Ur marionetternas liv


Titel: Ur marionetternas liv

Regi: Ingmar Bergman
År: 1980
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Ur marionetternas liv är Ingmar Bergman med ett ganska mörkt sinne, vilket kanske inte är så konstigt eftersom filmen gjordes under hans exil i Tyskland. Det är psykoanalys på film. Karaktärernas innersta känsloliv läggs fram helt öppet. Tankar om livet, åldrande, sex, döden var uppenbarligen nåt som tog upp en stor del av Bergmans känsloliv. Bitvis blir filmen en form av gestaltning av Bergmans text och kanske inte så mycket en film som står på sina egna ben.

Filmen har dock ett ganska trevligt upplägg rent ytligt. Den är uppdelad i episoder som inleds med en text om vad scenen kommer att handla om, som vanligt är det vit text på svart bakgrund. Inledningen av filmen är på ett sätt slutet av hela filmen. Vi får i början alltså se ”katastrofen” som den kallas och sen sekvenser med olika personer både före och efter denna händelse. Som vanligt handlar det om ett par i övre medelklassen som är framgångsrika karriärmässigt men som har ett något stört känsloliv, inte minst mot varandra. Mannen drömmer drömmar och tänker tankar om att döda sin fru. Fast han drömmer även mer trevliga drömmar där det är närhet och ett lugnt sinne som dominerar. Fast mest är det ångest och ångest för ångesten.

En del scener känns kanske lite lösryckta som om de inte hör ihop med resten av filmen. Fast det är alltid riktigt bra skådespelarinsatser, foto, osv så det gör inte så mycket. Bitvis känns det som ett gäng kortfilmer ihopsatta till en långfilm. Det gör inte heller så mycket, det finns ett tema som binder ihop det hela. Nästan i alla fall.

Mmm, jag gillar det. Det är en enkel, skarp film med Bergman på ett bra filmhumör. De tyska skådisarna gör ett bra jobb. Skönt med lite tysk Bergman, det ger en annan känsla. Bergman leker en del med formen. Prologen och epilogen är i färg medan allt där emellan är i riktigt snyggt i svartvitt. Fotograf är givetvis parhästen Sven Nykvist.

3/5

Ond tro


Titel: Ond tro
Regi: Kristian Petri
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Som så ofta efter att jag har sett en film med foto av Hoyte van Hoytema kan jag bara konstatera att han är filmfotografernas kung, åtminstone i Sverige. Förmodligen kommer han snart att även ansvara för fotot i stora utländska produktioner. Att jag nämner fotot direkt beror på att det var det första som slog mig. Jag kände direkt att om filmen nu skulle vara medioker i övrigt så visste jag att jag i alla fall skulle få en visuell upplevelse av högsta klass.

Mona, spelad av danska Sonja Richter, blir besatt av en mördare som härjar i en stad. Hon har sett, eller tror, inbillar sig ha sett mördaren. Filmen är en sorts närgången betraktelse av en människas psyke, eller psykiska kollaps. Fast när filmen är slut känns det som vi varken vet mer eller mindre om Mona. Miljöerna som det hela utspelas i är parkeringsgarage, industriområden, öde gator med opersonlig mörk stämning. Filmens ljud är skarpt. Allt från fräsandet när nån tänder en cigarett till när nån går med högklackat i en korridor.

Ond tro är en något udda upplevelse, alltså om man jämför med en standard-thriller från Hollywood. Däremot kan man säga att det är en ganska typisk europeisk art-farty-thriller. På gott och ont. Istället för att vara lite spännande hela tiden har den en lågmäld stämning för att plötsligt mot slutet bli riktigt spännande.

En sekvens som utspelas i ett ensligt beläget hus är bland det bästa jag har sett i suspense-genren och dessutom den snyggaste. Ljussättningen här fick mig att tänka på en sekvens från Coen-brödernas Blood Simple. Ni som har sett Blood Simple kommer att förstå vilken scen det är jag tänker på.

Nånstans i mitten av filmen dyker det också plötsligt (återigen plötsligt) upp en spänningssekvens som är riktigt bra. Ja, det är märkligt, när Petri väl vill så gör han stilren, enkel, effektiv spänningsfilm. Jag tänker en del på österrikiska Jessica Hausners film Hostel – och även en del på Haneke. Filmen rekommenderas om man är redo för en ganska långsam pretentiös hårdtuggad psykthriller med ett fantastiskt foto där det röks oproportionerligt mycket cigaretter.

3+/5

PS. Ja, mycket riktigt visar det sig att van Hoytema fotar de kommande stora produktionerna The Fighter (med bl a Christian Bale) och Tinker, Tailor, Soldier, Spy (med regi av Tomas Alfredson)

Micmacs

Titel: Micmacs à tire-larigot (Micmacs)
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Micmacs går i klassisk gammal Jean-Pierre Jeunet-stil. Filmen, som man skulle kunna kalla en anti-vapenindustri-film utformad som en heist-film, utspelas i Paris, ett Paris i ett sorts parallelluniversum skapat av Jeunet. Här är skorstenarna på takåsarna lite extra parisiska. Allt går i färgerna brunt och grönt. Det kryllar av prylar, Jönsson-ligan-prylar, manicker i fantasifulla miljöer. Personerna i filmen är väl något av karikatyrer och inte speciellt intressanta, vilket gör det svårt att ta filmen på allvar. Nu är det i och för sig en komedi, och det är väl småputtrigt mest hela tiden. Jag kan tycka att det är lite överdrivet alltihop, lite studentspex-varning över det. Man kan lätt bli lite trött på Jeunets stil, det blir fånigt ibland. I Amelie fick han ihop det perfekt. Där fanns, förutom det visuella och tekniska, även en rörande historia. Micmacs är ”bara” en rolig rulle, men sevärd om man vet att man gillar Jeunet. En del sekvenser är klockrena, t ex är en explosion-scen riktigt snyggt gjord med en massa finurliga detaljer. Filmen kryllar även av korta, och för Jeunet typiska, sekvenser, en sorts mikrohistorier på runt 10 sekunder.

3-/5

Det stora äventyret


Titel: Det stora äventyret
Regi: Arne Sucksdorff
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Jag har tidigare sett filmen Pojken i trädet av naturfilmaren, bland mycket annat, Arne Sucksdorff. Den filmen blandade fina naturbilder med en känslomässig och dramatisk historia. Det stora äventyret är i princip en regelrätt naturfilm men ändå inte.

Som det brukar vara i naturfilmer så får vi följa ett antal djur, men även människor, under en årstidscykel: sommar, höst, vinter, vår, och så sommar igen. Skillnaden är kanske att det här är en sorts svensk 50-talsversion av franska Pingvinresan. Vi har en berättare som poetiskt beskriver det vi ser. Fast jag tycker inte djuren tillskrivs mänskliga känslor som man gjorde i pingvinrullen. Snarare tvärtom: det är nästan människorna som ges djuriska känslor.

I början av filmen får vi följa en rävmamma och hennes ungar. Människorna kommer in i filmen så småningom. I en gård i närheten av rävlyan finns det höns som räven jagar. Och, jag vet inte, i en nutida version av filmen kanske inte rävmamman hade skjutits ihjäl och ungarna därefter bombats ihjäl genom att spränga av en dynamitkubbe i lyan. Nu överlever i och för sig en liten unge som vi får följa under vintern men ändå. Här råder inga tveksamheter kring att skjuta en räv som tar ens höns.

Det är en naturfilm men ganska annorlunda, eftersom man skildrar människor och djur i ett samspel. Det finns en del talande scener, bl a när två småpojkar, som i slutet av filmen är en sorts huvupersoner, först tycker det är sorgligt att ett rådjur har dött men sen inser att det är mat till deras adopterade utter.

3/5

Det vita bandet

Titel: Det vita bandet (Das weisse Band – Eine deutsche Kindergeschichte)
Regi: Michael Haneke

År: 2009

IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i januari 2010.

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad, vilket är ett bra betyg till filmen speciellt med tanke på debaclet i början (se PS:et).

Förutom att filmens yttre (foto, skådespel, etc) är skickligt utfört så finns det givetvis en hel del annat att tänka på efteråt. Filmen utspelas precis innan första världskrigets utbrott i en tysk lantbruksby. Byns barn kommer när de blir vuxna vara en del av det nazistiska Tyskland. Jag vet inte om Haneke försöker sig på nån sorts förklaring till det eller om det är en mer allmän betraktelse över hur ondska föds och närs. Sträng kristen uppfostran verkar i alla fall inte ha nåt gott med sig, enligt Haneke (?). Förutom detta så har vi förstås frågan ”vem gjorde det?” också.

Kanske har det använts för ofta, men elaka barn på film brukar vara otäckt. Det är det även här. Dessutom gör barnskådisarna rent strålande prestationer. Haneke måste ha letat ganska länge efter rätt barn, med rätt utseende. När det gäller det otäcka i filmen så visas egentligen inget, men det görs ändå tydligt genom det vi får se och det vi inte får se. Vissa sekvenser och teman i filmen gav mig Ingmar Bergman-vibbar, positiva vibbar alltså. Det är en väldigt elegant film. För att uppskatta den bör man också vara ganska alert då det är ganska många karaktärer att hålla reda på.

Allt är inte mörker i filmen: t ex när prästens yngste son ger honom fågeln som ersättning för den fågel som dottern dödade eller historien med läraren och den unga barnflickan. Mmm, nu ett tag efteråt så känns filmen nästan episk, och det är svårt att inte dra paralleller mellan vad som händer i filmen och vad som hände i tysk historia från första världskrigets start. Det är en ganska lång film men den kändes inte lång alls. Det vita bandet rekommenderas verkligen; lyssna inte på de som kallar den för en ångestrulle.

4/5

PS. För första gången någonsin så gick jag ut ur en biosalong under en visning. Ja, jag tror faktiskt det var första gången. Den tydligen inkompetenta personalen hade när filmen väl drog igång i ett bredare format efter reklamen missat att dra isär ett draperi. Sidorna på duken, typ två meter på vardera sida, var täckta av svart tyg. Ungefär tio sekunder efter att jag återkommit så drogs de svarta skynkena isär och pensionärerna bakom mig kommenterade att ”jaha, jag tyckte väl att det var nåt fel”. Jag kan väl tillägga att förutom mig själv så var endast svenske veteranskådisen Sten Ljunggren samt ett tjugotal seniorer från föreningen Svenska Cineastpensionärer närvarande. Själv satt jag helt ensam på rad tre. Skönt, haha. Detta drama utspelade sig på biografen Zita i Stockholm.

Persona

Titel: Persona
Regi: Ingmar Bergman
År: 1966
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

På vägen hem från mitt vanliga tennispass på lördagförmiddagen så hämtade jag upp ett paket med filmer från Discshop. I paketet fanns bl a Persona. Väl hemma så öppnade jag paketet, grävde fram Persona, satte in dvd:n i spelaren, satte på kaffe och bredde några mackor. Medan kaffet blev klart så kom huvudmenyn på dvd:n upp och jag hörde musiken som spelas i inledningen av filmen. Musiken gick på repeat, om och om igen. Oj, jag kände direkt hur spänningen och nerven steg. Det var bara att slå sig ner i soffan och hoppas att jag skulle tycka att filmen var lika bra som förra gången. Det hela inleddes med en intressant liten pratstund där Ingmar Bergman själv berättar om Persona och dess tillkomst.

Jag nämnde musiken, komponerad av Lars Johan Werle; just i inledningen spelar den en stor roll. Den är helt enkelt sjukt bra. Stämningen blir genast lite obehaglig, jag får känslan av att det är en skräckfilm jag ska se. Inledningen är ett ljud- och bildkollage där bilder från stumfilmskomedier och tecknade filmer blandas med bilder på en erigerad penis (i en åttondels sekund), fårslakt, spindlar och annat skumt. Hur bra som helst i mina ögon. Just ja, några bilder för även tankarna till Jesus korsfästning. Jag kan se den här sekvensen hur många som helst. Blandningen av musiken och bilderna är ren poesi.

Efter detta landar filmen på ett sorts sjukhus där gamla och döda människor ligger till de störda tonerna av droppande vatten (burr). Plus en pojke som inte kan somna om på morgonen efter att klockan har ringt. Han tar fram en bok istället för att läsa men känner att någon, någonting tittar på honom. Med handen försöker han nå en bild där vi omväxlande ser Liv Ullmans och Bibi Anderssons ansikten komma fram ur suddighet. Musiken stegras långsamt, vad är det här för film egentligen? Sen börjar de egentliga förtexterna, där de ansvariga personerna presenteras tillsammans med ögonblicksbilder på Andersson, Ullmann, pojken och andra lösryckta bilder som har, eller inte har, med resten av filmen att göra.

Syster Alma (Bibi Andersson) får nu veta, av en helt underbart torr och saklig Margaretha Krook (som spelar doktor), om skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullmann) som slutat prata. Alma ska spendera sommaren tillsammans med Elisabeth i ett försök att få Elisabeth att tillfriskna. Innan filmen fortsätter ute vid sommarhuset får vi bl a se Elisabeth titta på tv i en oroande scen. Hon kan inte sova och kollar istället på nyheter från Vietnam där en buddhistmunk bränner sig själv till döds (en liknade bild finns ju för övrigt på Rage Against The Machines grymma debutalbum). Krook håller även en härlig monolog, lugnt konstaterande, inför Elisabeth om hur hon genomskådar Elisabeth och hennes försök att slippa undan det här med att tvingas spela en roll. ”Ta livet av sig? Neejdå, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig. Man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte”.

Efter denna inledning utspelas filmen i fortsättningen ute vid sommarhuset där Alma och Elisabeth ensamma konfronterar varandra. Det hela utvecklar sig till en sorts mental kamp mellan de båda. Alma pratar och Elisabeth lyssnar. Inledningsvis är Alma öppen och trivs med att berätta allt. I en het sekvens berättar hon bl a om en sexorgie på en solig sandstrand när hennes fästman var bortrest – och om den efterföljande aborten. Allting ändras dock när Alma inte kan låta bli att läsa ett brev som Elisabeth skickar till doktorn där Elisabeth beskriver hur roligt det är att studera Almas beteende. Alma blir rasande, men börjar själv kanske förlora vem hon egentligen är.

När filmen utspelas ute vid sommarhuset består den till att börja med av ganska korta men intensiva sekvenser där Alma berättar något. Jag vet inte vad det är men jag blir fullständigt indragen av det jag ser. Nu är det helt utan musik. Vi hör bara Bibi Anderssons röst. Fotot är skoningslöst bra: stilrent i svartvitt och med en del experimentella detaljer som funkar perfekt. Man låter varje scen ta den tid den tar. Klippningen är skarp, exakt, det är liksom inget trams. Åh, vad bra. Det kanske är läge att nämna skådisarna också. Bibi Andersson är helt underbar som Alma. Inledningsvis bara snäll och mänsklig men förvandlas sen när hon ser sig som förrådd. Liv Ullmann har en enorm närvaro trots att hon i princip inte säger ett ord.

En intressant detalj är att den fjärde väggen bryts ett antal gånger och det görs dessutom till synes helt medvetet och övertydligt. Filmens absoluta inledning består av en bild av en gammal kinematograf som tänds upp genom att två fräsande kolstavar möts. Syster Alma pratar vid ett tillfälle, i inledningen, rätt in i kameran när hon tvivlar lite på sitt redan utstakade liv (sjuksysterexamen, man, äktenskap, barn). Mitt i filmen brinner filmen upp och det hela övergår i en sorts drömsekvens. Under den klassiska sekvensen när de båda skådespelerskornas ansikten flyter samman tittar båda två rätt in i kameran. Dessutom får vi mot slutet plötsligt se filmfotografen Sven Nykvist (?) själv på en kamerakran under inspelningen.

Varför gillar jag Persona så mycket? Ja, det är svårt att svara på. Jag tycker alla scener innehåller en nerv, en spänning. Bergman vågar verkligen lita både på sina skådespelare och sin publik. Höjdpunkten på filmen är när Alma upptäcker att Elisabeth försöker dölja ett foto på sin son. I en monolog talar därefter Alma till Elisabeth om hur Elisabeth ville bli mor för att hon trodde att andra tyckte att det var just det som hon saknade i sitt liv. Det här en grymt intensiv och otäck scen. Vi får dessutom se den två gånger: först ur Elisabeths perspektiv, hur hon reagerar på det som Alma säger; och sen med Alma i bild, när hon utan pardon berättar om hur Elisabeth önskade sig ett dött barn. ”Du önskade dig ett dött barn!”, ”Du tycker han är äcklig och du är rädd!”.

Jo, just det, jag måste bara nämna en sekvens som jag gillade. Efter att Alma läst brevet som Elisabeth skrev till doktorn så blir hon, helt naturligt, besviken och arg på Elisabeth. När hon kort därefter råkar ha sönder ett glas på marken utanför huset så låter hon medvetet en vass skärva ligga kvar eftersom hon vet att Elisabeth snart kommer att passera där. Hon gjorde mig illa, nu tänker jag göra henne illa. Det är för övrigt precis efter denna scen som filmen brinner upp. Och, ja, just det, sen har vi scenen när Alma tänker kasta kokande vatten på Elisabeth för att få henne att tala. När jag tänker efter så är hela filmen fylld med scener som bara är – bra. En otvivelaktig femma, det är vad Persona är värd.

5/5

PS. I den lilla inledande intervjun som fanns på dvd:n så nämner Bergman att han är ganska trött på att alla ska analysera Persona sönder och samman. Själv tänker jag inte spekulera i om Alma egentligen bara var en person och att det man fick se var två delar av hennes personlighet. Eller om Alma kanske var Elisabeths snälla, mänskliga jag. Jag nöjer mig med att konstatera att Persona är en toppfilm som jag alltid kommer att hålla som Bergmans bästa och dessutom en klockren femma. Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

PPS. Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till ”mysteriet”.