Underworld

23 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: Underworld
Regi: Len Wiseman
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Vampyrer och varulvar slåss om makten. Vampyrerna är sofistikerade och bor i slott medan varulvarna mest håller till i källare. Selene (Kate Beckinsale) är vampyr och tillhör de dödspatruller som dödar varulver (eller lykaner som de kallas här). Selene upptäcker i samband med en eldstrid att varulvarna verkar vara ute efter en helt vanlig människa, Michael (Scott Speedman). Varför? Ja, saker och ting visar sig inte riktigt vara som Selene har trott.

Det här hade kunnat vara ganska bra. Faktum är att jag tyckte det var snäppet bättre än jag trodde det skulle vara. Fotot, storyn och actionscenerna funkar bitvis. Tyvärr saknas känslan helt enligt mig. T ex så känns vampyrerna aldrig som vampyrer, allra minst Selene. Man får se hennes lite långa hörntänder och lysande ögon ibland men annars inget som får en att tro att hon skulle vara vampyr. Ok, hon kan hoppa från balkonger på tionde våningen och landa som en katt men det har liksom inget med vampyrer att göra. Eller? Hela den sorgliga känslan som jag tycker ska finnas (som i t ex Coppolas Dracula) som har att göra med att vampyrer är ”dömda” till evigt liv saknas.

Den där känslan jag pratar om är ersatt med högljudda vapenuppgörelser. Detta gör att jag tycker filmen är lite tråkig. Det finns ingen som helst humor, inte minsta lilla roliga kommentar för att lätta upp stämningen. Nej, det var gravallvarligt hela tiden. Lite ofrivilligt roligt blev det när en vampyr vid namn Viktor (Bill Nighy) skulle väckas upp. Behövdes verkligen alla de där slangarna?! Slutfajten fick mig att tänka på både Equilibrium och Kill Bill Vol. 1. Jag är inte odelat negativ till filmen. Jag gillar mytiska historier, om vampyrer, varulvar och dylika tingestar. Kulor med radioaktiv vätska (strålar ljus) mot vampyrer och kulor med flytande silver mot varulvar och såna saker är småkul. Det blir snudd på godkänt, men i slutändan ändå inte.

2+/5

PS. På lördag kommer en recension av Underworld: Awakening, del 4 i den här franchisen som har svensk biopremiär 16 mars.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Storm

22 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2005, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Shelter

21 februari, 2012 2 kommentarer


Titel: Shelter
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Måns Mårlind och Björn Stein gjorde 2005 den svenska mysterieactionthrillern Storm som jag tyckte var en frisk fläkt i det stiltje som råder i Sverige när det gäller ”genrefilm”. Vad är genrefilm? Ja, jag syftar i alla fall på en film som inte är ett drama, en romantisk komedi eller en kriminalare. Utan nåt annat. Efter den relativa framgången med Storm fick de två chansen att göra film i det stora filmlandet på andra sidan pölen. Inte oväntat så blev det en film i mysterieskräckgenren.

I Shelter gör Julianne Moore huvudrollen som psykiatern (eller psykiatrikern som man tydligen också kan stava det) Cara Harding. Harding är något av en skeptiker som inte tror på konstigheter. När det gäller t ex multipla personligheter så är hon övertygad om att sådana patienter bluffar eller åtminstone går att bota med ren logik. Hennes pappa, som även han jobbar i psykbransch, är dock av en annan åsikt. När pappan ”får tag i” en intressant patient, David (spelad av Jonathan Rhys Meyers), så tycker han att dottern borde intervjua patienten som inombords verkar ha hur många personer som helst. Cara går motvilligt (förstås) med på det (förstås).

Kvaliteten på produktionen är helt ok eller snarare av toppkvalitet. Fotot är så där skönt mysigt som det är i produktioner med stor budget. Däremot så är filmen inte originell överhuvudtaget. Man sitter liksom och väntar på twistarna som kommer med jämna mellanrum. Moore är en kompetent och seriös skådis som aldrig gör mig besviken. Hon tar sin roll på allvar och går inte på tomgång, trots att det egentligen inte finns så mycket att spela med i Shelter.

Filmen är helt ok psykskräck i stil med Doctor Sleep, The Mothman Prophecies eller The Reaping. Själva förklaringen till det som händer i filmen känns lite för krystad. Början är hyfsat intressant men när sen allt ska avslöjas så faller det hela lite grann, ungefär som vanligt. Som slutkommentar kan säga att jag alltid tycker Rhys Meyers har nåt obehagligt över sig. Jag vet inte, är det för att han är för modellsnygg som man liksom inte litar på honom. Han passar ju t ex väldigt bra i sin roll Woody Allens Match Point.

3/5

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Priest

20 februari, 2012 9 kommentarer


Titel: Priest
Regi: Scott Charles Stewart
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Priest är en sån filmen som åtminstone borde få mitt näst sämsta betyg, dvs en tvåa. Grundhistorien borde räcka. Den finns ju här. Vi har ett framtida samhälle efter apokalypsen. Efter ett fasansfullt krig mellan människor och vampyrer har tagit slut och människorna tagit sin tillflykt till städer omgärdade av murar. Här är det Kyrkan (med stor k) som styr. Det var Kyrkan som med hjälp av superpräster vann kriget och räddade mänskligheten. Superprästerna är numera krigsveteraner som kyrkan egentligen inte vill veta av. En av dessa superpräster spelas av en viss Paul Bettany, vi kan kalla honom Präst. De överlevande vampyrerna har förpassats till nån sorts reservat.

Utanför de skyddande murarna bor det också människor trots att marken inte inte är speciellt bördig utan mer liknar en öken. Men det ska i alla fall inte finnas några vampyrer här. Eller? Präst höra om en vampyrattack där hans bror ska ha skadats och hans brorsdotter rövats bort. Präst vill undersöka vad som har hänt men Kyrkan vill inte veta av det; vampyrerna utgör ju inget hot längre, de få som finns kvar är i sina reservat. Eller? Präst ger sig givetvis av ändå, ut i det västernfilmsliknande landskapet utanför staden.

Nu har det gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och den har bleknat… rejält. Den känns ungefär lika blek som Paul Bettany var i The Da Vinci Code. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen förutom att jag inte hade så trevligt när jag såg filmen. Det är pekoral det är frågan om. Det är för mycket datoranimerade vampyrer, för mycket datoranimerade grönskärmsmiljöer, för mycket tråkig action. För dåligt och tråkigt helt enkelt. Och nu när jag blir påmind om vilka skådisar som var med — Brad Dourif, Christopher Plummer, Maggie Q, Karl Urban… och Mädchen ”Twin Peaks-Shelly” Amick — så känns det som rent slöseri.

Och Bettany? Brukade inte han vara med i bra filmer? Det fanns en sekvens med ett tåg inblandat som var hyfsad och jag kom att tänka lite på motorvägsjakten i The Matrix Reloaded. Fast här är det inte alls samma kaliber på den action vi bjuds på.

En annan film med samma tema är The Book of Eli. Den Denzel-rullen är bättre även om inte heller den är en bra film. Nåt jag faktiskt gillade med Priest var att man har dragit hela ”vampyr vs kristendomen”-grejen hela vägen. I vanliga fall brukar det handla om lite vigvatten och ett kors i fejan. Här är, eller åtminstone var, det en organiserad prästarmé uppbackad av hela kyrkan.

Även Filmitch, Henke och Steffo har sett Priest. Samtliga är mer förlåtande än jag när det gäller hur rackarns tråkig och ytlig filmen faktiskt var. Kanske fick den mer djup om man såg den på bio i 3D? 😉

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Chopper

19 februari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Chopper
Regi: Andrew Dominik
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För några år sen så rekommenderade Movies – Noir filmen Chopper och jag såg den då. Nu har Fiffi också sett den efter att ha blivit rekommenderat av samme Movies – Noir. Här kommer min recension av den här australiensiska krimrullen.

När femman visade denna rulle som Czechflash (a.k.a. Movies – Noir) skrev om för ett tag sen så tog jag givetvis chansen att spela in den. När femmans hallåa snackade innan filmen presenterade hon den som den amerikanska thrillern Chopper med så där otroligt fånigt försök till amerikanskt uttal (”chaaprr”). Det visar vilken noll koll femman har, eftersom det handlar om en hel-australiensisk produktion. Det hindar dock inte att femman då och då visar riktiga guldkorn, typ kl 02.45 på natten.

Nåväl, var då Chopper ett av dessa guldkorn? Nja, inte riktigt kanske. Filmen handlar om en verklig person, Mark ”Chopper” Read, som är en sorts gangster-wannabe som försöker, och lyckas, göra sig ett namn i Australiens kriminella värld. Han åker in och ut ur fängelse och han är lika paranoid vare sig han är innanför eller utanför fängelsets murar. Han verkar inte lita på någon, vilket han i och för sig verkar göra rätt i. Hans paranoia leder dock till att han allt som oftast måste ta kål på sina motståndare, inbillade eller inte.

Början av filmen var riktigt bra. Ett foto med stor kontrast och blekta färger (kanske mha bleach bypass) gav en intensiv känsla. Bana imponerar direkt som den nervige, hetsige, rått våldsamme men ändå sympatiske Chopper. Just den här delen av filmen som utspelas i fängelset var riktigt bra och då låg filmen på en fyra. Här finns några ganska unika scener med knivvåld inblandat. Jag har inte sett nåt liknande faktiskt, nästan bisarra scener. Något som slog mig var att Bana verkligen måste ha ätit upp sig inför de scener som utspelas senare i tiden i filmen. Jämför t ex med hur han ser ut i fängelsescenerna som utspelas 1978, då han är relativt smal. Inte heller i Troja är han så där uppumpad och lönnfet som mot slutet i Chopper. Bana har gjort en mini-De Niro kan man säga.

Efter inledningen i fängelset byter filmen karaktär en aning. Den speciella känsla som fanns i början saknas när vi får följa Chopper på rätt sida om gallret. Bana är fortfarande lika bra men filmen känns inte lika speciell längre. Dock finns det några scener med annorlunda bildberättande, bl a när det plötsligt verkar som om vi tittar på en gammal stumfilm som går i lite för snabb ryckig takt. Mmmm, den här märkliga stilen återkommer några gånger och kändes kul.

Problemet med filmen tyckte jag var att den inte hade nån poäng. Det fanns inget driv i historien och filmen kom inte fram till något. Dock var färden mot detta ingenting ganska underhållande, bl a en sanslös scen på en bar där Bana gör en variant av slutscenen i Boogie Nights skulle man kunna säga. Haha, ja, Chopper är verkligen en galen figur. Jag gillade även hans kommentar i början när han blir intervjuad och hur han liksom tittar bort (från kameran) mot någon och garvar när han säger ”I’m just a bloody normal bloke. A normal bloke who likes a bit of torture”. Ok, en sevärd film som jag dock inte kan ge mer än en trea med plus i kanten.

3+/5

PS. Den här bilden där Chopper håller en pistol mot sitt eget huvud, förekommer verkligen den scenen i filmen? Jag såg den aldrig i alla fall.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Maltese Falcon

17 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

This Is England

16 februari, 2012 2 kommentarer


Titel: This Is England
Regi: Shane Meadows
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Rörliga bilder och tryckta ord recenserade nyligen This Is England så därför kommer här min gamla recension av samma film.

This Is England var en film som jag plötsligt fick upp ögonen för. Jag tog chansen och såg den på biografen Sture som skönt nog lever vidare fast numera i SF Bios regi (min kommentar: det här var precis efter att Triangelfilm/Astoria Cinemas hade gått i kånkan). Det hela utpelas 1983 och handlar om tolvårige mobbade outsidern Shaun. Han ”adopteras” av ett skinnskallegäng som leds av snälle Woody. Här finner Shaun gemenskap och lever upp. Allt är bra tills att Combo, en av Woodys gamla vänner, kommer ut efter att ha suttit i fängelse. Combo har kontakter med invandrarfientliga partiet National Front och sprider en helt annan stämning i skinnskallegänget än den levnadsglada avslappnade stämning som fanns tidigare. Även unge Shaun, som bär på en sorg/ilska efter att hans far dött i Thatchers Falklandskrig, påverkas.

Filmen sätter miljön direkt med helt underbara förtexter med grym musik och nyhetsklipp från 80-talets England (jymping, cd-skivor, rubiks kub bl a) vaggas vi in i en 80-talsstämning som får 80-talskramaren att gå i brygga. Efter det här kan nästan inte filmen misslyckas. Första halvtimmen är också charmig och skön när den något utstötte men kaxige lille Shaun tas upp i skinnskallekretsen. Han får rätt kläder, rätt frisyr — rätt attityd. Sen kommer Combo ut från fängelset med en förrädisk attityd. Han talar om stolthet, att vara stolt över att man är engelsman. Pakistanier som öppnar affärer på hörnet göra sig icke besvär. Apropå det, när Combo & Co ska råna/trakassera en pakistanier i en butik blir det bisarrt roligt när en av dem får sig att göra nummer två i butiken.

Efter att Combo dyker upp så har filmen en obehaglig stämning över sig. Combo för med sig rasism, hot, våld och en ”antingen är du med mig eller emot mig”-stämning. Samtidigt är Combo inte en helt igenom ond karaktär. Förstås. Det är en bättre film än så. När Milky, den svarta i gänget, berättar om hur han har femtielva kusiner och att man kan få kyckling med ärtor hemma hos farmor river det i hjärtat på Combo (vars uppväxt och bakgrund vi inte vet nåt om men man kan nog gissa att den inte vara speciellt kärleksfull). Slutet på filmen diskuteras en del. Det känns ganska symboliskt. Frågan är om det är dagens England som går under eller om det är gårdagens som vi ska lämna bakom oss.

Barnskådisar brukar jag inte kommentera genom att säga om de är bra eller dåliga. Lillkillen passar i rollen, visst. Men om han är en bra skådis eller ej, det får vi se när han blir vuxen. För övrigt känns det som om alla spelar sig själv vilket brukar vara ett tecken på väldigt bra skådespelarinsatser.

4-/5

PS. I kategorin kändisspotting kan jag nämna att svenske monsterskådisen/regissören Thommy Berggren satt några rader bakom mig på biografen Sture där jag såg filmen.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Machinist

15 februari, 2012 9 kommentarer


Titel: The Machinist (El maquinista)
Regi: Brad Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag när den kom och Christian Bale såväl som regissören var ganska nya på filmscenen. Vid det här laget har jag sett ett gäng filmer med Bale och åtminstone en till av regissören Anderson. Hmm, kanske ska jag samla ihop några av Bales filmer och se vad jag har tyckt…

I denna spanskproducerade rulle spelar Christian ”Robert De Niro, släng dig i väggen!” Bale rollen som en paranoid fabriksarbetare som inte kan sova eller äta — och det syns på Bales anorektiska koncentrationslägerkropp. På hans kylskåp sitter mystiska lappar med kryptiska meddelanden som han försöker tyda. Hans enda vänner är prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) och servitrisen Marie. Det hela är en nedåtgående spiral mot galenskapen och vetskapen. Vad är det som händer egentligen?

Trots det till synes bra uppläget, med en mystisk inledning, de perfekt gråtrista miljöerna och Bales makalösa rollprestation, så saknas ändå på nåt sätt originalitet i filmen. Bales prestation och utseende både bär upp filmen och liksom tar bort fokus från vad filmen försöker berätta. Det blir för mycket av det goda. Eftersom man inte vet varför Bale inte kan äta eller sova så tänker man liksom bara på hur han ser ut och funderar på hur lite han måste ha ätit på riktigt, och tänker på att han förmodligen mådde ganska dåligt på riktigt när filmen spelades in. Detta skuggar liksom filmen i sig.

Jag kände lite att det mystiska i filmen var det viktigaste i filmen. Att hela filmen bara byggde på twisten som vi alla satt och väntade på. Det räcker liksom inte. I en film som Memento så funkade det hela vägen eftersom upplägget var så annorlunda att det bara måste bli fascinerande. I en film som Fight Club så var twisten på ett sätt underordnad eftersom resan mot gåtans lösning inte handlade om det egentligen. När väl twisten i Fight Club kommer så la det bara till ytterligare en dimension till filmen. I The Machinist så är det själva twisten det hela bygger på. Så kände jag det i alla fall.

Ok, nu kanske jag låter negativ, men faktum är att det förstås är en välgjord, välspelad, snygg och intressant film i princip hela vägen. Jag ville bara förklara varför den inte får en fyra i betyg. Bales rollprestation gör den klart sevärd och hans förvirring och desperation går verkligen fram. Jag hade förmodligen gillat den mer om jag inte vetat nånting alls om den. Nu hade jag fått lite förhandsinformation och satt bara och väntade på twisten. Men men, jag ser fram emot fler filmer av Brad Anderson och förstås från Christian ”Benranglet” Bale.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Notiser från Montréal

14 februari, 2012 6 kommentarer

På senaste tiden så har det ju blivit en del inlägg som inte handlat direkt om film även om det här är en filmblogg. Nu heter ju faktiskt bloggen Jojjenito – om film… och så lite om tv, musik och ibland om annat så jag hänvisar till det där lilla ordet annat, och samtidigt skyller jag på att jag blev inspirerad av Plox och hans USA-äventyr. Hur som helst, nu avslutar jag ”rapporteringen” från Montréal med några korta notiser.

  • Montréal har vridit på sin karta typ 60-70  grader. Det som kallas Montréal-Nord ligger i själva verket i västra Montréal, Montréal-Öst ligger i norr och Montréal-Väst i söder. Den östra stranden av St. Lawrence-floden kallas den södra stranden. Tunnelbane- och busskartor är vridna just på det sättet (se bilden till höger ovan). Detta gör att man blir något förvirrad och Montreal kallas därför den enda staden där solen går ner i norr.
  • Under mitt besök i Montréal så lyckades Candadiens få till fyra raka segrar, vilken är deras längsta segersvit under säsongen. Efter att jag kom hem till Sverige så förlorade de direkt mot Carolina.
  • Jag har lärt mig att man snackar franska i provinsen Québec och det gäller även på biograferna där nästan alla filmerna är dubbade på franska förutom på en biograf inne i centrala Montreal
  • Om ni är i Montréal och gillar kött då ska ni gå på den brasilianska restaurangen Le Milsa. De bjuder på en helt underbar meny med tio olika sorters kött tillagade i deras kolgrill. De olika köttbitarna kommer kyparna med ut till borden på långa spett. Själv får man en köttpincett för att man ska kunna greppa sin köttbit när de skär upp den så den inte faller ner från spettet. Sen har alla en rund lapp på bordet där ena sidan är grön och den andra röd. Grönt betyder att man vill ha mer, rött att man är nöjd. Och nöjd blir man.
  • Gillar ni pommes frites så har ni kommit till rätt ställe. Här serveras pommes frites till allt och till inget alls. Kycklingspett, sallad och ris, vad saknas? Jo, pommes förstås. Och så finns ju förstås nationalrätten Poutine som består av pommes, brunsås och smält ost. Ah, underbart… NOT.
  • Angående Canadiens-spelaren P.K. Subban så är han en av endast 26 svarta spelare aktiva i NHL just nu. Detta gör ju att han sticker ut vare sig han vill eller inte. Ändå ska sägas att det inte snackas nåt om just det som jag upplevde det men det gör ändå att han sticker ut.

Arkiverad under Annat, Resa Tagged with ,

Habs vs Pens

13 februari, 2012 4 kommentarer

     VS    

Utanför Bell Center så står det nästan alltid, speciellt i samband med match förstås, ett gäng feta gubbar i stora täckjackor med luvor. Så fort du kliver ur bilen eller kommer gående förbi är de på en direkt. ”Tickets, tickets, tickets!” med nån märklig fransk brytning. Så trots att det är slutsålt på en match så är det inga problem att fixa biljetter. Men då får man betala. Vi hade tur som några dagar innan matchen mot Pittsburgh lyckades hitta superbra platser den officiella vägen. Men det betyder inte att det var billiga biljetter. Nej, inte alls. 249 kanadensiska dollar (drygt 1600 kr) per biljett gick det på. Men, men, det kändes som det var lika bra att ta chansen när man hade den. 🙂

Den här gången hade vi bestämt oss för att åka i god tid till matchen för att hinna äta på det där stekhuset som vi missade förra gången. När vi i lugn och ro anländer till restaurangen blir vi informerade om att det är fullbokat men vi kan få platser om 45-50 minuter. ”Normally there would be no problem but there’s a hockey game tonight so we have a lot of people that want to eat before the game” får vi höra. Gahaha. ”Yes, we know”. Nåväl, vi hittar till slut, efter en ganska lång promenad fram och tillbaka i downtown, ett annat stekhus med irländsk touch där vi får plats. Nu hade vi dock inte riktigt lika gott om tid. När vi satt oss får vi frågan: ”Are you going to the game?”. ”Yes” svarar vi. ”Ok, good, just so the guys in the kitchen know that you need you’re food in time”. Bra service. 🙂

Till matchen. Härlig stämning igen, och jag känner att jag har börjat heja på Montreal nu. Platserna vi har är riktigt bra. Ungefär i mitten och ganska långt ner så att man verkligen kom nära spelarna och spelet, men inte för långt ner så att man tappade överblicken. Innan matchen är det det vanliga spektaklet med nationalsång, både den amerikanska och den kanadensiska. Det är samma smörsångare som förra matchen som står får sånginsatsen. För att pumpa upp stämningen mer kör man mycket annan musik av lite moderna snitt. Den populäraste låten verkar vara Good Feeling av Flo Rida med en snygg samplingsrefräng av Etta James. Under de två veckorna i Montreal hörde jag låten typ 3-4 gånger per dag, antingen på hockey eller i bilradion. Jag är väl inget jättefan av just sån här danshiphop (jag gillar mer ”ren” hiphop) men den höjer ändå stämningen och refrängen är catchy, there’s no denying it.

I Canadiens förra bortamatch så hade det gått över ett år, ett låååångt år, sen Montreals center Scott Gomez gjorde mål. Detta var det stora samtalsämnen innan matchen. Utanför arenan såldes speciella t-shirt på temat, speciella sajter på nätet uppmärksammade det, företag skulle ge bort saker gratis om och när han gör mål. Så i matchen mot Penguins så tjöt publiken varje gången han fick pucken och det fanns minsta chans att skulle göra mål. Men nej, det blev inget mål i den här matchen heller. Lite synd att man inte fick vara med om det. Vilket jubel det hade blivit. Det visade sig att målet kom i Habs nästa bortamatch.

Så Gomez gjorde alltså inte mål i matchen. Desto roligare var matchen i övrigt och att Habs spelade riktigt bra. Man var tätare, verkade lita mer på sig själva. En märklig detalj var dock att man spelade uselt när man hade power play samtidigt som man skapade mängder med chanser i spel i numerärt underläge. Jag tror man skapade tre frilägen under två penalty kills under första perioden. Målet för Habs kom till slut i spel fem mot fem i andra perioden på en kontring efter mängder med chanser. Pens spelade ganska sömnigt men skapade en del chanser.

Typiskt nog kvitterade Pens när Habs hade power play via ett slumpmål gjord från liten vinkel. Målvakten, den vanligtvis duktiga, Price får ta på sig det målet. (Uppdatering: Fast nu när jag kollat på repriser på målet så kan det ha varit så att pucken tog på en Pen-skridsko och därmed ställde Price.) Som tur var så gjorde Pens målvakt Fleury bort sig minuten senare när Canadiens anfallare Eller (japp, han heter så, dansken) slängde iväg en chanspuck från blå. Efter målet retar Montreal-publiken Pens målvakt genom att skandera Fleuuuuury, Fleuuuury, Fleuuuury så retsamt de bara kan.

När Pens som mest behöver det så kliver Malkin fram och tar tag i taktpinnen. Han åker snyggt in i zon via några kvicka dragningar, tappar pucken men tar tillbaka den bakom mål och friställer sen en medspelare som sätter upp den i krysset. Ett snyggt mål och inget att göra nåt åt. Matchen går till förlängning där lagen byter chanser. Spelet böljar skönt och publiken är med på noterna. Inga mål dock och det hela avgörs på straffar. Trots att Malkin bjuder på en snygg snurrstraff (som man kan ifrågasätta om den är godkänd egentligen) så vinner Montreal och publiken går nötter.

Därmed är det slut på hockeyrapporteringen från Montreal!

Arkiverad under Annat Tagged with , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →