Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution

16 maj, 2011 9 kommentarer

Titel: Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Då har vi (äntligen) nått fram till den sista nouvelle vague-filmen för nu. Vi avslutar med Jean-Luc Godards sf-rulle Alphaville som jag hade en del förväntningar på men inte oväntat blev det en besvikelse.

Jean-Luc Godard är något av ett mysterium för mig. Eller nej, för mig är han inget mysterium (och inte för Ingmar Bergman heller). Jag tycker han är en tråkig regissör som gör dialogtunga filmer om ingenting. Det som är ett mysterium är att det är så många andra som verkar gilla hans filmer. Jag tror det har med den Franska Nya Vågen att göra. Han var med, tillsammans med Truffaut och andra, och ändrade hur film såg ut och därför betraktas han som ett helgon. Nu har jag sett Godards sci-fi/noir-rulle där agenten Lemmy Caution kommer till den datorstyrda och känslolösa staden Alphaville för att döda vetenskapsmannen som skapat superdatorn Alpha 60.

Mmm, handlingen lät helt ok i den här filmen, och inledningsvis var den hyfsad. Eddie Constantine är cool i sin roll som agenten Lemmy Caution. Filmen känns dock inte som en sci-fi-film. Det är alldeles för slarvigt gjort helt enkelt. För det första, att ha en dator som pratar med en robotröst som låter som nån som försöker med partytricket att prata och rapa samtidigt går bort. (Det var tydligen nån som istället för stämband hade en sån där pratgadget som man håller mot halsen när man ska prata. Men det lät som om han pratrapade.) För det andra, så är det, som jag sa, helt enkelt slarvigt gjort. Inget egentligt arbete har lagts ner för att få till futuristiska miljöerna, vilket gör att filmen känns blek.

Nu är nog inte Godards huvudsyfte med filmen att göra en enkel sci-fi-film, utan att använda genren sci-fi för att säga nåt klokt om dagens samhälle (vilket ofta är syftet med bra sci-fi-filmer). Eller nåt. Tyvärr går det för mig helt bort vad det är han försöker säga. Det blir mumbojumo om kärlek och känslor (eller nåt). I alla fall är det ett steg för högt upp på den filosofiska skalan för att han ska säga nåt till mig, eller få mig att fundera. Nej, det kan inte bli godkänt trots att danskfödda Anna Karina (som jag gillade i Godards Tokstollen) lyser upp filmen. Och varför den tyska synthgruppen valde det namn de valde förblir ett mysterium. Visst, det låter coolt, men det är inte nån speciellt cool film.

2/5 

PS. Recensioner av de nouvelle vague-filmer jag hittills har sett hittas här. Det kan kanske vara intressant att nämna att den bästa av de jag har sett är Cléo de 5 à 7 av Agnès Varda.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

La sirène du Mississipi

15 maj, 2011 Lämna en kommentar

Titel: La sirène du Mississipi (Sirenen från Mississippi, Mississippi Mermaid)

Regi: François Truffaut
År: 1969

Då återstår en film vardera för Truffaut och Godard. Nu vet jag inte riktigt om Sirenen från Mississippi räknas som en nouvelle vague-film men den är i alla fall från 60-talet, Truffaut är regissör och Belmondo är med, så det är säkert close enough för regeringsjobb. Recensionen skrevs i mars 2004. Observera att originaltiteln mycket riktigt stavar Mississippi med ett p. Och i morgondagens recension av en Godard-film (tänk tysk synthpop) så sätter vi p för denna lilla nouvelle vague-genomgång.

Louis (Jean-Paul Belmondo) är tobaksodlare på ön Réunion i Indiska Oceanen. Han har via tidningsannonser och brev fått kontakt med en kvinna, Julie, och de har bestämt sig för att gifta sig. När hon (Catherine Deneuve) kommer med båten från Frankrike ser hon helt annorlunda ut jämfört med fotot som hon skickat. Julie påstår dock att hon skickat ett foto på sin syster. Nåväl, de tu gifter sig och är ganska lyckliga tills Julie försvinner med alla Louis pengar.

Nja, jag vet inte riktigt, men Truffaut har hittills inte imponerat på mig och det gör han inte här heller. I filmen medverkar två stora stjärnor (Belmondo och Deneuve) som det var kul att se. Deneuve påminner lite grann om våra dagars Nicole Kidman, en sval rödblond skönhet. Filmen utvecklar sig till ett sorts Bonnie och Clyde-drama som är tillräckligt intressant för att jag vill titta vidare. Det finns en del oväntade vändningar och händelser som lyfter den annars ganska torftiga filmen.

3-/5

PS. I efterhand har jag förstått att det här är Truffauts hyllning till Alfred Hitchcock (som han ju även skrev en bok om). Mm, ja, det gör väl varken filmen bättre eller sämre.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , , , ,

Pierrot le fou

14 maj, 2011 7 kommentarer

Titel: Pierrot le fou (Tokstollen)

Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965

Blogger har haft en katastrofvecka. Inlägg och kommentarer som gjordes efter onsdag 11 maj har raderats. Blogger har sagt att allt ska återställas men än så länge har mitt försvunna inlägg inte återbördats. Nu har jag ägnat en stund åt att försöka hitta det gäckande inlägget. Till slut, helt utan Bloggers hjälp, I struck gold. Genom att använda Googles cachade version av min blogg hittade jag min recension av Godards Tokstollen…

…så nu fortsätter vi (återigen) att rida på vågen av Godard- och Truffaut-filmer. Nu är det Jean-Luc Godards tur. Den här gången blir det faktiskt inte en ren sågning. Jag tror nog det beror på filmens roadmovie-känsla. En känsla jag ofta brukar gilla. Recensionen skrevs i maj 2006 precis efter att jag sett À bout de souffle.

Efter Till sista andetaget var det dags för en ny film av Godard. Denna gång Tokstollen där Jean-Paul Belmondo, återigen, spelar huvudrollen som Ferdinand, en utråkad parisbo som plötsligt lämnar sin familj för att leva ett friare liv på rymmen med Marianne, en femme fatale spelad av danskfödda Anna Karina.

En film av Godard kräver ganska mycket av sin publik. Tokstollen har ett berättande som inte är speciellt linjärt. Bilder, repliker, scener blandas ihop till en helhet som inte är helt lätt att greppa. Själv förstår jag aldrig riktigt vad som händer eller varför. Ändå gillar jag bitvis känslan som filmen ger — det är nog den där road movie-känslan jag gillar. Belmondo gillar jag bra mycket bättre i den här filmen än i Till sista andetaget. Anna Karina var en helt ny och trevlig bekantskap. Hon hade en skön närvaro.

Ferdinand bryter i filmen upp från sitt tidigare liv för att leva ett sorts hippie-liv med Marianne. Det går bra till en början då allt känns nytt och fräscht och man inte har hunnit störa sig på varandra. Sen blir problemet med att man inte har pengar allt tydligare; Ferdinand vill endast köpa litteratur för pengarna medan Marianne vill ha musik. Det som till en början var ett roligt äventyr för Marianne blir till slut enahanda och ganska tråkigt när Ferdinand blir allt mer vrickad.

Mot slutet utvecklar sig filmen till en sorts thriller när Mariannes kriminella förflutna gör sig påmint (eller så var det planen från början?). Mot slutet dyker det också upp en helt fantastiskt scen när en man berättar för Ferdinand om hur en viss melodi påverkar honom och hans kontakt med kvinnor. Kul var också (genom sitt upprepande) att Marianne i filmen hela tiden kallar Ferdinand för Pierrot och Ferdinand jämt påpekar, liksom i förbifarten, att han heter Ferdinand. Mmm, jag kan inte säga att riktigt förstår vad Godard vill säga, men jag gillade vissa scener och känslan i filmen och betyget blir en helt vanlig trea.

3/5

PS. Fortfarande saknas de kommentarer som försvann i och med Bloggers ihopklappning. Blogger lovar dock att de ska återställas. Vi får väl se.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , , ,

Jules et Jim

11 maj, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Jules et Jim (Jules och Jim)

Regi: François Truffaut
År: 1962

Då är det dags för nästa nouvelle vague-film och den här gången är det Truffauts tur igen (att bli sågad). Med De 400 slagen hade Truffaut inte imponerat direkt och det blev inte bättre med Jules och Jim.  Tydligen lyckades inte filmen göra nåt vidare intryck på mig. Alls. Så det blev bara ett kort omdöme som skrevs i mars 2004.

Min andra Truffaut-film, som också den är omtalad, handlar om vännerna Jules och Jim som träffar Catherine (Jeanne Moreau). Det hela utvecklas till en ganska invecklad kärlekstriangel. Nja, jag har svårt att se storheten med Truffaut. Jag tyckte den här filmen faktiskt var tråkig, ganska obegriplig och intetsägande. Kände inte med nån av karaktärerna. Hade inget intresse av att se vad som hände. Rollfigurerna i filmen betedde sig märkligt mest hela tiden vilket gjorde att jag inte blev nyfiken istället för tvärtom. Slutet är ganska överraskande, men min reaktion blev liksom ”Jaha, var det så det slutade. Nåja, skönt att filmen är slut i alla fall”. Fjantigt och töntigt mest, tyckte jag. Måste ha missat nåt väsentligt, men det kan jag inte göra nåt åt. 

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , , , ,

Le mépris

10 maj, 2011 13 kommentarer

Titel: Le mépris (Föraktet)
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1963
Efter den ganska trevliga utvikelsen om Brutt återgår vi nu till nouvelle vague och den här gången är det dags för en Godard-film igen. Föraktet såg jag i juli 2006 som en del av ett Godard-tema som SVT körde då.
Jag har till slut sett ytterligare en av de Godard-filmer som SVT nyligen visat. Filmen handlar om Paul (Michel Piccoli), en manusförfattare som får i uppdrag att skriva manus till en filmatisering av Homeros Odyssén. Filmen produceras av en kaxig amerikan spelad av en utmärkt Jack Palance; rollfiguren känns som Godards representation av det mesta som i Godards ögon är dåligt med Hollywood. Odyssén-filmen ska regisseras av Fritz Lang som här faktiskt gör en skön roll som sig själv. Pauls fru Camille (Brigitte Bardot!) uppvaktas givetvis av amerikanen, och då Paul till synes inte verkar bry sig blir Camille irriterad och det hela leder till en spricka mellan Paul och Camille.
Franska filmer har en förmåga att ibland bli väldigt snackiga. Istället för att låta en handling göra jobbet så låter regissören ofta karaktärerna snacka i oändlighet om olika ämnen, dilemman eller problem. Det känns pretentiöst (i ordets negativa betydelse) och blir väldigt tråkigt. Det som en sån film ger mig får jag hellre från artikeltexter eller debattprogram på tv. En film ska vara så mycket mer tycker jag.

Föraktet är i mångt och mycket en film med mycket snack och liten verkstad. Nyckelscenen är en lång scen i Paul och Camilles lägenhet där det snackas nåt enormt samtidigt som var och en av de båda ska ta ett bad. Själva scenen i sig är ganska imponerande då det inte är mycket klipp under lång tid, men samtalet ger mig inget då det liksom inte leder nån vart. Visst, så småningom kan man dra paralleller mellan handlingen i filmen och handlingen i Odyssén. Men det är sånt jag gör med hjärnan och inte hjärtat och då är det liksom ingen poäng. En annan sak jag störde mig på var att musiken bestod av ett enda stycke. Ett ganska vackert stycke. Problemet var att det upprepades om och om och om igen i varje scen. Musikinflation.

Bäst i filmen är Jack Palance, perfekt som Godards nidbild av dåligt filmskapande, och Fritz Lang som den sympatiske men luttrade regissören som försöker vara kompis med både pengahungriga producenter och stretande manusförfattare. Sen använder sig Godard ibland av en del lustiga grepp som delvis är bra. Det kan handla om annorlunda klippning eller att istället för att använda förtexter själv läsa upp vilka som är ansvariga för filmen (alltså skådespelare, filmfotograf, kompositör, etc). Godard har en skön fransk röst. Men som helhet är det långt ifrån godkänt. För tråkigt och intetsägande för min smak helt enkelt.
2/5

PS. Mmm, det är alltid intressant att se filmer av klassiska regissörer och försöka förstå deras storhet. Godards storhet går mig helt förbi.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , , , ,

Brutt

9 maj, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Brutt
Regi: Jimmy Johansson
År: 2011
Precis som Fiffi och Addepladde har jag nu sett den nya svenska rullen Brutt av Jimmy Johansson. ”Brutt, vad i helvete betyder det?!” var det första jag tänkte när hörde titeln på filmen? Well, ungfär som i Godrey Reggios Qatsi-filmer presenteras förklaringen i form av ett utdrag ur en ordbok. Skillnaden är att vi slipper vänta hela filmen på det, här kommer det direkt i inledningen och ur ett slanglexikon, inte nationalencyklopedin. Vad betyder det? Ja, se filmen så kommer du att få reda på det, och då menar jag inte bara i textformat.

Brutt handlar om de fyra kompisarna Acke, Alle, Bonke och Fabbe som är i färd med att ta studenten. Men innan studenten hinner de fyra på en lokal sylta avhandla Quentin Tarantinos originalitet som regissör. Ja, nu är det väl egentligen bara Acke och Alle som debatterar detta intressanta ämne. (Själv står jag nog på Ackes sida: Tarantella är bra men inte så rackarns originell.) Efter studenten väntar ett skönt sommarlov borde man kunna säga. Tyvärr är Acke och Alle skyldiga en viss Ronkas pengar, pengar som måste fixas ihop snabbt.

Jag måste direkt säga att jag skrattade högt ett flertal gånger. Filmmakarna blandar högt och lågt så att man bitvis får svindel. Vissa scener får mig att tänka på det bästa från t ex Jackass. Andra sekvenser får mig att tänka på mer känsliga filmer som t ex Farväl Falkenberg, om än för en kort stund. Det finns en kort scen när Fabbe är på besök hos sin pappa och blir bjuden på middag och får en studentpresent som faktiskt var riktigt gripande och sorglig.

En annan bra scen med en skön och ganska lågmäld humor är när en snubbe ska gå ut med soporna. Om du inte visste det så kan det krävas en hel massa förberedelser för att genomföra denna uppgift. Ah, jag säger inget mer, se filmen så får du se!

Andra scener har en grabbig flabbhumor som jag inte kan låta bli att dras in i. Bristen, problemet som gör att filmen inte håller i längden, är att det är som en serie roliga sketcher utan en logisk handling. Mot slutet av filmen tappar jag intresset när den ena osannolika saken efter den andra händer. Som helhet är det en skön film gjord med skaparglädje och absurd humor som får mig att längta efter mer från herr Johansson. Men just Brutt räcker inte ända fram.

2+/5 

PS. Jo, en sak till musiken var riktigt bra, framförallt den under förtexterna och eftertexterna!

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

De 400 slagen

8 maj, 2011 2 kommentarer

Dags för François Truffauts första rulle. När jag såg den här i mars 2004 var jag inte alls på det klara med vad nouvelle vague var för något och jag hade nog inte sett nån film av Truffaut heller. Förväntningarna var aningen uppskruvade men som så ofta när man ska till att se uppmärksammade, hyllade gamla filmer så…

François Truffauts första långfilm, som tydligen ses som epokgörande när det gäller starten av den s.k. nya franska vågen, handlar om 14-årige Antoine som bor i Paris i en minimal lägenhet med sina föräldrar. Han bryr sig inte speciellt om plugget och hans föräldrar bryr sig inte speciellt om honom. Antoine är mer intresserad av att skolka, tjuvröka och springa på stan. Delvis ska filmen vara självbiografisk har jag förstått.

Jaha, jag hade ganska stora förväntningar på De 400 slagen eftersom jag har hört en hel del om den och den har högt betyg på IMDb (8.2). Förväntningarna uppfylldes inte. Fick ungefär samma känsla som när jag såg några klassiska Fellini-filmer för nåt år sen: ”Jaha, än sen då? Var det inte mer?”. Den var till en början ganska rolig, när den utspelades i skolan. Den drev en del med lärarna som framställdes som karikatyrer. Men bitvis var den faktiskt ganska seg i mitt tycke. Kändes som en film som tidens tand har tuggat på en del. Den var kanske annorlunda, rå och realistisk, på sin tid, men i våra dagar med Larry Clark & Co så är det inget speciellt. Om det var nåt jag gillade så var det faktiskt slutscenerna <spoiler>då Antoine rymmer från ungdomsanstalten och springer till stranden i en lång svepande tagning</spoiler>. Det var en godkänd film men inget som ger gåshud.

En rolig detalj som mina falkögon (i kombination med återspolningsfunktionen på videon) uppfattade var att Antoine och hans kompis vid ett tillfälle på väg ut från en biograf snor en affisch, och inte vilken affisch som helst. Det var en bild på syndiga Harriet Andersson från Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , , ,

À bout de souffle

7 maj, 2011 4 kommentarer

För några år sen kollade jag in några franska nya vågen-filmer (främst Godards och Truffauts) för att se om jag greppade vad som var så himla speciellt med dem. De kommande dagarna viger vi alltså åt Nouvelle vague som det ju heter i originalspråk. Först ut är Godards mest kända film (väl?). 

Då har jag sett min första film av nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det blev hans kanske mest kända film, Till sista andetaget. Det handlar om smågangstern Michel (Jean-Paul Belmondo) som stjäl en bil i Nice, och sen tänker sig att åka med den till Paris för att få pengar för den och samtidigt fråga en ung amerikansk tjej, Patricia, om hon vill haka till Rom. Det går fel ganska snabbt då han skjuter en polis och sen får finna sig i att vara jagad av polisen.

Nu kanske det låter som om det här är en riktig thriller med spänning och polisjakter som huvudingredienser, men så är inte riktigt fallet. Största delen av handlingen består i att Michel snackar och gnabbas med Patricia, stjäl bilar samt ringer telefonsamtal i syfte att få tag på sina pengar. Däremellan hinner Patricia jobba lite som journalist för en tidning. Och allt detta i snygga parismiljöer till ganska cool jazzig musik. Är det bra då? Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?). Och den epokgörande nya vågen-stilen har man ju sett göras bättre i andra och bättre filmer; filmer som i och för sig kom efteråt men det som avgör är i vilken ordning som jag har sett filmerna.

Jag gillade ändå början av filmen. Då kändes den lekfull och jag gillade vad jag såg. Det här gällde främst scenerna precis efter att Michel har stulit sin bil och åker med bilen på franska landsbygden på väg mot Paris. Michel snackar för sig själv, med oss eller kameran. Han hittar en pistol i handskfacket. Klippningen känns hetsig. Filmen vibrerar. Men när sen Michel anländer till Paris så behövs det nåt mer för att filmen ska fortsätta intressera mig. Och detta ”nåt mer” kommer inte. Miljöerna, kläderna och musiken, det mesta är riktigt skönt och dessutom gillade jag Jean Seberg som spelar Patricia.

Men jag tycker ändå det hela utmynnar i ett jaså. Filmen känns för spretig. Vissa scener är riktigt bra. Bl a när Jean-Pierre Melvilles rollfigur Parvulesco blir intervjuad av bl a Patricia. Här fanns plötsligt nåt som drog in mig i filmen igen. Svårt att säga vad, men känslan var plötsligt där. Tror det kan ha att göra med att jag egentligen inte gillade Belmondo riktigt – eller snararare: jag gillade inte riktigt hans rollfigur. En rollfigur som de flesta verkar betrakta som jordens coolaste. Nja, han kändes lite daterat cool enligt mig. Till sista andetaget är klart intressant, men betyget blir ändå inte mer än precis precis godkänt. En svag trea med andra ord. Ibland lätt och levande, ibland fånig och trög.

Nu så här en tid efter att jag har sett den så inser jag att filmen egentligen är ganska sorglig. Michel vill så gärna vara en cool gangster men är egentligen en ganska tragisk figur.

Ibland kom jag att tänka på en bra mycket bättre film, av John Cassavetes, som kom 1959, nämligen Shadows. Den rekommenderar jag. Den känns mer nya vågen än Till sista andetaget… eller ja, den har i alla fall en del av nya vågen-kännetecknena, och framför allt är den bättre.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

Constantine

6 maj, 2011 10 kommentarer

Med anledning av min The Reaping-recension och att Constantine nämndes så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av just Constantine. Recensionen skrevs i augusti 2005 och vid den här tiden var jag något besatt av The Matrix-filmerna (trots att kvaliteten på dessa rullar sjönk ett snäpp för varje film). Pga av detta så var Keanu Reeves helt enkelt Neo, och ingen annan, för mig. Därav mitt ältande om The Matrix.

Hehe, jag gillade Constantine. Det finns mycket man kan klaga på: Keanu Reeves är träigare än Bosse Ringholm, det är en film som kopierar rätt mycket från The Matrix vad gäller foto bl a, kanske kan man kalla det för b-action, och Reeves gör samma roll som i The Matrix. Hur som helst, så håller jag med om ovanstående klagomål, men ändå gillar jag det alltså. Jag skiter i om man plagierar från The Matrix, det funkar för mig. Jag gillar ofta filmer där Helvetet och Djävulen figurerar. Älskar symboliska ting som funkar mot Djävulen, demoner, vampyrer, varulvar: allt från dopvatten till vitlök (inte för att vampyrer eller varulvar är med här, men ändå).

Jag tycker hela konceptet med filmen är kul. Stämningen kändes som en blandning av The Matrix och Dogma (filmen alltså, inte det danska påfundet). Det finns hela tiden en ganska skön humor i bakgrunden och filmen puttrar liksom skönt på. Jag hade aldrig tråkigt och gillade att det aldrig blev några egentliga actionscener. Ok, actionscener finns, men inte av den vanliga sorten då man kan koppla bort hjärnan och vänta tills den är slut. Här är det lite mer dialog (man battlar hiphop-style genom att snacka ihjäl varandra) och de rena actionscenerna är ganska korta, men välgjorda. Datoreffekter finns förstås, men är ganska snyggt gjorda, oftast.

Jag håller med andra som säger att Stormares entré lite grann förstör stämningen. Det passade inte riktigt in i resten av filmen. Och sen jag måste säga att Tilda Swinton som ängeln Gabriel gjorde den bästa insatsen i filmen, så självgod att han/hon trodde hon/han var godhjärtad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Reaping

5 maj, 2011 10 kommentarer


Titel: The Reaping

Regi: Stephen Hopkins
År: 2007
IMDb | Filmtipset 

Hillary Swank är skeptisk och lever (numera) för att jaga, och avslöja, bibliska fenomen tillsammans med sin assistent Ben (Idris Elba aka Stringer Bell från The Wire, yay!). Nånstans gillar jag just den här typen av historier: Djävulen visar sig på Jorden och slåss mot de goda krafterna (tänk filmer som Constantine (ja, jag gillar den!) eller Exorcisten). Men i The Reaping staplar man enbart de mystiska fenomenen på varandra utan att skapa en mystisk och obehaglig känsla. Specialeffekterna känns b; ja, totalintrycket av hela filmen är i frånvaron av bättre beskrivningar just b. Swank är bra, helt klart. Jag gillar också Elbas samspel och smågnabbande med Swank. Och så är ju ofta onda barn, vilket förekommer i The Reaping, bra på film trots att de möjligen är något överutnyttjade. Men tyvärr lyckas man inte få till rätt känsla i den här rullen.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →