Waltz with Bashir

8 juni, 2011 2 kommentarer

Titel: Waltz with Bashir (Vals Im Bashir)

Regi: Ari Folman
År: 2008
IMDb | FilmtipsetSofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev en utmärkt recension av Waltz with Bashir och därför kommer här mitt (tyvärr) ganska korta omdöme av filmen som jag såg i mars 2009. Jag gillade filmen men inte riktigt lika mycket som Sofia.

Israelisk animerad dokumentär om regissören Ari Folmans egna (förträngda) minnen av invasionen av Libanon 1982 som han själv var med om som soldat. En återkommande sekvens i filmen är Folmans vision/upplevelse/minne av massakern i flyktinglägrena Sabra och Shatila. För att ta itu med sina upplevelser reser Folman mer än 20 år efter händelserna runt och pratar med gamla soldatvänner, en psykolog och den journalist som var först på plats i flyktinglägrena efter massakern.

Vad vi får se är en gestaltning av hur man som människa upplever och psykologiskt reagerar på den overkliga känslan som det måste vara att delta i ett krig. Man ser kriget som en film som man själv är skådis i. Man ser sig själv från utsidan för att distansera sig. Drömska animationer ger hela filmen en surrealistisk touch. Till slut så kommer verkligheten ändå ikapp, både på riktigt och i filmen. En stark film som lämnar intryck, speciellt slutscenerna där animationernas filter inte längre skyddar. Det som gör att det inte blir mer än en stark trea är kanske att bioformatet inte gav mig nåt extra.

3+/5PS. Jag kan väl nämna att jag faktiskt såg Vals med Bashir på bio på biografen Zita i Stockholm. Om man bor i Stockholm och letar efter lite smalare filmer vid sidan av popcornsutbudet så är Zita ett hett tips. Just nu kan man t ex se den svenska dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975 som skildrar den svarta medborgarrättsrörelsen med hjälp av svenska tv-reportage från den tiden. Det kommer en recension av den här på bloggen ganska snart.

Arkiverad under Betyg 3, Recension, Surrealism Tagged with

In Bruges

3 maj, 2011 4 kommentarer

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Arkiverad under Betyg 4, Film, Neo Noir, Recension, Surrealism, Voddler Tagged with , , , , ,

Black Swan

2 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Black Swan
Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , ,

Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar

1 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar
Regi: Elio Petri
År: 1970

Det första som slog mig i den här filmen var faktiskt musiken av Morricone. Den var ganska annorlunda, lite fånig nästan (påminde lite om nutida Michael Nymans naiva verk kanske). Initialt tyckte jag inte om den alls men efter ett tag så hade jag accepterat den och den passade ganska bra in i filmens märkliga handling. Just ja, handlingen var det. Jo, Gian Maria Volonté spelar en polischef som mördar sin älskarinna eftersom han på nåt sjukt sätt vill visa att han står över lagen.

Nåt jag aldrig kan förstå är varför italienarna envisas med att spela in ljudet separat, och dubba det i efterhand. Helt obegripligt. Sånt sänker betyget, det är ofrånkomligt. Historien i sig är ganska intressant. Efter ett tag inser jag att det är en satir. Bitvis var det även vad jag tolkade som surrealistiska inslag. Satir är nog en genre jag har svårt för (förutom i Lindsay Andersons O Lucky Man!).Den här rullen blir aldrig spännande som jag ibland känner att det behöver vara för att jag ska gilla en film fullt ut. Här är berättandet konstigt, helt utan nerv. Efter ett tag ville jag bara att filmen skulle ta slut. Scenerna med älskarinnan, som vi får se i form av återblickar, var bara jobbiga. Volonté var dock bra som galen polischef med oklanderlig klädstil och frisyr.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Surrealism Tagged with , ,

Den enfaldige mördaren

27 mars, 2011 4 kommentarer

Titel: Den enfaldige mördaren
Regi: Hans Alfredson
År: 1982

Den enfaldiga mördaren är en episk berättelse där Stellan Skarsgård spelar Sven, idioten i byn som hunsas av fabrikör Höglund (Hans Alfredson). Sven växer upp lite utanför samhället. Han läser Bibeln, i princip är det det enda han läser, och hans världsbild byggs till viss del upp av dess text. Sven är harmynt och det är svårt att höra vad han säger (vilket för oss tittare är lite jobbigt). Som tur är så pratar Skarsgård normalt när man, i lite längre avsnitt, får höra Svens tankar; tankar och dagdrömmar om ett annat liv. Sven har också syner där han ser änglar som talar till honom.

Sven representerar för mig en ren oskyldig känsla, nästan som ett barns glada inställning till livet, medan fabrikören är ren egoistisk girighet. Fabrikören skyr inga medel för att få som han vill. När Sven flyr och flyttar in hos en grannfamilj blir han pur ondska. Fabrikören vill att Sven ska bo och jobba hos honom eftersom han inte behöver betala lön till Sven. Istället får Fabrikören själv pengar från fattigvården för att han ger honom mat och logi.

Bildmässigt är det riktigt snygg och med en hel del surrealistiska bilder. Jag gillar de skånska landskapsmiljöerna i både sommar- och vinterskrud. Regissör Alfredson får till ett slut på filmen som är riktigt starkt och mäktigt. Musiken, Verdis Requiem, är maffig och bidrar till den episka känslan.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with ,

Universums sista dagar

23 februari, 2011 4 kommentarer


Titel: Universums sista dagar (Ruang rak noi nid mahasan, Last Life in the Universe)
Regi: Pen-Ek Ratanaruang
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Pen-Ek Ratanaruang (försök säga det med sjörövarspråket) är en thailändsk regissör som besökte Göteborg Filmfestival i slutet av januari i år. Då sa han: ”Hur kan Sofia Coppola behandla japaner på det sättet?”. Han gillar alltså inte Lost in Translation speciellt mycket, i alla fall inte hur japanerna framställs i den. Jag tycker väl kanske inte det är japanerna som Coppola driver med i första hand, utan snarare de västerländska fördomarna om japaner och vår upplevelse av hur japaner är/ska vara. Dessutom är Lost in Translation i vilket fall som helst en väldigt bra film, och Ratanaruangs film, som jag precis har sett, har faktiskt en del likheter med den. Först och främst så är Universums sista dagar en storartad filmupplevelse, som ni inte bör missa.

Filmen handlar om Kenji (Tadanobu Asano), en japansk bibliotekarie bosatt i Bangkok. Kenji är pedant och allt i hans omgivning måste vara perfekt. Hans lägenhet är perfekt, han har ingen tv, men däremot en hel massa böcker som är uppställda i snygga rader längs väggarna. Dessutom är han också en självmordsbenägen japan. Själv påstår han att det inte är för att han är deprimerad eller så, nej, han vill bara kunna ta det lugnt ett tag, känna sig avslappnad. Men han blir ideligen avbruten i sina försök att ta sitt liv, en gång av sin bror som kommer på besök då och då. Brorsan verkar vara Kenjis raka motsats. Det visar sig också att Kenjis bror tillhör yakuzan (den japanska ”maffian”). Kanske även Kenji varit inblandad i yakuzan hemma i Japan?

Diverse händelser leder så småningom till att Kenji hamnar hemma hos Noi (Sinitta Boonyasak), en thailändsk servitris (prostituerad?) som bor i en villa ute på landsbygden. Precis som Kenjis bror är Noi Kenjis raka motsats. I villan ligger odiskad disk i soffan och golvet är täckt av böcker, papper och allsköns bråte. Pga vad som hänt tidigare i filmen vill Kenji stanna kvar hemma hos Noi och de två inleder en udda relation. Kenji städar bl a som en besatt, vilket visualiseras på ett helt underbart sätt i filmen. Tadanobu Asano som spelar Kenji gör en strålande insats. Vad jag har förstått så är Asano en storstjärna hemma i Japan. Asano har ju tidigare bl a gjort en helt annorlunda roll som psykomasochistyakuzan Kakihara i Takshi Miikes film Ichi the Killer. Lite kul är att en filmaffisch för just den filmen glimtar förbi och att Miike dessutom har en cameo i Universums sista dagar som en yakuza. Måste säga att det är positivt att det har börjat dyka upp en del film från andra länder än de vanliga än de vanliga på bioreportoaren i Sverige (det gäller kanske främst asiatisk film).

Oj oj, Universums sista dagar växte mer och mer efter att jag sett den. Det är en film där många detaljer bara antyds, t ex gäller detta Kenjis bakgrund som man inte vet speciellt mycket om. Men om man är uppmärksam så får man reda på en del. Håll bl a utkik efter vad Kenji döljer under skjortan på ryggen. Det kan ge en ledtråd till en del händelser i filmen. Och Noi, är hon servitris, prostituerad eller både och? Mmmm, inget sägs rakt ut, utan tittaren får göra sina egna tolkningar. Detta gäller inte minst slutet! Hur som helst, så är det en helt underbar historia med ruskigt vackert foto. Vem är fotografen? Jo, inte helt oväntat är det kameralinsens mästare Christopher Doyle (Hero, In the Mood for Love) som ligger bakom!

Universums sista dagar är en ganska långsamt berättad historia med en del surrealistiska inslag, som är väldigt vackra. Stämningen är lite melankolisk på ett sätt som jag gillar. Filmen kändes för mig helt oförutsägbar vilket var en skön känsla. Den innehåller också en hel del underfundig humor. Sen var det, som sagt, väldigt mycket som man var tvungen att läsa mellan raderna, så att säga. Efter att ha läst en del på nätet om filmen (kommentarer på IMDb bl a) upptäckte jag en hel massa nyanser och detaljer som jag inte hade tänkt på. Allt förklaras inte, utan här är det mesta öppet för tolkningar. Jag gillade verkligen den här filmen som får snudd på högsta betyg. På Göteborg Filmfestival sa Ratanaruang så här om filmen: ”If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem”. Haha, jag har tydligen problem…

Som ni kanske förstår rekommenderar jag Universums sista dagar, men jag har en känsla av att många nog tycker den är lite seg och ganska konstig.

4+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Brända av solen

13 februari, 2011 2 kommentarer

Titel: Brända av solen (Утомлённые солнцем)
Regi: Nikita Michalkov
År: 1994

Det kändes verkligen att det här var en RYSK film av klassiskt snitt. Den utspelas 1936 ute på ryska landsbygden på en datja där den gamla revolutionärsgeneral Kotov (Nikita Michalkov) lever ett skönt liv med en vacker fru (Ingeborga Dapkunajte) och en underbar liten dotter. Dottern spelas för övrigt av regissörens egna dotter vilket nog förklarar deras naturliga samspel. Jag måste säga att miljön filmen utspelas i är underbar. Just sommarhuset, skogen, floden, de gröna fälten gör sig väldigt bra på film. Till deras avslappnade tillvaro kommer Dimitri (Oleg Mensjikov), en gammal bekant till fruns adliga familj. Något skumt pågår, har besökaren en dold agenda, varför har han varit borta i 10 år, vad är hans förhållande till generalens fru?

Hmm, jag gillade inte riktigt inledningen. Det förekommer en lite jobbig slavisk humor (främst i början). Det är en för mig lite jobbig stil. Det är kaotiskt, högljutt, mycket prat och tjabbel hit och dit. Fruns sida av familjen består av ganska jobbiga men ändå någonstans charmiga typer.

Historien kommer liksom i andra hand i början. Men — allt eftersom så blir filmen bättre och bättre. Och redan från början finns det någonting under ytan: hemligheter. Mot slutet kommer det mesta upp och filmen tar en vändning mot det riktigt dramatiska. Jag noterade att en på Filmtipset som klagade på att det förekom science fiction. Say what? Det handlar snarare om surrealistisk symbolik. Det är bara ett annat sätt att berätta med bilder. Och regissören Michalkov (som ju alltså även spelar rollen som Kotov) gillar att berätta med hjälp av symbolik och riktigt snygga bildlösningar.

Filmen är drygt två timmar men känns aldrig lång. Efter ett tag kommer man in i den mustiga berättelsen, men riktigt bra blir den inte förrän mot slutet, och därför räcker dock inte till en fyra.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Surrealism Tagged with , ,

Stanleys sugiga Super 8-sopor

13 december, 2010 7 kommentarer


Eftersom jag gillar science fiction så försöker jag se en hel del filmer inom genren. Detta innebär att jag ibland får se mediokra rullar. Oftast inte filmer som är så dåliga att man blir upprörd av dem. Nyligen hände det dock att jag mådde fysiskt illa av att se en film. Anledningen till att jag överhuvudtaget såg dessa två korta filmer som jag dömer ut här nedan beror på att de ingick i extramaterialet på en dvd med Richard Stanleys postapokalyptiska robotrulle Hardware. Regissör av dessa monstrositeter är alltså Richard Stanley.

Titel: Rites of Passage
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Den här rullen gick faktiskt att se även om den i princip är urdålig. Richard Stanley har här gjort någon sorts surrealistisk koppling mellan dagens samhälle och en stenåldersmänniska. Det är flummigt, med naturbilder som han måste ha fotat direkt på en tv kom jag fram till, för jag tror inte han har åkt till Afrika och fotat lejon (hmm, jag ser nu att snubben är född i Sydafrika så han kanske har gjort just det). Det som gör att man kan se filmen utan att må illa är att den är endast 15 minuter lång.

2-/5

Titel: Incidents in an Expanding Universe
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Möjligen är det så att jag har sett den sämsta film jag någonsin har sett. Ja, just nu känns det så. Incidents in an Expanding Universe är föregångaren till Richard Stanleys b-rulle Hardware. Det är i princip samma historia. Det är usel kvalitet på allt. Sämst är den rent tekniska kvaliteten och det kanske man inte ska ta hänsyn till i en betygsättning eftersom det i det här fallet rör sig om en Super 8-film. Men det struntar jag. Är det uselt så är det. Det som gör att man mår illa av att se filmen är att den är 45 minuter lång och består av 45 minuters sörja. Det bisarra i sammanhanget är kanske att Stanley av någon märklig anledning fick göra Hardware fem år efter att Incidents in an Expanding Universe (jamen, vad är det för pretto-titel!) visade sitt fula tryne. Om ni vill få en känsla för hur filmen är: ta Stanleys redan vämjeliga Hardware och gör allt femtielva gånger sämre. Resultatet: ja, du mår förmodligen dåligt av att se filmen.

1-/5

Arkiverad under Betyg 1, Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Surrealism Tagged with , , , ,

Bibliothèque Pascal

28 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Bibliothèque Pascal
Regi: Szabolcs Hajdu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj. Det här visade sig vara en positiv överraskning. När jag väljer filmer på festivalen så väljer jag, kanske konstigt nog, filmer efter vilka tider de går. Just tiden är i alla fall något som spelar in. Det ska liksom passa in i schemat. Först vet jag när jag ska se filmerna och sen har jag kanske en tre fyra filmer att välja bland. Och i valet bland dem så funderar jag givetvis på vilken som skulle vara rolig att se. Ytterligare ett kriterium som jag försöker uppfylla är att se filmer från flera olika länder och världsdelar. Allt detta spelade in när det slumpade sig så att ungerska Bibliothèque Pascal blev vald. Efter att ha läst om filmen — den skulle handla om en kvinna från Rumänien som blir människohandlad först till Berlin men som sen hamnar på en märklig bordell i Liverpool — så kändes det som det kunde bli pannkaksmisär av det hela.


I början, som utspelas i ett karnevalcrazy Rumänien, kände jag några små Kusturica-varningsklockor ringa. Men denna del avslutas ganska snabbt och vi får följa Mona (Orsolya Török-Illyés), ett sorts vuxet maskrosbarn, på sin både spännande och jobbiga resa. Jag skulle nästan vilja kalla filmen för ett visuellt mästerverk. Det är kreativt berättat, fantasifullt så det förslår. Fotot kryllar av sköna panoreringar och bilderna är som konstinstallationer. Historien som berättas är i grunden tragisk och sorglig och skulle i händerna på någon annan bara vara ren misär. Det handlar om prostitution och våldsamma och bisarra sexlekar men trots det jobbiga ämnet så är det ändå lekfullt. Man skulle kunna säga att filmen är som en saga. Ehuru det är lekfullt så ser regissören till att aldrig tappa skärpan, vilket inledningen och avslutningen, som utspelas på socialtjänsten, ser till. Slutscenen är grymt snygg.

4/5

Om visningen: Vi fick bara se halva reklamen, och då menar jag verkligen halva reklamfilmen! Projektorn var nämligen felriktad så att bara halva bilden syntes. Inget som gjorde något eftersom man tröttnar på den där reklamen efter att ha sett den en gång. Felet rättades till när den riktiga filmen började. Jag hade en aningen jobbig pensionär bredvid mig som kommenterade saker lite då och då; en sån där som tror att han eller hon sitter hemma i tv-soffan. Men det var inget som störde nämnvärt. Nästan så att det var lite charmigt. Brukar inte tycka det sånt är charmigt men av någon anledning så var det så nu. Kanske berodde på filmen.

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Surrealism Tagged with , , , , , , , , ,

Persona

22 september, 2010 5 kommentarer

Titel: Persona
Regi: Ingmar Bergman
År: 1966
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

På vägen hem från mitt vanliga tennispass på lördagförmiddagen så hämtade jag upp ett paket med filmer från Discshop. I paketet fanns bl a Persona. Väl hemma så öppnade jag paketet, grävde fram Persona, satte in dvd:n i spelaren, satte på kaffe och bredde några mackor. Medan kaffet blev klart så kom huvudmenyn på dvd:n upp och jag hörde musiken som spelas i inledningen av filmen. Musiken gick på repeat, om och om igen. Oj, jag kände direkt hur spänningen och nerven steg. Det var bara att slå sig ner i soffan och hoppas att jag skulle tycka att filmen var lika bra som förra gången. Det hela inleddes med en intressant liten pratstund där Ingmar Bergman själv berättar om Persona och dess tillkomst.

Jag nämnde musiken, komponerad av Lars Johan Werle; just i inledningen spelar den en stor roll. Den är helt enkelt sjukt bra. Stämningen blir genast lite obehaglig, jag får känslan av att det är en skräckfilm jag ska se. Inledningen är ett ljud- och bildkollage där bilder från stumfilmskomedier och tecknade filmer blandas med bilder på en erigerad penis (i en åttondels sekund), fårslakt, spindlar och annat skumt. Hur bra som helst i mina ögon. Just ja, några bilder för även tankarna till Jesus korsfästning. Jag kan se den här sekvensen hur många som helst. Blandningen av musiken och bilderna är ren poesi.

Efter detta landar filmen på ett sorts sjukhus där gamla och döda människor ligger till de störda tonerna av droppande vatten (burr). Plus en pojke som inte kan somna om på morgonen efter att klockan har ringt. Han tar fram en bok istället för att läsa men känner att någon, någonting tittar på honom. Med handen försöker han nå en bild där vi omväxlande ser Liv Ullmans och Bibi Anderssons ansikten komma fram ur suddighet. Musiken stegras långsamt, vad är det här för film egentligen? Sen börjar de egentliga förtexterna, där de ansvariga personerna presenteras tillsammans med ögonblicksbilder på Andersson, Ullmann, pojken och andra lösryckta bilder som har, eller inte har, med resten av filmen att göra.

Syster Alma (Bibi Andersson) får nu veta, av en helt underbart torr och saklig Margaretha Krook (som spelar doktor), om skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullmann) som slutat prata. Alma ska spendera sommaren tillsammans med Elisabeth i ett försök att få Elisabeth att tillfriskna. Innan filmen fortsätter ute vid sommarhuset får vi bl a se Elisabeth titta på tv i en oroande scen. Hon kan inte sova och kollar istället på nyheter från Vietnam där en buddhistmunk bränner sig själv till döds (en liknade bild finns ju för övrigt på Rage Against The Machines grymma debutalbum). Krook håller även en härlig monolog, lugnt konstaterande, inför Elisabeth om hur hon genomskådar Elisabeth och hennes försök att slippa undan det här med att tvingas spela en roll. ”Ta livet av sig? Neejdå, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig. Man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte”.

Efter denna inledning utspelas filmen i fortsättningen ute vid sommarhuset där Alma och Elisabeth ensamma konfronterar varandra. Det hela utvecklar sig till en sorts mental kamp mellan de båda. Alma pratar och Elisabeth lyssnar. Inledningsvis är Alma öppen och trivs med att berätta allt. I en het sekvens berättar hon bl a om en sexorgie på en solig sandstrand när hennes fästman var bortrest – och om den efterföljande aborten. Allting ändras dock när Alma inte kan låta bli att läsa ett brev som Elisabeth skickar till doktorn där Elisabeth beskriver hur roligt det är att studera Almas beteende. Alma blir rasande, men börjar själv kanske förlora vem hon egentligen är.

När filmen utspelas ute vid sommarhuset består den till att börja med av ganska korta men intensiva sekvenser där Alma berättar något. Jag vet inte vad det är men jag blir fullständigt indragen av det jag ser. Nu är det helt utan musik. Vi hör bara Bibi Anderssons röst. Fotot är skoningslöst bra: stilrent i svartvitt och med en del experimentella detaljer som funkar perfekt. Man låter varje scen ta den tid den tar. Klippningen är skarp, exakt, det är liksom inget trams. Åh, vad bra. Det kanske är läge att nämna skådisarna också. Bibi Andersson är helt underbar som Alma. Inledningsvis bara snäll och mänsklig men förvandlas sen när hon ser sig som förrådd. Liv Ullmann har en enorm närvaro trots att hon i princip inte säger ett ord.

En intressant detalj är att den fjärde väggen bryts ett antal gånger och det görs dessutom till synes helt medvetet och övertydligt. Filmens absoluta inledning består av en bild av en gammal kinematograf som tänds upp genom att två fräsande kolstavar möts. Syster Alma pratar vid ett tillfälle, i inledningen, rätt in i kameran när hon tvivlar lite på sitt redan utstakade liv (sjuksysterexamen, man, äktenskap, barn). Mitt i filmen brinner filmen upp och det hela övergår i en sorts drömsekvens. Under den klassiska sekvensen när de båda skådespelerskornas ansikten flyter samman tittar båda två rätt in i kameran. Dessutom får vi mot slutet plötsligt se filmfotografen Sven Nykvist (?) själv på en kamerakran under inspelningen.

Varför gillar jag Persona så mycket? Ja, det är svårt att svara på. Jag tycker alla scener innehåller en nerv, en spänning. Bergman vågar verkligen lita både på sina skådespelare och sin publik. Höjdpunkten på filmen är när Alma upptäcker att Elisabeth försöker dölja ett foto på sin son. I en monolog talar därefter Alma till Elisabeth om hur Elisabeth ville bli mor för att hon trodde att andra tyckte att det var just det som hon saknade i sitt liv. Det här en grymt intensiv och otäck scen. Vi får dessutom se den två gånger: först ur Elisabeths perspektiv, hur hon reagerar på det som Alma säger; och sen med Alma i bild, när hon utan pardon berättar om hur Elisabeth önskade sig ett dött barn. ”Du önskade dig ett dött barn!”, ”Du tycker han är äcklig och du är rädd!”.

Jo, just det, jag måste bara nämna en sekvens som jag gillade. Efter att Alma läst brevet som Elisabeth skrev till doktorn så blir hon, helt naturligt, besviken och arg på Elisabeth. När hon kort därefter råkar ha sönder ett glas på marken utanför huset så låter hon medvetet en vass skärva ligga kvar eftersom hon vet att Elisabeth snart kommer att passera där. Hon gjorde mig illa, nu tänker jag göra henne illa. Det är för övrigt precis efter denna scen som filmen brinner upp. Och, ja, just det, sen har vi scenen när Alma tänker kasta kokande vatten på Elisabeth för att få henne att tala. När jag tänker efter så är hela filmen fylld med scener som bara är – bra. En otvivelaktig femma, det är vad Persona är värd.

5/5

PS. I den lilla inledande intervjun som fanns på dvd:n så nämner Bergman att han är ganska trött på att alla ska analysera Persona sönder och samman. Själv tänker jag inte spekulera i om Alma egentligen bara var en person och att det man fick se var två delar av hennes personlighet. Eller om Alma kanske var Elisabeths snälla, mänskliga jag. Jag nöjer mig med att konstatera att Persona är en toppfilm som jag alltid kommer att hålla som Bergmans bästa och dessutom en klockren femma. Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

PPS. Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till ”mysteriet”.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , ,

Nyare inlägg →