd, rädd att lämna ut sig själv. Men han körde på och resultatet blev den här filmen. Sjöman är självupptagen, vilket inte är så konstigt eftersom han hade Ingmar Bergman som mentor. Sjöman skrev t.o.m. en bok om Bergman, L-136: Dagbok med Ingmar Bergman om inspelningen av Nattvardsgästerna.

Sex och religion och politik. Om det handlar Sjömans filmer. Som vanligt när jag sett dessa dokumentärer på Kunskapskanalen så blir jag sugen på att se regissörens filmer. Jag tror inte jag har sett en enda av Sjömans filmer. Nu vet jag inte om jag är jättesugen på att se Börje Ahlstedt i sänghalmen tillsammans med Lena Nyman men det känns som allmän filmkunskap. Riktigt kul var det att i ett klipp se en ung ung Kjell Bergqvist som transvestit i Tabu. Sjöman var på sin tid en riktigt kontroversiell regissör. Bl a fick hela regeringen se hans film 491 för att besluta om den skulle få visas eller ej.