The Serpent’s Egg

Titel: The Serpent’s Egg (Ormens ägg)
Regi: Ingmar Bergman
År: 1977
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

The Serpent’s Egg är en något märklig skapelse. Dino De Laurentiis, som ligger bakom så skilda filmer som t ex Tre dagar för Condor, Blue Velvet och Manhunter, producerar. David Carradine spelar huvudrollen som trapetskonstnären Abel som är utan jobb i det fattiga Berlin på 1920-talet. Efter att Abels bror tagit livet av sig faller Abel allt mer in i en paranoid värld där mystiska saker händer samtidigt som Abel försöker dämpa sin ångest genom att ständigt vara full. Liv Ullmann spelar Manuela, frun till Abels bror, som försöker hjälpa Abel.

Mmhm, Bergman på engelska, hur funkar det? Mja, helt ok, men det känns som om det riktiga djupet och den riktiga spetsen saknas. Dessutom får vi dras med en massa tyskar som pratar engelska med tysk brytning. Anledningen är att alla är tvungna att prata engelska eftersom huvudpersonen Abel inte kan ett ord tyska (trots att han är en cirkusartist som rest runt i världen under flera år). Det förekommer en mängd scener där folk förklarar varför de kan engelska; ”Jo, jag studerade i England i unga år”. Det blir fånigt till slut. Även Abel får förklara ett antal gånger att han inte kan tyska, inte ett ord, inte ens danke vad det verkar.

Ok, om vi för tillfället släpper det här med språket så får jag väl säga att några scener är riktigt bra. T ex när Manuela biktar sig för och ber tillsammans med en präst. Prästen spelas av en amerikan (James Whitmore) och eftersom engelska är hans modersmål så blir också scenen riktigt bra. Hmm, då var vi tillbaka vid det här med språket igen, haha. Lika bra att fortsätta på det spåret: Carradines modersmål är också engelska, vilket är tur. Ullmanns engelska är helt ok, förutom när hon ska spela med extra stora känslor. Då är det som om hon glömmer bort grammatiken och uttalet, vilket är fullt förståeligt men det gör ändå att upplevelsen blir sämre.

Det är alltså Berlin på 1920-talet som är spelplatsen och här råder kaos. Bergman beskriver ondskans uppkomst och jag tänker en hel del på Michael Hanekes Det vita bandet. Bergman är mer direkt än Haneke, t.o.m. titeln beskriver att det är nazismens och ondskans födelse vi ser. Någonstans i min hjärna kändes filmen tråkig men någon annanstans så fångade den mig. Det är en två timmar lång film men tiden gick ändå ganska fort. Det förekommer inte så mycket dialog (vilket är tur) utan Carradine raglar mest omkring full, eller så är han timid och tyst, säger ingenting. Carradines Abel är i filmen främst en betraktare av de galenskaper som förekommer. I slutet får vi se en riktigt stark sekvens med en tidig ”doktor Mengele”-karaktär som här givetvis heter Vergerus i enlighet med Bergmans namngivning av sina onda karaktärer som t ex biskopen Vergerus i Fanny och Alexander.

3-/5

PS. En trevlig överraskning var att en ung Glynn Turman, den svarte borgmästaren Clarence Royce från The Wire dök upp i en liten roll när Abel besökte några prostituerade. En märklig men ganska bra scen, för övrigt. (Om ni fortsätter läsa min blogg kommer ni märka att jag ganska ofta återkommer och refererar till vad jag tycker är världens bästa tv-serie, The Wire.)

PPS. Mot slutet av filmen får vi också plötsligt se en grymt snygg, avlång och röd nattklubbslokal dit Abel kommer för att köpa en flaska sprit, se nedan.