The Dan Brown movies vs. National Treasures

30 september, 2011 6 kommentarer

Inspirerad av Movies – Noir som precis skrev om The Da Vinci Code och Angels & Demons bestämde jag att ägna helgen åt de två Dan Brown-filmerna och som en härlig bonus även avhandla National Treasure-filmerna. Till skillnad från M-Noir så såg jag filmerna när de kom och jag tyckte det kunde vara kul att samla ihop mina gamla recensioner för att på så sätt jämföra filmerna som ju har snarlika teman. Det blir alltså mysterier, äventyr, gåtor, konspirationer samt Tom Hanks (Robert Langdon) vs. Nicolas Cage (Ben Gates). Vi tar det i kronologisk ordning och då är det National Treasure som gäller. Det var ju faktiskt den, vilket man ibland glömmer, som var den första filmen som kom.

Arkiverad under Film, Versus Tagged with , , , ,

Film noir-fredag: White Heat

30 september, 2011 4 kommentarer


Titel: White Heat (Glödhett)
Regi: Raoul Walsh
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Lille hårdingen James Cagney gör sin debut på Jojjenito i en glödhet (nåja) noir denna fredag.

White Heat visade sig bli den första filmen med James Cagney som jag betygsatte på Filmtipset. Jag tror jag har sett några fler filmer med Cagney men det var alldeles för länge sen för att jag ska kunna säga nåt om dem. White Heat var tydligen Cagneys comeback hos Warner Brothers efter en tid med lite bråk. Cagney spelar med bravur gangstern Cody som, när han inte rånar tåg eller sitter inne, antingen slår sin fru eller har fruktansvärda migränanfall och sitter i sin mammas knä. Codys fru spelas av Virginia Mayo och gangstermamman av Margaret Wycherly.


White Heat är enkel men ändå speciell. Hela filmen har en känsla av en sorts rättfram råhet, i form av en grym Cagney som är som en naturkraft. Han är hänsynslös som få, men är ändå helt beroende av sin mamma. Tempot i filmen är ganska högt. Tågrån, biljakter, fängelsescener avlöser varandra. Och Cagney dominerar hela tiden, tillsammans med mamman (Margaret Wycherly) som är helt underbar. Mayo som spelar Cagneys fru är en klassisk noir-kvinna, och försöker hela tiden utnyttja en situation till sin fördel. Sen har vi då det klassiska slutet som nog är ett av de bästa slut jag sett. Det var nästan så att slutet höjde filmen till en fyra, men inte riktigt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Vikarien

29 september, 2011 9 kommentarer

Titel: Vikarien
Regi: Åsa Blanck & Johan Palmgren
År: 2006
IMDb | Filmtipset

I samband med att Rörliga bilder och tryckta ord körde ett skoltema som jag hade tänkt vara med på så fixade jag den svenska dokumentären Vikarien. Jag hann tyvärr inte se filmen innan deadline men nu har jag gjort det och dessutom skrivit om den.

Läraren Max har jobbat på Hallonbergsskolan norr om Stockholm i fyra år. Det har varit fyra jobbiga år. Kaoset tilltar och lektioner går knappast att hålla. Efter en danslektion som urartar och den inhyrda dansläraren får spel får Max nog, genomgår en sorts kris, får ingen kontakt med skolans rektor för att kunna berätta om situationen. Mer eller mindre i desperation kontaktar han sin gamla grundskolelärare Folke som vid över 70 års ålder fortfarande arbetar som lärare nere i Lund. Folke tar bilen upp till Stockholm för att hjälpa (eller stjälpa?) Max.

Början av den här filmen var nästan fysiskt jobbig. Jag satt och blev nervös och rastlös framför teven. Det är aldrig tyst. På lektionerna släntrar eleverna in när de vill. Max har i princip ingen kontroll. Han träffar en kompis som käkar middag med och tar en öl och berättar om att han vaknar på nätterna vid klockan ett eller två med ångest över situationen. Han vacklar mellan att vara kompis med eleverna och att vara stenhård och auktoritär. Inget verkar funka. Eftersom jag sjäv som bara sitter och tittar känner mig frustrerad så vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara som lärare.

När Folke anländer visar Max upp det tomma lärarrummet i en bisarr men talande scen. Inga andra lärare är där (förutom möjligen musikmajjen). Antingen är de sjukskrivna, sönderstressade, förkylda eller vilar upp sig på Kanerieöarna.

Folke, han har ju helt klart en auktoritär stil. Eller jag skulle snarare säga att han har en bestämd och konsekvent stil. Max har problem p.g.a att tvekar, ibland försöker han vara hård och ibland snäll. Folke är både hård och snäll men han är det på ett konsekvent sätt.

Men givetvis hade det inte blivit en bra dokumentär om nu Folke bara hade åkt upp till Stockholm och visat var skolskåpet skulle stå helt utan problem. Efter några dagar råkar även Folke ut för en katastroflektion och han förstår ingenting. Max tycker lite synd om Folke och vill inte hålla honom kvar om han tycker det är jobbigt. Så lite uppgiven åker Folke hem till sin skola — bara för att upptäcka att eleverna där har fuskat medan han har varit borta. Stackars Folke!

Folke är för övrigt en lustig gubbe. 73 år tränar han på gym, utövar yoga, lyssnar på The Original Tenors (Björling, Caruso, Gigli), odlar tomater, och har haft världsrekordet i baklängestal. Några av scenerna med Folke platsar nästan i supersköna dokumentären Plötsligt i Vinslöv.

Vikarien är en svensk och dokumentär version av filmer som Dangerous Minds och Freedom Writers. Fast här handlar det kanske inte om risken att bli skjuten av gangsters in tha hood när man går hem efter skolan utan t ex om att man som invandrbarn riskerar att bli utvisad från Sverige. En del elever lever med utvisningshot hängande över sig, inte konstigt då att det kan vara svårt med koncentrationen.

En liten brist jag tycker filmen har är att det nånstans mot slutet av plötsligt ”vänder”. Max får utan egentligen förklaring förtroende, eleverna sköter sig och slutet blir en sorts triumf (på ett sätt i alla fall). Jag tycker inte riktigt man får reda på varför denna vändning sker. En sak jag tänkte på är också hur det påverkar att man faktiskt är där och filmar under lektionerna.

Mot slutet förekommer några rörande, om än iscensatta scener, som t ex när Max på skolavslutningen läser upp ett brev till sina elever som nu ska sluta nian och göra vad de vill med sina liv. Inte öga är torrt. Inte ens tuffingkillen i klassen klarar sig.

Nåt som väl ändå får sägas vara kongenialt är att Max trots triumfen i slutet blir uppsagd p.g.a av nedskärningar. 😦

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken en natt så känner jag att vill komplettera med lite till.

1. Max och Folke är hjältar, ja de flesta lärare är nog hjältar.

2. Situationen på Hallonbergsskolan, och säkerligen även på andra skolar, är under all kritik, mer eller mindre en skandal. Det blev extra tydligt när den inhyrde dansläraren frågar Max hur de kunde jobba i en sån miljö. Det måste upp i EU-domstolen tyckte dansläraren. Även scenen med det tomma lärarrummet var talande.

3. När det gäller ”vändningen” i filmen så handlade det om att Max helt enkelt investerade tid — och kanske främst sig själv — med att vara extrapappa, knacka dörr och prata med föräldrar, göra hembesök och hjälpa elever med problem i t ex svenska, mm. Frihet under ansvar var också nåt som han gav eleverna, t ex under en skolresa. Hårt och jobbigt jobb helt enkelt. Och som tack för det fick han sparken. Typ.

3+/5

PS. Apropå filmer om vikarier så måste jag tipsa om den Zhang Yimous Vikarien (Yi ge dou bu neng shao) från ’99. Det är en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. Hon, vikarien alltså, tror jag är den mest envisa karaktär jag nånsin sett i en film. Gråtvarning på den filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , ,

Plötsligt igen

28 september, 2011 Lämna en kommentar


Titel: Plötsligt igen
Regi: Jenny Bergman & Malin Skjöld
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Uppföljare på kultfilmen Plötsligt i Vinslöv är inte lika bra som ”ettan” vilket väl kanske inte kom som en överraskning. Det hela känns mer konstruerat med diverse fans till den förra filmen som ska hälsa på t ex Holger (som det mest känns synd om). Vissa delar är bra: reportern (en ny karaktär) på tidningen Norra Skåne är inte lite sävlig men rolig (ingen skjutjärnsjournalist direkt); Mr. Bangolf (Kjell Fredriksson) är sig lik, något självgod (men sympatisk på något sätt), ordentlig pedantisk och med en dålig känsla för inredningsdesign. Det mesta om Holger känns tragiskt den här gången, främst när brorsan som bor i Australien kommer på besök. Märkligt hur två bröder kan leva så olika liv. Jag tycker nästan de hade kunnat skippa den biten.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

Plötsligt i Vinslöv

27 september, 2011 9 kommentarer


Titel: Plötsligt i Vinslöv
Regi: Jenny Bergman & Malin Skjöld
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Jag hade hört en hel del om den här förmodade kultrullen, och när SVT Play hade den i sitt utbud så passade jag på att se den. Det första som slog mig och kanske var det jag gillade bäst i hela filmen var faktiskt musiken (skriven av Tommy Galento). Just detta var kanske lite förvånande, då jag ganska sällan ens brukar reflektera över musik i filmer, förutsatt att jag inte hatar den. Främst är det en Hansson & Karlsson-klingande slinga som sätter precis den rätta udda stämningen när vi besöker det lilla samhället Vinslöv med sin grupp av original.

Det förekommer ett helt lass underbara oneliners, om grillning, minigolf, konst, fåglar och annat. Jag skrattade rätt ut flera gånger. En rolig detalj var ”konflikten” mellan konstföreningen och minigolfarna som delade lokal med varandra. Vissa av figurerna är kanske på gränsen till tragiska men jag tycker inte det går över gränsen utan det är skildrat med värme. Filmen hade faktiskt kunnat vara längre än sina 50 minuter. Nu saknade jag t ex mer om ibisfågeln som var på långväga besök från Afrika. Men jag antar att man helt enkelt bara hade 50 minuter på sig.

Jag återkommer imorgon med omdöme på ”uppföljaren” Plötsligt igen.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

Marooned

26 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Marooned
Regi: John Sturges
År: 1969
IMDb | Filmtipset

Jag tror aldrig jag har sett en film så fylld av teknisk rappakalja som Marooned. Vi fullkomligt överöses med ointressanta dialoger mellan rymdkapseln och mission control nere i Florida. Bitvis är filmen intressant som tidsdokument. Filmen kom precis efter Apollo 11 och månlandningen. Hysterin kring detta måste ha varit fullkomlig. Filmen har många likheter med Apollo 13 och tydligen gick Jim Lovell och såg filmen med sin fru vilket gjorde att frun oroade sig extra mycket inför Jims månfärd (och den gick ju mycket riktigt åt pipsvängen, eller åtminstone själva månsvängen).

Tre astronater ska återvända till Jorden efter ett uppdrag på en rymdstation. Nåt går fel och motorn startar helt enkelt inte och de kan inte genomföra återinträdet i atmosfären utan finner sig fast i omloppsbana runt Jorden. Nere i Florida börjar arbetet med att försöka rädda dem. Eller ska man verkligen försöka rädda dem genom att skicka upp en annan raket? Hinner man det överhuvudtaget och är det kanske för farligt? Dessutom är det en orkan på väg in mot kusten. Gregory Peck är chef i Florida och han får ett par svettiga dagar. Well, ja, kanske inte jämförelse med astronauterna spelade av Richard Crenna (!), Gene Hackman (!) och James Fracsiscus.

Filmen är daterad och tråkig. Det rabblas som sagt tekniska termer in absurdum. Det för liksom inte handlingen framåt, snarare bakåt. Jag antar att tanken är att det ska vara realistiskt men nån måtta får det vara! Dessutom har vi de klassiska tyngdlöshetsscenerna där vi får se Gene Hackman hänga i en sele och röra sig i slowmotion. Japp, då har vi tyngdlöshet. Mja, eller så ser det ut som nån som hänger i en sele och rör sig långsamt helt enkelt. Haha, roligt. Det ser inte ens bra ut i 2001 som ju kom året innan.

Slutet är fantastiskt utdraget. Vi får se rymdmän som åker genom rymden i slowmo — i evighet. Amen.

2-/5

Spoiler (markera texten för att läsa)
Om ni undrar hur det gick med uppskjutning och den där orkanen. Det borde ju inte gå men då har ni inte tänkt på det där med orkanens öga. Där är det ju lugnt.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

White Zombie

25 september, 2011 2 kommentarer


Titel: White Zombie
Regi: Victor Halperin
År: 1932
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev precis om White Zombie så därför kommer här min recension av vad jag förmodar är Rob Zombies favoritfilm. Angående mitt försök till skämtsam bildtext nedan så tog det mig nån minut att inse att jag syftade på prinsessan Madeleines f.d. pojkvän. Jag skrev tydligen recensionen mitt under Jonas-gate. 😉

Det här var en film som var mer spännande att se än den var spännande, om ni förstår vad jag menar. White Zombie är från 1932 och anses vara den första zombiefilmen. Här är zombierna dock inte döda som blir levande, utan det handlar om voodoo-zombier på Haiti. Bela Lugosi spelar Murder Legendre (vilket namn!), en ondskefull voodoo-präst som använder sina krafter för att kontrollera en privat zombiearmé som bl a jobbar på hans plantager. Till Haiti kommer ett blivande brudpar som ska gifta sig. Givetvis korsas deras vägar, muahaha.


”Vad är det ni säger?! Har Jonas varit otrogen?!”

Nja, en hyfsad matiné, det är väl så långt jag kan sträcka mig. En sak som märks direkt är att Lugosi har enorm pondus. Produktionskvaliteten är inte speciellt hög, det är en b-film helt enkelt. Skådisinsatserna är bristfälliga (Lugosi undantagen). Jag får ibland känslan av att vissa av skådisarna fortfarande tror att de spelar stumfilm trots att det är en ljudfilm. Hela sista kvarten är i princip stumfilm, fast just därför var slutdelen ganska bara. Vissa delar av filmen har en kuslig kvalitet, andra är mest löjliga. Det ska vara en skräckfilm men den är aldrig läskig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , ,

Paradise Now

24 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Paradise Now
Regi: Hany Abu-Assad
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag postade nyss en recension av palestinska Gudomligt ingripande som på ett surrealistiskt sätt och tryfferat med symboler berättar om Israel-Palestina-konflikten. Jag tyckte inte den funkade som film. Därför postar jag en text om en film som tar upp samma ämne men gör det på ett betydligt mer intressant sätt, och dessutom får till en bra film på köpet.

När den här rullen kom så minns jag att jag hörde en del om den och jag hade nog tänkt att se den men det blev aldrig av. Nu blev det äntligen av, och det var tur det. Det var verkligen en film för mig. Långsam och reflektiv men med en lågmäld humor trots det allvarliga ämnet. Det var en film som berörde mig och kändes annorlunda. Det kändes nästan som en sf-rulle som utspelades på en avlägsen planet där två folk befinner sig i en långdragen konflikt till synes utan lösning. Det är bara det att det här är utspelas nu och på Västbanken och i Tel Aviv i Israel. Två palestinier, och barndomsvänner, ska utföra en självmordsattack i Tel Aviv. Vi får följa dem från att de får reda på att de har blivit utvalda för detta ”ärofyllda” uppdrag. Just detta att vi vet vad de ska göra gör att det finns en lågmäld och lite obehaglig spänning i filmen.

Nåt som filmen lyckas väldigt bra med är att gestalta hopplösheten i hela situationen. Det finns också nåt väldigt absurt i att dessa två män ska ta sina och andras liv. Hela situationen är så absurd att det ibland blir roligt, t ex när en av männen när han spelar in en avskedsvideo påminner sin mamma om att köpa en speciell typ av vattenfilter som han sett men inte hunnit upplysa henne om. Det enda negativa som jag kan komma på är att det förekommer en del ”skriven” dialog som redogör för de olika ståndpunkterna man kan ha i konflikten (väpnad konflikt med terroristattacker eller dialog som inte ger resultat). Det är en film som är vacker, långsam, märklig, inte som andra filmer. Det fanns några magiska ögonblick, speciellt mellan Said (en av självmordsbombarna) och Sulah (en nyinflyttade tjej som Said precis träffat).

4+/5

PS. Lite kul var att jag spelade in filmen när tv visade den. Av nån anledning så fattades första kvarten fast det insåg jag inte när jag började titta. Jag tyckte dock den började aningen direkt, utan nån egentlig inledning eller några förtexter. Vissa saker i handlingen kändes också lite konstiga men jag tyckte jag förstod det mesta. Efter filmen kollade jag upp hur lång den var och det visade sig alltså att jag hade missat första kvarten. Som tur var så råkade jag av en slump se att den fanns gratis på Voddler, så jag kunde enkelt kolla in första kvarten. Då kändes det lite som att se en mini-prequel. Jag kunde nu knyta ihop vissa händelser som jag sett under senare delen av filmen med det som hände under första kvarten. Ah, hur som helst, en riktigt trevlig film.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: The Naked City

23 september, 2011 2 kommentarer


Titel: The Naked City (Storstad)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Första filmen av Jules Dassin i film noir-temat blir det den här fredagen. Och kanske är det just Dassin som återupprättar film noir-genren en aningen för min del. Jag har ju kanske varit lite tjurig på sistone gentemot filmerna i temat. Den senaste filmen som fick en fyra var Scarlet Street som jag skrev om i början av augusti. Men nu är det dags för en fyra igen. Ytterligare två Dassin-filmer kommer förresten dyka upp framöver. 

Ah, fan vet om jag inte börjar kapitulera inför den käcka stilen som fanns inom mycket av amerikansk film från 40- och 50-talen. Fast en skillnad med filmen jag just sett — och uppskattat — kan vara att den inte var käck på ett för mig jobbigt sätt utan istället bara var mysig. Och detta trots att den handlade om en mordutredning. Just denna blandning är i och för sig nåt som jag stört mig på i några av de noir-filmer (eller noir-liknande filmer) jag sett under den senaste tiden. Det ska vara rått och svart men nånstans blir det ändå så där jobbigt klämkäckt och då faller filmen för mig.

Så, vad var skillnaden med The Naked City? Jo, filmen har en lite egen dokumentär känsla. Den handlar om New York och om vad som händer när det sker ett mord. Filmen tar på sig rollen av ett betraktande öga, ett relativt objektivt öga. Trots den betraktande stilen så är filmen ändå mysig. Till det bidrar myskommisarien (spelad av Barry Fitzgerald) som utreder mordet. Till sin hjälp med fotarbetet, som de uttrycker det i filmen, har han helyllemannen Frank Halloran (Don Taylor).

En detalj i filmen som jag tyckte var lite lustig, för att inte säga uppseendeväckande, var att Frank uppmanades av sin fru att slå sin son efter att denne gått över Den Stora Vägen helt ensam och utan tillåtelse. Frank tyckte dock att detta bara visade att hans son var en framåt grabb och försökte hitta på ursäkter till att skjuta upp agan. Frank räddas av gong-gongen då kommisarien ringer och behöver hans hjälp. Well, jag antar att det var allmänt accepterat med barnaga på den här tiden. I vilket fall så är det ett exempel en sån där grej som gör det intressant att se äldre filmer.

Utredning går sin sakta gång utan att egentligen nånting spektakulärt händer. Nånting skumt är man dock på spåren då det visar sig att en av de personer som polisen förhör är en patologisk lögnare. Mot slutet får vi en spännande jakt när mördaren sakta ringas in. Det jag uppskattar mest med filmen är nog att få se miljöerna i New York vid den här tiden. Folklivet, affärerna, tunnelbanan, osv. Och sen var mysfaktorn hög utan att det för den skull blev töntigt. En svag fyra blir det till slut.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Fail Safe

22 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Fail Safe (Bombsäkert)
Regi: Sidney Lumet
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove. Ganska märkligt egentligen att det kom två filmer med i princip identisk handling. Eller kanske inte. Det var väl just vid den här tiden som rädslan och oron för kärnvapenutplåning var som störst. Och Kubakrisen ’62 visade att rädslan inte var obefogad. De bägge filmerna bygger i sin tur på två likartade romaner, Fail-Safe respektive Red Alert. När Stanley Kubrick fick höra om Fail-Safe såg han till att stämma den filmens producenter för att på så sätt försena premiären så att den inte skulle ta publik från Dr. Strangelove. Läs mer om den härvan här.

Eftersom Dr. Strangelove är välkänd av de flesta så går jag inte in så mycket på handlingen i Fail-Safe. Av misstag får ett bombplan med kärnvapen order av en krigsdator att utplåna Moskva. Nu handlar det om att försöka stoppa planet.

Henry Fonda gör USA:s president och han är helt enkelt perfekt i rollen. Det var som nån sa i extramaterialet på dvd:n: om Fonda hade ställt upp i det amerikanska presidentvalet så hade han garanterat vunnit.

Komikern Walter Matthau spelar den ”onda” karaktären i filmen, en civil rådgivare som vill att man ska utplåna Sovjet när man väl får chansen. En krigshetsare och kommunisthatare helt enkelt. Om större delen av Jordens befolkning strycker med på köpet, det bekymrar honom mindre.

Fail-Safe är välgjord, spännande, snygg, stilren. Den innehåller vissa snygga sekvenser, bl a en drömsekvens i inledningen och snygga svartvita förtexter. Även slutet var riktigt snyggt och lite experimentellt.

Det hela utspelas i princip på fyra ställen: Kommandocentralen i Omaha, The War Room i Pentagon, ombord på ett bombplan, och så nere i ett safe room med presidenten och Larry Hagmans (just det, J.R.!) översättare. Bäst är det nog nere hos presidenten. Här är det en ganska nervig stämning och Hagman gör en bra insats som nervös och svettig tolk av det som den ryske ledaren säger på andra sidan heta linjen.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt indragen. Det kan bero på att när jag hör Fonda prata med ryske premiärministern så hör jag istället Peter Sellers säga ”I’m sorry too, Dimitri. I’m very sorry”. Det är lite synd att den är så lika Dr. Strangelove och att den liksom hamnat i skymundan. Jag måste säga att jag brukar ha svårt för satir men just Dr. Strangelove är det skillnad med. Det är nog ämnet som gör det.

Tyvärr, det är nog bara att konstatera: anledningen till att jag inte ger Fail-Safe högre betyg är att Kubricks film överskuggar den.

3/5

PS. Att Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove brydde sig inte de svenska översättarna om eftersom man förstås ville rida på framgångsvågen efter den populära filmen med Peter Sellers — och så fick filmen den studentspex-liknande titeln Bombsäkert. Jisses.

Arkiverad under Apokalyptisk, Betyg 3, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →