Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

10 april, 2012 13 kommentarer


Titel: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Regi: Steven Spielberg
År: 2011
IMDb | Filmtipset

När jag var liten var Tintin en favorit. Jag läste både serierna och lyssnade på skivorna med Tomas Bolme som Tintin. När jag hörde talas om att Steven Spielberg och Peter Jackson skulle göra film om den unge barnlike reportern så blev jag inte så begeistrad. De bilder jag sett från filmen gav mig inte den där Tintin-känslan utan de kändes sterila. Dessutom är jag inte speciellt förtjust i mocap-tekniken så själva rörelseanimeringen var inget som lockade heller, även om det nu var ”mästaren” Andy Serkis som skulle göra Kapten Haddock. Nåväl, jag skulle väl ändå få ett trevligt matinéäventyr i alla fall.

Nu är det möjligt att det faktum att jag var bakis och hade flugit hem ifrån Amsterdam samma dag påverkade hur jag uppfattade filmen, haha… men jag tyckte faktiskt den var ganska tråkig. Nånstans när Tintin och Haddock var i öknen så började jag nicka till. Nu har inte historien en enda död punkt, det är action från start till mål, och kanske är det en av anledningarna till att den känns lite tråkig. Jag tyckte även skurken kändes blek. Var det Daniel Craig som gjorde hans röst? Inte speciellt bra om så var fallet.

Ett stort problem jag har med den här typen av animerade filmer där man gör eller försöker göra detaljerade ansikten är att människorna ser ut som själlösa robotkloner. Jag blir nästan rädd för dem och finner dem obehagliga, och det gäller inte minst Tintin själv. Han ser ut som en Haley Joel Osment-kopia som tagen ur Spielbergs egna rulle AI. Nä, då föredrar jag den betydligt mindre detaljerade stilen, då det gäller mänskliga varelser, som används i t ex anime.

2/5

PS. Och Snowy? Puh-leeze.

Arkiverad under Action, Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Season of the Witch

9 april, 2012 2 kommentarer


Titel: Season of the Witch
Regi: Dominic Sena
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nicolas Cage, Ron Perlman, medeltid, korsriddare, pest, munkar och häxor. Kan det egentligen gå fel? Nej, precis. Fast det är nära att filmmakarna bakom Season of the Witch ställer till det. Den här kvalitetsfilmen inleds med att en präst anklagar tre kvinnor för att vara häxor. Om de erkänner häxeri så ska de skonas. En av kvinnorna nekar, hon hade ju bara gjort en salva. En säger ”du kommer brinna i helvetet” och spottar prästen i ansiktet. Den sista erkänner trots att hon förmodligen är den som är minst skyldig. Hon kommer alltså skonas? Javisst. Eller ja, hennes själ kommer skonas.

Visst är det lustigt det där med hur man testade om en kvinna var häxa. Fyll fickorna med sten och släng henne i ån. Sjunker hon och dör så var hon ingen häxa och klarar hon sig så var hon visst en häxa och då är det bålet som gäller. Det var liksom ett foolproof system.

Nåväl, de tre kvinnorna hängs från en bro över en å och sänks sen ner i vattnet för att man ska vara säker på att de är döda. Prästen som verkar lite nervös är inte helt övertygad och vill därför hissa upp kvinnorna igen och läsa några extra rader ur en bok mot ondska bara för att vara på den säkra sidan. Han får dock ingen hjälp från soldaterna som tycker han är vidskeplig så han får ta saken i egna händer. Men är verkligen kvinnorna döda? Muahahaha.

Några år efter händelserna med prästen och kvinnorna möter vi de luttrade korsriddarna Behmen von Bleibruck (Cage) och Felson (Perlman). Efter att ha börjat tvivla på Saken, dvs det där med att ha ihjäl allt och alla inklusive kvinnor och barn bara för att de tror på fel gud så hoppar de av. Trots försök att färdas inkognito blir de avslöjade som desertörer efter en tid. Istället för att hängas får de emellertid i uppdrag att föra en misstänkt häxa till ett kloster där munkarna ska avgöra om kvinnan är häxa eller inte. Syftet med det hela är att försöka stoppa pesten som härjar. Ett tema som vi känner igen från t ex Black Death.

Jag kan som sagt inte låta bli att gilla det här. Cage och Perlman har ett ganska roligt samspel. Lite som Legolas och Gimli fast utan en torrboll som Orlando Bloom. Well, istället får vi den något märklige skådisen Cage. Jag vet inte vad det är med Cage? Ibland funkar han inte alls och ibland borde han inte funka men han gör det ändå. Här funkar han konstigt nog. Jag vet inte, det kanske beror på peruken (som jag antar sitter på hans huvud).

Handlingen är ganska trevlig. Men framförallt är det miljöerna, stämningen, själva temat jag uppskattar. Jag har plötsligt fått smak för såna här typer av filmer, Black Death och Centurion (inte riktigt samma epok men ändå) har jag sett på sistone. En viktig detalj är att filmmakarna faktiskt har åkt till riktiga miljöer ute i naturen och filmat. Vi får se riktig skog, riktigt hav, riktiga berg. Äkta natur. Bara en sån sak. Det ger en helt annan känsla än ett cgi:at och blankpolerad landskap.

Förutom Cage och Perlman ser vi duktige Ulrich Thomsen som riddare och en av de i den lilla gruppen som ska transportera den häxanklagade till munkarna för dom. Hmm, Thomsen, han är med i en hel del storfilmer nu för tiden. För egen del tänker jag alltid på mästerverket Festen när jag ser honom. En annan kul överraskning om man har öronen med sig är att veteranen Christopher Lee (90 år i vår) dyker upp. Det där med öronen har att göra med att han är sminkad till oigenkännlighet så det gäller att lyssna noga.

Men ändå så håller man alltså på att fucka upp det hela. Under filmen dyker det nämligen vid ett tillfälle upp en datoranimerad karaktär som tagen ur en halvtaskig gammal film från datoranimationens barndom. Mina tankar går till usla datoranimerade tråkfilmer som t ex Van Helsing (eller Van Bajsing som brukar kalla den). Season of the Witch klarar sig ändå från underkänt eftersom det positiva väger över.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The 36th Chamber of Shaolin

8 april, 2012 8 kommentarer


Titel: The 36th Chamber of Shaolin (Shao Lin san shi liu fang)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Efter en något seg och förvirrad början tar sig filmen rejält när den unge huvudpersonen, spelad av Gordon Liu Chia-hui, kommer till Shaolin-klostret fast besluten att lära sig kung fu och hämnas på manchuerna som har invaderat hans hemby. Den största delen av filmen består av att Liu lär sig kung fu steg för steg genom att en i taget gå igenom Shaolins 35 olika träningskammare. Liu tror sig givetvis kunna börja med den svåraste direkt men där går han bet, haha. Han får börja från botten helt enkelt. Riktigt kul att följa Lius träning och de olika metoderna som munkarna tar till för att träna sina elever.

Här är filmen som bäst och riktigt mysig och som tur är så är det som sagt just träningsdelen som är den största delen av filmen. Både före och efter Lius träning så är det lite si och så med handlingen; lite fånigt och förvirrat kändes det då. Fajterna efter Lius träning är inte lika bra som i andra filmer jag har sett, t ex Jackie Chans Drunken Master. Slutfajten var dock helt ok och hade ett ganska lustigt slut och påminde för övrigt mycket om den första fajten i just Drunken Master (tror nästan de har spelats in på samma ställe). Nåväl, jag kan inte låta bli att ge filmen en svag fyra för charmen och humorn under träningsdelen.

4-/5

PS. Gordon Liu är för övrigt med i både Kill Bill 1 och 2 fast i olika roller.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Drunken Master II

7 april, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Drunken Master II (Jui kuen II)
Regi: Liu Chia-liang & Jackie Chan (okrediterad)
År: 1994
IMDb | Filmtipset

När jag såg uppföljaren till 1978 års kultfilm om Wong Fei-hung så hade jag sett ett antal av Jackie Chans Hongkong-rullar så jag var ganska van vid det som väntade i filmen. Trams och däremellan riktigt coola stunts.

I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu, denna gång för att stoppa några elakingar som stjäl kinesiska konstskatter. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen. Det är som det brukar vara, dvs relativt uselt då det inte är fajtingscener. Det är tramskomedi när den är som sämst. Jag måste ändå ge godkänt till Anita Mui som spelar Fei-hungs coola styvmorsa. Dessutom är slutfajten bland det svettigaste jag har sett. Chan är verkligen i högform här. Det är fullständigt galet mot slutet: skurken spelad av Ken Lo har ruggigt snabba fötter och Chan är som en duracellkanin. Slutbetyget blir en normal trea, men slutfajten (titta på den på YouTube) är en femma.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Drunken Master

6 april, 2012 16 kommentarer


Titel: Drunken Master (Jui kuen)
Regi: Yuen Woo-Ping
År: 1978
IMDb | Filmtipset

För några år sen hade jag inte nån vidare respekt för Jackie Chan. Jag vet inte, men jag såg honom bara som en pajas som var med i dåliga Hollywood-filmer med en annan pajas i form av snabbajssnackande Chris Tucker. Dock noterade även jag att Chan var en duktig pajas när det kom till stunts. Men ändå, han var inte nån favorit. Detta ändrades i och med att jag såg Chan i en tidig film regisserad av mannen, myten, legenden Yuen Woo-ping.

Som i många andra kung fu-filmer så är huvudpersonen i filmen den kinesiske folkhjälten Wong Fei Hung. Här alltså gestaltad av Chan som gör honom som en ung olydig pojkspoling som är duktig på kung fu, men som mest hamnar i trubbel. Han skickas av sin far för att tränas av den ökända Tiggaren Su, där han får lära sig Drunken Kung Fu, en slags fylle-kung fu som bygger på att man dricker sig full samtidigt som man fajtas enligt De Åtta Druckna Gudarnas Stil. Hehe, underbart! Och det visar sig att Chans utbildning behövs när hans far hotas av yrkesmördaren Åskfot, spelad av stenhårde Hwang Jang-lee.

Det som främst gör filmen värd att se är förstås de ruggigt välregisserade fajtingscenerna där Chan & Co verkligen skiner. Sånt här görs inte idag. Det ska klippas en gång i sekunden och det ska skakas med kameran så att man inte hinner se hur dåliga fajter det egentligen är. Ok, det finns förstås undantag, men i den vanliga amerikanska actionfilmen så är oftast fajterna ganska dåliga och blir bara transportsträckor. Och sen är det ju ingen slump att undtag som The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon har just Yuen Woo-Ping som martial arts-regissör. Men, men, det går inte riktigt att jämföra genre-film med ”vanlig” film.


Chan är i vilket fall i toppform här. Man ser att han verkligen är skolad inom kung fu. Fajterna med Hwang Jang-lee är grymma, speciellt slutfajten där Chan får visa prov på allt han lärt sig om Drunken Kung Fu. Tyvärr för hans del tyckte han det kändes fjantigt att träna den kvinnliga gudens stil och det håller på att bli hans fall, men han hittar förstås kvinnan inom sig, vilket blir riktigt rolig — faktiskt. Det känns som att det kan bli jönsigt men det är faktiskt bra och roligt. T ex kung fu-tekniken som kallas Kvinna Som Sitter På Toalettstol, haha. Sen är Hwang perfekt som skurk, och görs förstås extra farlig genom de typiska snabba inzoomningar på ansiktet.

Fajterna innehåller en hel del vältajmad slapstick-humor. Det är frågan om välrepeterade cirkusnummer i princip, en sorts danser nästan, där de inblandade måste veta exakt vad de ska göra i varje moment. Det måste krävas mängder av träning och repetition för att få till det. Vissa scener när det inte fajtas är kanske lite jönsiga, men så fort Tiggaren Su, spelad av Yuen Woo-pings pappa Siu-tien, är med så är det roligt igen. Han är perfekt i rollen som den rödnosade alko-kung fu-läromästaren. Slutbetyget till Drunken Master blir faktiskt, lite överraskande för mig själv, en svag fyra. Det är roligt (lite fånigt ibland kanske) och med nästan haktappande stunts och fajtscener.

4-/5

PS. Imorgon kommer en recension av Drunken Master II, och framöver kommer det fler recensioner av Jackie Chans Hongkong-rullar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Warrior’s Way

5 april, 2012 7 kommentarer

Titel: The Warrior’s Way
Regi: Sngmoo Lee
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Warrior’s Way är en äkta cgi-film. Inte ett enda ting i filmen är på riktigt. Alla miljöer är datorskapade och scenerna är filmade med bluescreen. Även om man lyckas med att skapa miljöerna hyfsat så ger det hela en viss kall känsla så långt från mustigheten i säg Crouching Tiger Hidden Dragon eller den första Indiana Jones-filmen. När man dessutom vid åtminstone två tillfällen misslyckas med att måla över den blå duken så ser det bara för taskigt ut. Om jag levde i nån sorts illusion att det hela inte var inspelat i en gigantisk blå studio så bröts den tvärt när det plötsligt dyker upp två blå stenar (eller vad det nu är) ute i öknen. Se bilderna efter betyget för bildbevis!

Geoffrey Rush är faktiskt med i den här usla rullen. Han spelar, på den lägsta tänkbara växeln, en alkad gammal prickskytt som tvingas gräva upp sina begravda gevär för att skydda den lilla cirkusstaden. Till staden har en kinesisk martial arts-krigare kommit, ja i själva verket är han den bästa svärdsvingaren i hela världen. Han jagas av sin egen klan efter att ha skonat ett barn från fiendeklanen. Han insåg plötsligt att det fanns bättre saker att göra i livet än hugga huvudet av folk.

I byn finns också snyggingen Kate Bosworth. Hon är så där fånigt smutssminkad där man ser att det förmodligen kostade en förmögenhet att få till de där smutsiga stråken i ansiktet. Nja, hela filmen ger en väldigt konstgjord och kall känsla. Den är inte bra helt enkelt.

En annan sak som jag snart inte har nåt tålamod kvar för är detta eviga cgi-blodet som ploppar fram när nån huggs eller skjuts ihjäl. I början av filmen är det en fullständig orgie i rött datoranimerat blod. Snälla, kan ni sluta med detta ofog. Jag är inte nån expert på mänsklig anatomi/biologi men jag har svårt att tro att det uppstår ett moln från en stor sprayflaska fylld med hallonsaft när man får ett svärdshugg. Det kanske funkade på Kurosawas tid men inte nu.

2-/5

Här har ni bildrutorna där jag upptäckte att man missat att måla över det blå. Klicka på bilderna för större versioner.

Finn ett blått fel

Finn ett blått fel till

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Hellraiser

4 april, 2012 16 kommentarer


Titel: Hellraiser
Regi: Clive Barker
År: 1987
IMDb | Filmtipset

För några år sen kollade jag igenom de klassiska amerikanska skräckfilmerna A Nightmare on Elm Street, Halloween, Friday the 13th och The Evil Dead och Romeros första zombietrilogi. Två filmer som återstår är väl The Texas Chain Saw Massacre och Hellraiser. Nu har jag sett den sistnämnda.

En man, Frank (Sean Chapman), köper en mystisk kub av en kines i en fjärran stad. Senare, nånstans i England, uppe på vinden i en stor villa, använder Frank kuben som är en sorts variant på Rubiks kub. Skillnaden är att när man löser den så öppnas en portal till en annan dimension. En dimension som bl a bebos av en viss Pinhead (Doug Bradley). Jag vet inte vad Frank hade tänkt sig skulle hända men det blir inte trevligt för Frank kan jag väl säga. Hans kropp slits itu av järnkrokar och han fastnar i Pinheads dimension.

En tid senare flyttar Franks bror Larry (Andrew Robinson, Elim Garak i Star Trek: Deep Space Nine, yay!) in tillsammans med sin fru Julia (Clare Higgins). När man ska flytta in en soffa så råkar Larry skära sig. Hans blod droppar ner på golvet på den vind där Frank försvann vilket gör att Frank på nåt sätt väcks till liv. Hans kropp materialiseras igen men inte fullständigt utan han ser ut ungefär som Kevin Bacon gör när han kommit halvvägs på väg till osynlighet i Hollow Man. Pretty disgusting med andra ord.

Nja, det är ingen bra film. En sak jag blev lite förvånad över var att jag gillade 80-talskänslan. Det är nåt med kläderna och miljöerna som kändes underhållande. Jag gillar Clare Higgins i fullkomligt horribel frisyr och smink. Det bara skriker 80-tal. Underhållande som sagt. Men jag kan inte bortse från faktumet att det aldrig är skrämmande, inte det minsta skrämmande. Snarare är det lite töntigt ibland. Cenobiterna är dock roliga och hade kanske kunnat vara med mer. Eller så hade man ledsnat på dem då.

2+/5

Claire Higgins i en skön pose.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

All That Heaven Allows

3 april, 2012 2 kommentarer


Titel: All That Heaven Allows (Morgondagen är vår)
Regi: Douglas Sirk
År: 1955
IMDb | Filmtipset

Movies – Noir har Douglas Sirk-tema denna vecka och här skrivit om All That Heaven Allows. Här kommer min recension av den filmen.

Falcon Crest-elakingen Jane Wyman spelar huvudrollen i denna 50-talsförlaga till Far From Heaven. Douglas Sirk regisserar och allas vår Rock Hudson spelar Wymans kärleksintresse. Wyman är änka i en typisk amerikansk 50-talsförort och blir kär i sin trädgårdsmästare (fel val). I Far From Heaven var han svart, men det behövdes inte här. Det räcker med att han är yngre och ovanligt levnadsglad för att skvallret ska vara igång. Ska hon våga gifta sig?

Det här var en helt bisarr film. Allt är uppskruvat flera varv när det gäller karaktärernas egna fördomar och rädsla för andras fördomar. Men, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta flera gånger, när det bara blir för mycket av 50-talsfärger, studiokulisser och klichéer, så kände jag ändå en stor sympati med Wymans karaktär. Hon spelar riktigt bra här dessutom. Jag hade aldrig en tråkig stund under filmen, det fanns alltid något att fascineras över, antingen smått bisarra scener eller gripande scener med bra skådespel (ok, Hudson är lite väl träig kanske). Jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Melodram, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Silk

2 april, 2012 4 kommentarer


Titel: Silk (Gui si, Haunted Spirit)
Regi: Su Chao-Bin
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Silk är en ganska annorlunda men ändå typisk asiatisk skräckis. Vi får vår beskärda del av svarthåriga och vitansiktade både barn och kvinnor. Samtidigt är det även en science fiction-rulle. Ja, det är en lite märklig kombination. Ett hemligt team undersöker hur spöken bildas. Japp, helt seriöst. Projektet stöds av den japanska regeringen och teamet leds av den intelligente forskaren Hashimoto som mest ser ut som en överårig medlem i ett japanskt pojkband komplett med blonderat hår.

I början av filmen lyckas man ”fånga” ett spöke i ett rum i en lägenhet. Till sin hjälp tar teamet sen en polis som kan läsa läppar för att man på så sätt ska få reda på mer om spöket. Spöket ger nämligen inte ifrån sig ett ljud även om det ”pratar”.

Det är en lite konstig film. Just att man blandar spökfilm med science fiction-inslag ger en annorlunda känsla. Det kan hända att det ibland inte men det ger samtidigt en överraskande fräsch historia. Och detta trots att mycket är sånt vi sett förut, inte minst från Asien.

Länge ligger filmen uppe och nosar på en fyra. Det är mystiskt och spännande. Jag sitter och undrar vart filmen ska ta vägen. Efter kanske en halvtimme känns det nästan som att historien liksom är slut men då fortsätter den bara i en annan riktning. I filmen så är det bara vissa som kan se spökena och det roliga är att det inte är nåt övernaturligt med det utan filmen har en fullkomligt vetenskaplig förklaring till detta. Och det har filmen för övrigt till allt konstigt som händer. Silk är nåt så konstigt som en torr och logiskt resonerande skräckfilm fast ändå läbbig ibland.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

TRON

1 april, 2012 10 kommentarer

Titel: TRON
Regi: Steven Lisberger
År: 1982
IMDb | Filmtipset

TRace ON. När TRON: Legacy kom så såg jag den bio, och det var verkligen en film som man skulle se på bio. Jag funderade även på att se 80-talsfilmen innan som uppvärmning men det blev av först nu. Jag vet att jag hade sett originalet, eller vad man nu ska kalla den, tidigare men jag mindes inte mycket förutom de datoranimerade miljöerna.

Jeff Bridges gör spelprogrammeraren Kevin Flynn som efter att ha blivit uppsagd från storbolaget ENCOM försöker hacka in sig på företagets datorer för att bevisa att de har snott hans idéer. Framförallt anklagar Flynn den inte lika skickliga men listige elakprogrammeraren Ed Dillinger (David Warner). Lyckas Flynn hacka sig in? Hehe, ja, bokstavligen!

Filmen har en skön stil men är tråkig. Datormiljöerna är trista. Jag gillade faktiskt de verkliga glassiga 80-talsmiljöerna mer än de som utspelas inne i datorn. Detta är kanske inte så konstigt då datoranimeringarna är ganska kackiga. För sin tid kan det kanske ha varit coolt. Men efter att ha sett TRON: Legacy på bio så står sig den här filmen slätt. Den vinner ju när det gäller kultfaktor men det gör inte att det blir en bättre film för mig. Det var kul att se Bruce Boxleitner och även den kvinnliga huvudrollen Cindy Morgan, har hon varit med i nånting mer?

Här har man utnyttjat det roliga i att skådisar dyker upp som andra rollfigurer i form av program inne i datormiljön. Det var man lite dålig på i Legacy. En hel del är alltså bra men som helhet är filmen för seg. När det begav sig kan säkert datoranimationerna ha lockat i sig men för att det ska funka när man ser filmen idag så måste storyn vara bättre. Jag gillar ändå att det är en sorts roadmovie/äventyrsfilm inne i datorn. Det hade kunnat vara lite fler datorreferenser även om det förekommer en del, TRON, RAM och så biten som är digital och bara kan svara ja eller nej. TRace OFF.

2+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →