Roma (1972)

Förra fredagen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och andra filmen ut är Roma från 1972. Det är ett rejält hopp i tiden från den förra filmen La strada från 1954. Under tiden mellan La strada och Roma gjorde Fellini filmer som Cabirias nätter, La dolce vita och som väl får sägas vara hans mest kända. 8½ handlar det för övrigt om nästa fredag. Ordningen blir lite omkastad eftersom det var i den ordningen som SVT visade filmerna och jag såg dem. Min korta preblogg-text om Roma skrevs i maj 2003.

Precis som *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) tyckte jag inte La strada var nåt vidare alls, så jag hade inga förväntningar på denna Fellini-film om Rom. Men jag blev positivt överraskade, i alla fall lite grann. Fellini skildrar sitt Rom i ett knippe scener utan nån egentligen handling eller röd tråd (förutom att det handlar om Rom). Jag gillade när de åkte lastbil och bara filmade vad de åkte förbi i nästan 10 minuter utan att det sas något. Likaså uppskattade jag när de hittade freskerna när de grävde för tunnelbanan, och motorcyklarna på slutet. Det blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Motorcyklarna på slutet”

Conte d’automne (1998)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Fjärde och sista filmen är Conte d’automne med den svenska titeln En höstsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Okidoki, äntligen har jag sett klart den där franske tråkmånsen Rohmers filmserie som av nån anledning kallas årstidsfilmerna (ja, ja, de utspelas under respektive årstid men än sen då?). Denna handlar om inte fullt så löjliga personer. Huvudperson är den runt 40-åriga vinodlerskan Magali som har utflugna barn och ingen man. Hennes sons flickvän och hennes kompis försöker båda fixa en ny man till henne på sina egna sätt. Kompisen använder tricket att sätta in en kontaktannons och sen spela Magali själv. Det är upplagt för förvecklingar.

Hmm, jag blev faktiskt positivt överraskad av denna. Jag trodde till en början att det skulle vara samma gamla visa igen, dvs ointressanta personer som gör ointressanta saker men filmen hade, efter ett tag i alla fall, en viss charm. Personerna var betydligt mer sympatiska och kändes lite mer mänskliga och normala. Romansen mellan snubben som nappade på den där kontaktannonsen och Magali är skildrad på ett ganska skönt sätt. Filmen är ingen höjdare men den får i alla fall godkänt. Men det blir inga mer filmer av Éric Rohmer för min del, det kan jag lova (min kommentar: och nej, det har det inte blivit).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Conte d’été (1996)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Tredje filmen ut är Conte d’été med den svenska titeln En sommarsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Del tre i Rohmers årstidsfilmer handlar om den unge Gaspar som har semester. Han är i Bretagne och väntar på sin tjej som ska komma senare. Under tiden träffar han två andra tjejer och när väl hans flickvän kommer har han målat in sig i ett flickvänshörn.

Nä, inte bra åter igen. Jag fattar inte vad folk ser i dessa filmer egentligen och det här tjafset med att det ska vara årstidsfilmer?! Richard Hobert-varning (min kommentar: hmm, jag antar att jag syftar på Hoberts filmer om de sju dödssynderna).

Som vanligt handlar det om nån kille eller tjej som har nåt sorts kärleksproblem. Haken är att det hela känns fullständigt ointressant. Ok, om det hade varit roligt på nåt sätt men här händer liksom inget speciellt och personerna beter sig dessutom väldigt märkligt. Men, ja, ja, helt värdo var det väl inte. Den puttrade på lite småtrevligt och slutet var lite halvkul, det vill säga hur killen lyckades lösa sina problem utan att tappa ansiktet helt. Men, som sagt, icke godkänt, monsieur Rohmer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Moln på drift (1996)

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på jobbet”

För tre veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1996 med titeln Moln på drift. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Mannen utan minne och Ljus i skymningen. Min text om Moln på drift (Kauas pilvet karkaavat) skrevs i maj 2009.

SVT visade nyligen Aki Kaurismäkis s.k. Finlandstrilogi och nu har jag sett den första av den här trojkan med filmer om den lilla människan vilse i det stora anonyma samhället. I Moln på drift möter vi ett vad det verkar ganska lyckligt par där hon är hovmästare på en gammaldags dansrestaurang och han är spårvagnsförare. De har inte mycket pengar men hankar sig ändå fram. Ända fram tills att båda blir av med jobben vill säga. Då börjar det gå utför. Men kanske finns det ljus i tunneln.

För några år sen såg jag en rad Kaurismäki-filmer. Nu kände jag direkt igen stilen, främst från Flickan från tändsticksfabriken. Kaurismäki har en ganska egen avskalad och enkel stil. Ofta handlar det om den enkla människan i hopplös kamp mot samhället. I Moln på drift får vi även en hel del lågmäld humor. Skådespeleriet är ett sorts icke-skådespeleri. Det är lite åt Roy Andersson-hållet fast inte lika extremt. Stora känslor förmedlade med små medel. Musiken är cool och sentimental och ger rätt stämning.

Vissa dialoger är helt underbara. T ex när paret diskuterar möblemanget (som är köpt på avbetalning) i vardagsrummet och mannen säger ”Nu kan vi köpa böcker till bokhyllan om fyra år”. Eller när kvinnan söker jobb som servitris och följande dialog utspelar sig:

”Du är väl lite gammal för att vara servitris”
”Jag är 38”
”Precis, du kan dö när som helst”

Slutomdömet är att det är en snygg, stilren, rolig och sentimental rulle. Nackdelen med allt avskalat är att det kan bli lite väl torrt men Moln på drift får nästan en fyra av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Conte de printemps (1990)

”Snackelisnack”

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Först ut är Conte de printempts (En vårberättelse) och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Filmklubben i SVT har visat fyra filmer av den franske regissören Éric Rohmer. Det handlar om Rohmers s.k. årstidsfilmer. Vad årstiderna har med filmerna att göra har jag inte förstått förutom att de utspelas under just vår, vinter, sommar och höst. Den första heter alltså En vårberättelse och handlar om filosofiläraren Jeanne som inte vill bo i sin pojkväns lilla lägenhet när han är bortrest. Av en slump träffar hon den unga Natacha och får bo hemma hos Natacha och hennes pappa eftersom pappan alltid bor hos sin flickvän. Lite förvecklingar uppstår.

Jag skulle kunna sammanfatta den här filmen med ett ord (och ett utropstecken): prat! Mmm, det snackas alltså en väldig massa, som vanligt i franska filmer kan jag väl tillägga. Man är oftast i en lägenhet eller ett hus på landet, dricker lite vin, äter lite middag och snackar skit i princip. Inget händer egentligen. Det blir lite förvecklingar kanske men det känns bara konstigt. Oftast brukar franska filmer kännas ganska realistiska och down to earth och handla om vanliga människor. Det gör det väl delvis här också men mest är det bara jobbigt prat som inte känns intressant för mig. Kanske beter sig fransmän så här men filmen får underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Flickan från tändsticksfabriken (1990)

”Happy days!” eller ”En familj har roligt tillsammans”

För två veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln Flickan från tändsticksfabriken. Originaltiteln på finska är förmodligen den bästa titeln nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö. Enbart på grund av den titeln så hamnade filmen på plats 6 på min lista över 1990 års bästa filmer. Min text om Tulitikkutehtaan tyttö skrevs i augusti 2005.

Jag har sett ytterligare en film av Finlands svar på Akira Kurosawa. Denna gång var det dags för den tokroliga bananskalskomedin Flickan från tändsticksfabriken… hehe, nä, skämtar bara. Aki Kaurismäki gör varken filmer i stil med De sju samurajerna eller Dum & dummare-komedier. Det är som vanligt frågan om en film med en svart, stram och melankolisk humor som man liksom låter sig sjunka in efter ett tag. Nu såg jag i och för sig att jag i min recension av Kaurismäkis Bohemernas liv jämförde med just Kurosawas filmer… och stämmer faktiskt när det gäller just den rättframma enkelheten i de bådas filmer.

Flickan från tändsticksfabriken handlar om en flicka, Iris, som har ett dötrist jobb på en tändsticksfabrik och bor hemma hos sina föräldrar i en stensunkig lägenhet. Förutom att laga mat till mammsen och pappsen så betalar hon även en rejäl hyra. Hon drömmer om ett annat liv och en dag köper hon en klänning för att ha på sig när hon går ut på en av Finlands mytomspunna dansställen. Efter detta blir livet inte sig riktigt likt för Iris.

Mmmm, jag tror nog kanske att det här var den bästa filmen, eller i alla fall den som är mest Aki Kaurismäki, av de tre som jag nyligen har sett. Kanske beror det på att den utspelas i Finland; de andra filmerna jag har sett, Bohemernas liv och I Hired a Contract Killer, har haft handlingen förlagd till Paris respektive England. Som vanligt är det en vacker film i det avseendet att Kaurismäki tar parti för den enkla snälla människan. Iris vill bara vara fri och leva sitt eget liv och hitta nån att älska. Det blir inte enklare än så. Som vanligt är också scenografin och fotot väldigt enkelt. Det hela utspelas på barer eller i trista lägenheter. Folk röker en hel del. Även om det är enkelt allting så känns det ändå väldigt genomtänkt.

Just en regissör som Kaurismäki har kanske inte så stora problem att göra en film på andra språk än sitt modersmål eftersom dialogen är sparsam och enkel. Den är inte oviktig utan väldigt kärnfull i sin enkelhet. Men ofta är det i stället tystnaden som talar. Humor finns i Flickan från tändsticksfabriken som i de andra av hans filmer som jag har sett. Det är en lite absurd och ganska mörk humor men ändå rolig och mänsklig på nåt sätt. Håhåjaja, ett betyg – mja, det får bli en stark trea. Det är en vacker och sorgsen film som vanligt när det gäller Aki, men som vanligt när det gäller Aki är det inte heller nån fullträff. Jag måste även säga att originaltiteln är en av de skönaste nånsin: Tulitikkutehtaan tyttö.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I Hired a Contract Killer (1990)

”Happy days!” eller ”Vuxna män har roligt tillsammans”

Förra fredagen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln I Hired a Contract Killer som får mig att tänka på John Cassavetes The Killing of a Chinese Bookie. De filmerna har nog inget speciellt gemensamt men titlarna ger samma känsla. Min text om Kaurismäkis film skrevs i juli 2005.

Då så, då har jag sett ytterligare en av de Aki Kaurismäki-filmer som SVT visat. Det handlar om den delvis brittiskproducerade I Hired a Contract Killer där en inflyttad fransman i England lever ett tråkigt liv. Han har jobbat i 15 år vid samma firma och när han en dag blir uppsagd tycker han att han inte har nåt att leva för utan beslutar sig för att ta sitt liv. Det är bara det att han misslyckas första gången han försöker och sen är han för feg för att genomföra det. Då kommer han på idén att anlita en yrkesmördare för att genomföra mordet på sig själv. Det är bara det att han träffar en tjej och blir kär och vill stoppa mordet, vilket är lättare sagt än gjort.

Jag känner igen stilen från den förra filmen jag såg, Bohemernas liv. Kaurismäki har en egen stil som just i den här filmen påminner lite om i känslan om Terry Gilliams, ändå helt annorlunda, Brazil. Jag tänker även på den humor och det bildspråk som man ser i Roy Anderssons filmer. Det är ganska långsamt och den humor som finns känns som den inte är gjord för att vara humor men ändå skrattar man då och då för att det är så udda. Vissa repliker är klockrena. Mmm, Kaurismäki gör klart annorlunda filmer med helt orealistisk dialog och avskalad scenografi. Det känns som om han vill fokusera på enbart det som han vill säga och göra det så enkelt som möjligt. Detta är både en styrka och svaghet tycker jag. Det är kärnfullt och tydligt men nästan för enkelt och ganska tråkigt ibland.

Av de hittills tre Kaurismäki-rullar jag har sett så har inte nån fått mer än en trea i betyg från mig. Det är bra filmer men det blir aldrig den där riktigt sköna intensiva filmkänslan som jag vill ha. I just den här filmen är det kul att återigen se Jean-Pierre Léaud (han var även med i Bohemernas liv) och filmen blir mot slutet faktiskt lite dramatisk och man vill veta vad som ska hända. Som vanligt är det en film som står på den lilla människans sida och det handlar om losers som försöker få ordning på sina liv. Bitvis tänkvärt också men, som sagt, riktigt bra blir det aldrig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bohemernas liv (1992)

”Happy days!” eller ”Vuxna män har roligt tillsammans”

Den här fredagen drar jag igång ett nytt litet regissörstema. Jag har en del såna här gamla texterna liggande som jag inte publicerat tidigare och jag tycker det är kul att återbesöka dem samtidigt som jag skickar upp dem på bloggen. Den här gången handlar det om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Jag börjar med den film jag såg först, nämligen Bohemernas liv och min text om den skrevs i juli 2005.

Aki Kaurismäki är en för mig ganska okänd filmskapare om man går efter de filmer jag har sett. Jag såg den uppmärksammade Mannen utan minne när den kom på bio men det är allt. Jag tyckte den filmen vara helt ok men inte mer än en trea. Jag blev inte helt engagerad av den trots att jag insåg att den hade både värme och underfundig humor. Den svartvita filmen Bohemernas liv utspelar sig i Paris och vi får följa tre fattiga konstnärer (en författare, en målare och en musiker) som lite av en slump blir vänner. Tillsammans försöker de få pengarna att räcka för att kunna ägna sig åt sina konstnärliga ambitioner. Målaren Rodolfo är från Albanien och blir kär i en tjej men när de ska till att flytta ihop blir han utvisad eftersom han är olagligt i Frankrike.

Det tog ett tag innan jag kom underfund med den underfundiga humorn (ehe). Kaurismäki har en egen stil med ofta ganska långsamma scener där det inte sägs speciellt mycket (sparsmakad dialog alltså). Det tar ett tag innan man anpassar sig till det. Humorn skulle jag vilja kalla för lite sträv och kärv, eller finsk kanske om ni förstår vad jag menar. Några gånger skrattade jag faktiskt rätt ut åt några klockrena repliker eller sköna scener, t ex när en av de tre tar fram en flaska sprit under ett samtal med orden ”Låt oss fukta diskussionen”. Haha, skönt. Såna där små repliker eller ögonblick dök upp då och då. De tre huvudpersonerna är sköna typer och både skildringen av deras vänskap och filmen i stort har en varm ton. Det är en film som står på den lilla människans sida.

Själva historien och hur den berättas är i grunden enkel (och lite sorglig). Just det här med enkelheten hos filmen och i viss mån hos karaktärerna fick mig att tänka lite på Akira Kurosawas filmer (min kommentar: även deras namn har ju en viss likhet). Det är nog enkelheten som gör att det tar ett tag att komma in i filmen. Man får helt enkelt låta den växa och ha lite tålamod. Det kändes som den blev bättre och bättre. Hmmm, vad ska jag säga mer…? Jo, att en av rollerna spelas av en viss Jean-Pierre Léaud som nog Harry Lime (min kommentar: en gammal filmforumkompis som var ett franska nya vågen-fan) känner till. Det är nämligen Léaud i ung ålder som förgyller Monsieur Limes avatar! Nåväl, betyget till filmen blir en stark trea pga dess sköna humor och värme. När jag sett dem kommer det recensioner av två andra Kaurismäki-filmer (I Hired a Contract Killer och Flickan från tändsticksfabriken) som SVT nyligen visat. Även Mannen utan minne visades men den hade jag redan sett så jag skippade den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

C.S.A.: Confederate States of America (2004)

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer och det här blev den sista. I texten nedan kallar jag C.S.A.: Confederate States of America för en fejkdokumentär. Ja, det stämmer nog, även om mockumentär nog är det begrepp jag skulle använda idag. Men den bloggkategori jag för länge sen valde att använda för den här typen av filmer är just fejkdokumentär. Båda orden funkar förstås men just nu föredrar jag mockumentär med tanke på alla mock-objekt som jag skapar på mitt jobb plus att det alltid är kul med teleskopord.

Njaaa, det här var en ganska bra grundidé som blir en ganska tråkig film. Sydstatarna vinner amerikanska inbördeskriget och istället för USA bildas CSA där slaveriet är grunden för ekonomin. Vi får se hur det gick till och historien därefter fram till våra dagar i en fejkdokumentär. Lite kul var att dokumentären sänds som ett program i en tv-kanal i det tänkta CSA och därmed avbryts den för reklaminslag varje kvart ungefär.

Här får vi se reklam för elektroniska handbojor så att du kan ha koll på din slav. Även reklam för produkter som faktiskt funnits på riktigt såsom Coon Chicken Inn förekommer. Faktum är ju att t ex Uncle Ben’s ris fortfarande finns kvar (min kommentar: nej, inte längre! Nu kallas det för enbart Ben’s). Tyvärr var själva (fejk)dokumentären långtråkig. Den är lite för enformigt berättad och reklamavbrotten blir underhållande avbrott. Efter filmen blev det en frågestund med filmens producent som visade sig vara en pratkvarn. En ganska intressant sådan dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Begärets dunkla mål (1977)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Fjärde filmen i temat är Begärets dunkla mål och min korta preblogg-text om den skrevs i oktober 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Luis Buñuel? Är det min 60-wattare i filmhöstmörkret? Nja, inte helt. Begärets dunkla mål är den fjärde Buñuel-film jag ser under senare tid. Alla fyra har varit filmer ur Buñuels senare produktion och ingen har lyckats engagera mig ordentligt, förutom under vissa korta sekvenser som glimtat till. Begärets dunkla mål var Buñuels sista film och den känns faktiskt litet trött. Som vanligt är Fernando Rey med. Här spelar han en äldre gentleman som blir besatt av en ung kvinna (som för övrigt spelas av två olika skådisar vilket var litet lustigt). Under en tågresa berättar Rey för sina medpassagerare om sina tröstlösa försök att få ihop det med den motvilliga tjejen.

Haha, ja, jag vet inte. Tre av de fyra Buñuel-filmer jag nyligen sett har haft Rey i huvudrollen, och jag vet inte, det känns som om att det är samma film. Det är Rey (Buñuel?) som försöker få ihop det med yngre kvinnor. Hans metod är att anställa dem som hembiträden och sen be dem att komma in i hans rum och sätta sig i stolen bredvid. Typ.

Ok, precis som de tidigare rullarna är även den här litet charmig (min kommentar: hehe, charmig? Ja, men visst, hans raggningsmetod låter ju jättecharmig). Den puttrar på med en skön Fernando Rey och 70-talsmiljöerna är mysiga. Jag saknade dock de surrealistiska scenerna från t ex Borgarklassens diskreta charm. Intensivt, dramatiskt eller gripande blir det aldrig. Jag gillade dock inledningen i samband med att tåget ska lämna stationen. Den var småkul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep