Searching for the Wrong-Eyed Jesus

18 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Regi: Andrew Douglas
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte riktigt varför men jag kom plötsligt att tänka på den här dokumentären om den amerikanska Södern som jag såg för ganska exakt två år sen. Kanske beror det på att jag nyligen sett en annan nu bioaktuell dokumentär, nämligen The Black Power Mixtape 1967-1975 som det kommer en recension på snart. Men just nu alltså om Searching for the Wrong-Eyed Jesus.

Jag råkade av en slump komma in i mitten av den här filmen när SVT visade den för nån månad sen och kunde inte slita mig. När den sen visades i repris såg jag hela från början. Det är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst, en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!. Det handlar om religion, musik och meningslöshet. Rekommenderas starkt.

4+/5

PS. Ett klipp där författaren Harry Crews bl a berättar om ”them birds…” och ett litet längre klipp med musik av bl a Cat Power, Johnny Dowd och The Handsome Family. Och förresten, den till synes snälla gumman på bilden är… ja, titta på filmen så får du se. 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , ,

Naqoyqatsi

17 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Naqoyqatsi (Life as War)
Regi: Godfrey Reggio
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade.

Naqoyqatsi
Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a Yo-Yo Mas fina cello. Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar.

Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Anima Mundi

15 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Anima Mundi
Regi: Godfrey Reggio
År: 1992
Nähä, då gick jag rätt på en trampmina. Det här är ett sorts mellanspel i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Och den var inte bra. Det är ett samarbete mellan Reggio och Världsnaturfonden och redan där borde jag ha börjat ana oråd. Vad det handlar om är en sorts konstfilm som ska påminna oss människor om hur vacker vår värld är och det är fokus på djuren.

Jag satt hela filmen och hoppades att Philip Glass inte hade gjort musiken. Jag tänkte att så här dålig kan väl ändå inte Glass vara. Det måste vara nån annan, en usel efterapare. Men givetvis var det Glass. Musiken är med andra ord inte alls lika bra som i de två föregående långfilmsdokumentärerna i qatsi-serien. Här var det pompös orkestersynt som inte gjorde mig glad. Som lök på laxen är den redan från början dåliga musiken även uppblandad med ljudet av motorsågar (övertydligt, någon?). Jag blir bara trött.

Sen vet jag inte om det faktum att det är djur i fokus är det som gör att filmen är fullständigt ointressant. Då och då återkommer närbilder på främst kattdjurs ansikten som tittar stint på oss som en uppmaning om att inte förstöra Jordens miljö. Jahapp, jo, jag förstår. Jag gjorde det redan när jag hörde motorsågarna. Nej, det funkar inte. Att filmen bara är en halvtimme lång gör att det bara blir en tvåa.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Musik Tagged with ,

Powaqqatsi

14 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Powaqqatsi (Life in Transformation)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner.


Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan magisk sekvens där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet.

Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Surplus

13 april, 2011 Lämna en kommentar


Titel: Surplus: Terrorized Into Being Consumers
Regi: Erik Gandini
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Efter den hypnotiserande Koyaanisqatsi blev det svenska Surplus som fick fylla mitt plötsliga behov av att se dokumentärfilm. Surplus är en sorts lightversion av Koyaanisqatsi. Det är snygga bilder och snygg musik. I Surplus är kritiken mot dagens konsumtionssamhälle inte subtil utan tydlig, vilket möjligen gör den till en sämre film än Godfrey Reggios första qatsi-film. Klippningen i Surplus är bitvis skön och rolig. Gänget bakom Read My Lips har bidragit med en del underbara klipp. Microsofts CEO Steve Balmer gör några helt sjukt roliga (skrämmande?) uppträdanden. Producent och regissör av filmen är Erik Gandini som ju även ligger bakom t ex Videocracy. Och så kan upplysa jag upplysa min bloggkollega Martin, och alla andra, att vissa delar av musiken ibland påminner lite grann om Daft Punk.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , ,

Koyaanisqatsi

6 april, 2011 15 kommentarer

Titel: Koyaanisqatsi (Life Out of Balance)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller?


Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst.


Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort sjukt bra musik — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! Förutom jag så rekommenderar även Martin på Royale with Cheese den.

4/5

PS. Koyaanisqatsi ingår i en serie med tre filmer av regissören Godfrey Reggio som brukar kallas qatsi-trilogin. Recensioner av de två återstående delarna samt Reggios kortfilm Anima Mundi är på g. ”Qatsi” är hopi (ett indianspråk) och betyder ”liv”. Koyaanisqatsi betyder ungefär ”galet liv” eller ”liv i obalans” som är några av de översättningar som filmen ger.

PPS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa Evil Eye-scener, där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Videocracy

28 februari, 2011 3 kommentarer

Titel: Videocracy

Regi: Erik Gandini
År: 2009

Den här recensionen skrevs i september 2009.

I en välfylld salong på Zita (i Stockholm) såg jag den här uppmärksammade dokumentären av svensk-italienske Erik Gandini om den italienska tv- och kändis-världen. En av poängerna på förhand var att det skulle vara en skildring av hur Silvio Berlusconi styr Italien med hjälp av tv-mediet. Just denna koppling känns aningen vag, trots att det förstås påpekas att Berlusconi är mediemogul och att italiensk tv av idag är hans vision av hur livet borde vara, dvs typ fotboll och brudar i string-trosor. En annan sak som jag, i alla fall till en början, störde mig på var berättarrösten på engelska med konstig brytning (misstänker att det var Gandini själv).

Nja, filmen är mer en redogörelse av groteskt usel och ytlig tv-underhållning samt italienska kändisäckel. Men den är ändå klart sevärd, då den bitvis är både rolig och fascinerande. Vi får bl a träffa Rick som tycker att livet är orättvist eftersom tjejer har möjligheten att ligga med nån högt uppsatt tv-chef för att komma med i tv. (Själv kan tänka sig att göra det EN gång förutsatt att han får huvudrollen i en biofilm samt marknadsförs som Italiens Jean-Claude Van Damme.) Rick har dock en plan för att nå sina drömmars mål: genom att kombinera sångtalang (tänk Ricky Martin) med karate (Van Damme) ska han skapa den ultimata underhållaren.

En annan fascinerande karaktär vi träffar är ganska annorlunda även om han är ett barn av samma tidsera som Rick. Fabrizio Corona är en vedervärdig person som driver ett paparazzi-företag. Hans anställda tar bilder av ”kändisar” i obekväma situationer, bilder som han sen säljer till samma kändisar (detta lönar sig tydligen mer än att publicera bilderna). Corona åker även till anhöriga till mordoffer och erbjuder dessa pengar om de på begravningen har på sig en t-shirt med reklam för Coronas företag. Corona verkar dock avsky sig själv, så det hela jämnar väl ut sig. Sevärd dokumentär men efter ett tag känns det lite som om den upprepar sig själv.

3+/5

PS. Måste ändå tillägga att filmen är ganska skrämmande då vi får se en bisarr och läskig kampanjvideo för Berlusconi samt se högt uppsatta tv-chefer uttrycka sin helt öppna beundran för Adolf Hitler och Benito Mussolini. Ja, det är helt enkelt människans sämsta sidor vi får se. Trailer.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Dave Chappelle’s Block Party

21 februari, 2011 4 kommentarer

Om man gillar svart musik, i synnerhet östkust-hiphop, så är det här förmodligen en trevlig film. Det tyckte i alla fall jag — att det var en trevlig film alltså. Mest gillade jag nog Talib Kweli, han har ett fantastiskt flyt. Mos Def är också bra. Jag minns att jag tittade på Chappelle’s Show när det visades på MTV, och jag gillade den låga sofistikerade humorn. Chappelle har ett mysigt sätt. Med sin gnälliga röst droppar han skämt om rasskillnader och droger på ett ganska annorlunda sätt, biatch. Konsertscener blandas med snack med artister och lite andra upptåg av Chappelle. Ja, det är mysigt, helt enkelt. Erykah Badu dyker upp med jätteafroperuk (som hon tar av) i Back In The Day. Fugees comebackar med Killing Me Softly. Husband är The Roots, som jag såg live för evigheter sen på numera avsomnade klubben Gino i Stockholm. (The Roots i ett skönt jam som samtidigt är en satirisk hiphop-video.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

H:r Landshövding

13 januari, 2011 4 kommentarer

Titel: H:r Landshövding
Regi: Måns Månsson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen skrevs i maj 2009 då tv-serien Diplomaterna var aktuell.

Jag har helt plötsligt och väldigt oväntat sett en femma. Helt ofattbart. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemen. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner.

Björck är en väldigt tacksam person att följa. Det mesta han säger är roligt. Han har pondus samtidigt som han verkar ha noll koll på det mesta. Eller: han har koll men är töntig fast med pondus. Yes? Stilmässigt är filmen otroligt genomtänkt och välgjord. När man i en mer ”vanlig” dokumentär hade valt att klippa i scen och gå vidare till nästa så stannar regissören Måns Månsson kvar i skeendet, eller snarare icke-skeendet. Det här gjorde att jag kom i en sorts transliknande stämning under filmen. Men jag skrattade även skakandes på huvudet ett antal gånger pga hur bisarr filmen är ibland. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värt en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

5/5
 
PS. Ett klipp från Diplomaterna.

Arkiverad under Betyg 5, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , ,

The Cove

24 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: The Cove
Regi: Louie Psihoyos
År: 2009
IMDb | Filmtipset

The Cove är en dokumentär som blivit ganska uppmärksammad. Den spelar i samma liga som en en hel del andra som har kommit på senare tid. Jag tänker på Michael Moore, Bananas!* och Stefan Jarl (eftersom jag nyligen såg en dokumentär om Jarl). Det handlar om filmer som vill avslöja ett missförhållande. I The Cove handlar det om delfiner som slaktas i en liten vik i en japansk fiskestad. Man fångar delfiner som sedan säljs till delfinarier världen över. Säkert har man sålt delfiner till Kolmården. De delfiner som inte går till delfinarierna dödas, ungefär 23000 per år, och säljs som mat trots att de innehåller höga halter av tungmetaller.

Det är en fascinerande film om Ric O’Barry, mannen som var en pionjär inom träning av delfiner. Främst är han känd för att ha tränat de olika delfinerna som spelade Flipper i tv-serien med samma namn. När han umgicks så nära med delfiner så insåg han det, som han tyckte, felaktiga i att hålla dem i fångenskap. Fast är det rätt att vi t ex håller hundar som husdjur; de kanske skulle trivas bättre som vildhundar i Australiens outback? Det positiva med filmen var att den väckte en del frågor. Att det som försiggår i filmen är fel känns väl som en no-brainer. Eller gör det det?


För att avslöja delfinslakten tar filmarna till militära metoder

Det som sätter igång en del funderingar är väl också om det är rätt att använda djur som husdjur eller föda. Fast någonstans så är ju det naturens lag: det finns rovdjur och byten. Skillnaden är väl att människan är på en annan nivå och vet vad hon gör. Är det någonsin rätt för människan att döda andra djur för att äta dem? En gepard på savannen har ju inte så mycket andra val än att döda den där gnun. Fast oxfilé är ju så gott att det måste vara rätt. Eller?

Den finns en del saker i filmen som jag skulle kunna klaga på. Det handlar om sådant som man brukar kunna klaga på i den här typen av dokumentärer. Fast om man är medveten om att det är en vinklad film man ser så är det inget större problem. En del påståenden får stå oemotsagda: delfiner är självmedvetna varelser som kan begå självmord genom att välja att sluta andas, t ex. Det finns en del smått manipulativa sekvenser när folk berättar saker när de är på gränsen till tårar. Man trycker på rätt knappar, helt enkelt. En skickligt gjord dokumentär med andra ord, haha.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →