Rush

5 oktober, 2013 14 kommentarer

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

La grande illusion

4 oktober, 2013 4 kommentarer

decadesLa grande illusionTitel: La grande illusion
Regi: Jean Renoir
År: 1937
IMDb | Filmtipset

På tredje försöket lyckades jag komma igenom den här filmen, som är en av filmerna i M-Noirs och Henkes decennietema där jag är gästbloggare två gånger (kanske fler?) i månaden. Vi har nu kommit in på 30-talet. Först satte jag mig bara ner och började titta utan att veta nånting om filmen. Jag fattade ingenting. Handlingen var helt obegriplig. Musiken, en fånig cirkusmusik, kändes daterad (konstigt när filmen är från 1937, eller hur?!). Språket var obegripligt. Jag brukar normalt förstå tyska och franska hyfsat. Visst, jag behöver textning förstås men jag hänger liksom med på ett ungefär. Nu hörde jag inte ens om de pratade franska eller tyska. Jag hörde överhuvudtaget inte vad de sa. Som sagt, jag förstod ingenting. Jag stoppade filmen och läste på lite om den för att förstå handlingen bättre och sen började jag titta igen.

Vad filmen handlar om kanske jag ska berätta. Jo, den utspelas under första världskriget bland franska krigsfångar i Tyskland. Huvudpersoner är väl två franska officerare, aristokraten de Boeldieu (Perre Fresnay) och arbetaren Maréchal (Jean Gabin). På den tyska sidan hittar vi kapten von Rauffenstein (en helt underbar Erich von Stroheim). Den franska gruppen officerare är krigsfångar men de lever ett hyfsat gott liv. De får paket från sina släktingar hemma i Frankrike med mat och dryck och de tyska officerarna är avundsjuka. Ja, det vet ju alla att fransmän är livsnjutare till skillnad från de tråkiga och stela tyskarna.

Som ni kanske förstår så är ett av filmens problem avsaknad av vad Filmspotting brukar kalla ”stakes”. Inget står riktigt på spel, i alla fall inte i början av filmen. Just därför så har jag svårt att komma in i filmen även vid andra försöket även om jag nu förstår sammanhanget bättre efter att ha läst på. Ett problem är att filmen känns för liten. Jag får ingen känsla alls var händelserna äger rum. Först är vi hos fransmännen, sen ska det flygas flygplan (vilket vi aldrig får se i bild), och sen är vi plötsligt hos tyskarna. Problemet är att det inte känns som att vi bytt land, bara filmstudio.

De franska officerarna får en bit in i filmen en kista med kvinnokläder levererad till sig. Kläderna är tänkta att användas i nån sorts revy. Nu följer plågsamt jobbiga scener. Dessutom var det en av de franska officerarna som var en riktigt jobbig pajastyp. Jag störde mig på honom så fort han var i bild och framförallt ”i ljud”. Jag var tvungen att avbryta tittandet en andra gång. Det farsartade blandat med en massa allegorier hit och dit funkade inte alls. Kommer jag nånsin ta mig igenom filmen, tänkte jag?

Dagen efter testade jag igen och nu gick det bättre, kanske för att jag nu var förberedd på den plågsamma inledningen. Jag tog mig igenom hela filmen den här gången. En sak jag noterade är att klippningen är lite speciell. Ofta tar scenerna slut abrupt när man sitter och väntar på en fortsättning. Det kändes udda.

Det slår mig att La grande illusion är en enda lång reklamfilm för EU. Det görs väldigt tydligt att Europas folk behöver varandra. Trots sina olikheter så är de ekonomiskt beroende av varandra. Den stora illusionen tolkar jag på två sätt, det finns säkert fler. Filmen bygger på boken The Great Illusion av engelsmannen Norman Angell, men det visste jag inte när jag såg filmen så mina tolkningar har inte påverkats av nåt jag redan visste om boken. Mina två tolkningar:

1. Att tro att vi, i Europa, på Jorden, som människor, kommer att sluta kriga är en illusion.
2. Att tro att ett land genom krig kan nå framgång, ekonomisk och annan, är en illusion.

I efterhand när jag läser om boken (alltså läser om boken, inte läser om boken) så är det tolkning nummer 2 som den vill lägga fram. I filmen nämns just orden ”la grande illusion” några gånger och då fick jag intrycket att det passade mer in på tolkning nummer 1. Det jag tar med mig i slutändan är ändå det jag skrev om tidigare, att filmen känns som en dåligt maskerad men ändå skicklig reklamfilm för EU.

Filmen visar också hur, eller påstår att, samhällsklasser behålls även i krig. Det finns en tydlig skillnad mellan hur von Rauffenstein behandlar och pratar med de Boeldieu jämfört med Maréchal. De båda överklassmännen har nåt gemensamt som de inte delar med sina arbetarbröder.

Hur intressant det än är att fundera på tolkningar och allegorier så är det ett faktum att filmen länge är trist och jobbig. Sista halvtimmen ändrar den dock karaktär och blir bättre, då två av fransmännen efter att ha flytt hamnar i en annan miljö. Detta skifte hindrar mig från att ge den det lägsta betyget men mer än en tvåa kan det inte bli.

2/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Uppskattade de filmen eller blev de desillusionerade? Ja, ni vet ju var ni ska klicka.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

5 Senses of Fear

2 oktober, 2013 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratMoFJag kunde inte vara med på månadens filmspanarträff rent fysiskt men jag hade möjlighet att se den av Har du inte sett den?-Erik utvalda filmen. Under förra veckan pågick festivalen Monsters of Film i Stockholm. Jag var på invigningen och såg The Congress (recension av den filmen kommer när den får biopremiär i Sverige framåt vintern). Förutom att det är kul med en genrefestival, i det här fallet skräck/fantasy, så var det extra roligt att Njutafilms och SF Anytime ordnade så att man kunde se en del av filmerna online via nätet hemma i soffan. Själv hann jag se två filmer, Byzantium och så då månadens filmspanarfilm 5 Senses of Fear.

På eftermiddagen i söndags satte jag mig framför datorn, loggade in på SF Anytime, letade upp deras Monsters of Film-sida och filmen 5 Senses of Fear. Men vad är detta? Det står EJ TILLGÄNGLIG där det borde stå HYR. Jag läser texten om Monsters of Film en gång till: ”Under perioden 20-29 september kan du hyra följande filmer hos oss på SF Anytime”. Jo, de ska vara kvar. Jag tittar på de andra filmernas sidor: alla är otillgängliga utom en, Byzantium som jag redan hade sett. Fail. Rullgardin.

Jag skickar en chattförfrågan och ett mail till SF Anytimes support och tweetar även till deras Twitterkonto. Jag får svar på ett av ställena. Gissa vilket? Jo, Twitter faktiskt. Här svarade man snabbt och meddelar att man, precis som jag misstänkte, av misstag hade tagit bort filmerna en dag för tidigt. De ska försöka ordna det under dagen. Jag tittar på ett Star Trek: Voyager-avsnitt medan jag väntar. När det är slut kollar jag igen och simsalabim nu går det att se filmerna. Med det avklarat…

****

5 Senses of FearTitel: 5 Senses of Fear
År: 2013
IMDb | Filmtipset

5 Senses of Fear är en antologifilm där temat är våra fem sinnen: lukt, syn, känsel, smak och hörsel. Åtminstone är det det som filmmakarna har som idé. Sen om man man lyckas knyta ihop det på ett smart sätt… ja, det är väl kanske en annan sak. Den röda tråden genom filmen är väl snarare det mystiska företaget Watershed Corporation. Watershed är ett sånt där mystiskt företag som vi sett t ex i David Finchers The Game (här hette det Consumer Recreation Services) eller Stephen King-antalogin Cat’s Eye där ”Quitters Inc” får folk att sluta röka. Watersheds affärsplan i 5 Senses of Fear är lite oklar förutom att de verkar vara ute efter världsherravälde.

Filmen inleds med förtexter där vi ser en man fastkedjad vid en stol med ett vitt lakan över huvudet. Fram kommer en man med gasmask, river bort lakanet och kastar en hink sand i ansiktet på den stackars mannen, för att sen fortsätta plåga honom på olika sätt, t ex genom att sy igen ögonlocken och munnen. Det är tortyrporr och klippningen är frenetisk där man blandar slomo med uppspeedade bilder. Njaaaa, tänker jag, tortyrporr och ”coola” bilder i en och en halv timme, det här kan bli jobbigt. Nu blev det inte riktigt så som tur var. Jag går igenom de fem filmerna en och en och sätter sen ett betyg på hela alltet i slutet.

Smell – Regi: Nick Everhart
Efter den jobbiga inledningen så lugnar vi ner tempot och det blir en ganska så vanligt liten trevlig film. Jag får Twilight Zone-känsla och Cat’s Eye-känsla. Idén är rolig. En misslyckad kille får besök av en representant från Watershed som erbjuder en parfym som får alla problem att försvinna. Det gäller bara att lukta rätt alltså. Snubben kan inte låta bli att testa, och till en början går allt som en dans. Han verkar få ihop det med ex-frun igen och på jobbet blir han befordrad. Men det finns bieffekter. Som sagt, en ganska rolig idé på samma tema som i Limitless ungefär. Inget revolutionerande men småmysig.
3-/5

See – Regi: Miko Hughes
Även här får vi en ganska intressant idé där en optiker med nån gadget (från Watershed förstås) via ögonen på folk suger ut bilder från deras näthinna och destillerar ner dem till ögondroppar. Ta sen dropparna själv och du upplever lite av en annan persons liv, ungefär som i Strange Days. Optikern påminner lite om Robin Williams i One Hour Photo, en ensam man som smygtittar in i andras liv. Tyvärr tappar filmen bollen nånstans på vägen och det urartar i en snabbaklippochäckligabildersoppa. Halvvägs var det hyfsat i alla fall.
2-/5

Touch – Regi: Emily Hagins
Jag ser att en tjej, Emily Hagins, både har skrivit och regisserat. Kul! Här får vi träffa blinda killen Henry som råkar ut för en bilolycka tillsammans med sin föräldrar och sen irrar omkring i skogen för att leta efter hjälp. Även här får vi en ganska bra inledning och dessutom fina miljöer då Henry hittar en övergiven företagsbyggnad ute i skogen. Återigen är det tyvärr så att det i liksom inte håller hela vägen. När filmen är slut så är vi bara tillbaka på samma ställe som när den började. Snygga skogsmiljöer var det dock.
2/5

Taste – Regi: Eric England
Den här kortisen spelades in på The Matrix Corporate Center i Connecticut i USA, ett skrytbygge från början av 80-talet som här är företaget Watersheds hem. Till de här härligt sterila företagsmiljöerna kommer Aaron på anställningsintervju. Han får till slut träffa Lacey Sharp som erbjuder honom anställning. Han tackar dock nej vilket kan (möjligen) ha varit ett misstag. Lacey har nämligen en smak för… ansikten. Inledningen påminner om The Game där en förvirrad Michael Douglas fyller i papper och inte förstår varför han är där han är. Återigen, och det börjar bli ett tema, en trevlig inledning som sen, när ”monstret” visas, tappar och blir trist. Men det är en av de bättre filmerna i antalogin.
2+/5

Listen – Regi: Jesse Holland & Andy Mitton
”Found footage… oh no” är min första tanke. Mina farhågor visar sig vara berättigade. Det här var den sämsta filmen tror jag. Vi får se ”autentiska” filmbilder låter en text meddela. Enligt ett rykte ska det finnas ett melodistycke som, om du hör hela från början till slut, tar kål på dig. Nånstans därute spritt på flera videokassetter finns melodin inspelad. Två snubbar får i uppdrag, av Watershed förstås, att hitta dem och foga samman dem till en helhet. Njaaee, man försöker vara The Ring-skrämmande men misslyckas kapitalt. Killarna spelar in sig själva när de jobbar med filmen. Förutom att videofilmen med låten som de jobbar med är fylld med störningar, hopp och klipp (vilket är logiskt) så är även deras egna film det. Varför? Det blir bara jobbigt och störande. Nej, jag gillade inte denna.
1+/5

Sammanfattning
Som helhet var 5 Senses of Fear ändå en ganska mysig titt. Läskig är den inte ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Antologifilmer är lite speciella. Om en av delarna är dålig är det bra att den är kort så att nästa kan börja. Samtidigt tappar man lite känsla då även de bra filmerna glöms bort just för att en ny börjar direkt. Här har man haft företaget Watershed som röd tråd för att binda samman filmerna lite grann. Just det här med sinnena var knappt nåt jag tänkte på om jag ska vara ärlig förutom att titlarna påminde mig när en ny film började. Filmerna kändes lite tv-mässiga, lite för låg budget, lite för dåliga skådisar, lite för dålig kvalitet, helt enkelt. Jag gillar ändå passionen som finns och att projektet har gett unga regissörer chansen att visa framfötterna.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vad tyckte resten av filmspanarna? Höll de för ögonen eller skrattade de mest? Var det en film i deras smak eller hör jag burop om att den stank?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Byzantium

28 september, 2013 10 kommentarer

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Faces

24 september, 2013 2 kommentarer

FacesTitel: Faces
Regi: John Cassavetes
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Efter Shadows hoppar vi nästan tio år framåt i tiden till 1968 och nu samarbetar Cassavetes med frun Gena Rowlands.

Efter att ha sett Cassavetes debutfilm Shadows så hade jag en del förväntningar på Faces. Filmen, som man skulle kunna kalla ”a day in the life of ett äktenskap på fallrepet”, utspelas i princip under ett dygn i ett pars liv. Mannen meddelar att han vill skiljas och ger sig av för att träffa en yngre kvinnlig bekant, medan frun tillsammans med väninnor ger sig ut på krogen och blir uppraggad av en manlig gigolo.

Det här var en fruktansvärt jobbig film, med jobbiga människor som jag aldrig kände nån sympati för. Filmen hinner liksom aldrig sätta sig. Det är bara jobbigt, jobbigt snack, trams och flams hela tiden. Samtliga personer beter sig helt ologiskt. Det känns som ett enda långt Big Brother-avsnitt: fulla, jobbiga människor som snackar skit, skrattar ologiskt i fem minuter eller gör patetiska fylledansförsök. Skillnaden med Big Brother är väl att det här finns nån sorts pretentioner, och det gör ju inte saken bättre.

Nä, fy och blä. Jag hatade i princip samtliga personer. Filmen består till 90% av helt obegripliga snackscener mellan personer på efterfester from hell. Det var faktiskt en film som fick mig att må dåligt, men inte dåligt på ett gripande (bra) sätt om ni förstår. Det fanns några små guldkorn, bl a några sekvenser från klubben som frun och hennes väninnor går på. Ingen dialog, utan bara musik och bilder på partande personer. Sen tyckte jag slutet också hade en viss logik och var även vackert på ett sätt. Så dessa små ljuspunkter hindrar ett bottenbetyg, men det är inte långt borta.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Snabba Cash – Livet deluxe

11 september, 2013 6 kommentarer

Gangsta

Gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta

Titel: Snabba Cash – Livet deluxe
Regi: Jens Jonsson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg hem från jobbet för några dagar sen så lyssnade jag på Kinos podcast där de gick igenom Snabba Cash-filmerna. En panel på tre fick frågan om vilken film de gillade mest. Som av en händelse blev svaren ”trean”, ”tvåan” och ”ettan”. Sen fick vi höra en intervju med med producenten Fredrik Wikström som redogjorde för hur han hade tänkte när det gällde vilka som skulle regissera filmerna i trilogin. Först var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera alla tre men han fick ju ge riktlinjer till Denzel i Safe House istället. Då bestämdes det att man skulle satsa på två olika regissörer till uppföljarna. De skulle komma från mer konstnärlig film, inte från actiongenren. Detta för att få till nåt mer spännande än bara en vanlig thriller.

Babak Najafi regisserade Snabba Cash II och enligt mig var det en av 2012 års bästa filmer. Efter att ha sett den fick jag höra att Jens Jonsson skulle göra trean och jag tyckte det kändes spännande. Så här skrev jag då: ”Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan”.

Tillbaka till panelen och det här med att regissören gör sin del av trilogin med sin personliga stil. Delar av panelen tyckte verkligen att filmerna, trean inkluderad, skilde sig från varandra i stil. Hmm, det kan jag inte hålla med om. Jag tycker de känns ganska lika i stilen. Jens Jonsson har inte lyckats få till nån speciell Jens Jonsson-känsla, och det kanske är mycket begärt i en actioncrimethriller. En annan sak som panelen nämnde var att fokus har skiftat lite från film till film och där håller jag däremot med. I första filmen tittar vi på hur det funkar kring Stureplan och i den brattiga världen. I den andra rör vi oss mer utåt förorten medan vi i den tredje lär känna ”familjen” inom den jugoslaviska/serbiska ”maffian” i Sverige.

Oj, det blev en väldigt lång inledning innan jag faktiskt börjar prata om filmen jag har sett: Snabba Cash – Livet deluxe. Vi möter Jorge (Matias Varela) från de två första filmerna. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (bokstavligen!) – men han ska givetvis göra en sista stöt bara, för att kunna öppna sin restaurang på sin strand i sitt spansktalande land. Vi möter JW som letar efter spår av sin syster i Los Angeles. En nykomling i handlingen är juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie (kallad Nata) som gör en Michael Corleone-resa på sitt sätt.

Min sammanfattning av filmen: många handlingar blir det. Blir det inte väldigt spretigt? Jo, det blir det. Tänkte inte på det. Historien med JW är fullkomligt ditklistrad bara för att få klistra dit Joel Kinnaman på postern. Vi får träffa honom i högst tre minuter i filmens inledning och sen är han borta under resten av filmen bara för att dyka upp som gubben i lådan slutet och då liksom jaha jaha vem är du då??? Jahaaa, du var med i början, jaha, sorry, glömde bort dig.

Det här hade väl ändå inte gjort så mycket om resten av filmen hade varit en tät och spännande film som hängt ihop bra. Tyvärr är den inte det, och tyvärr gör den inte det. Jorges historia och Natalies historia skaver mot varandra. Precis när jag sugits in i Jorges vedermödor så måste jag lära känna Nata igen. Kanske om både historierna hade varit lika bra så… men nu är det tyvärr bara Jorge jag är riktigt intresserad av. Ett problem med juggemaffiahistorien är att Dejan Cukic som spelar Radovan är förbannat tråkig. Jag vet inte om han har lärt sig sina svenska repliker utantill utan att kunna svenska men inlevelsen saknas. Detta gör att Natas historia haltar lite även om Malin Buska som spelar Nata inte gör nån dålig insats.

Det finns en riktigt riktigt RIKTIGT bra scen och ni som sett filmen borde veta vad jag pratar om. Rånet. Här steg intensiteten med typ 100 procent och pulsen med 30 slag. Från början tyckte jag scenen kändes lite… amatörmässig kanske man kalla det. Efter ett tag märkte jag att man hade filmat hela händelseförloppet i en enda lång tagning, och efter nån minut var jag helt inne i den. Känslan blev helt annorlunda än med det vanliga klippande för att skapa hets. Här följer vi det som händer i realtid. Vi följer Jorge på väg in i Tomteboda postterminal. Vi får höra det dämpade skrikandet genom gasmasker till vakterna att LÄGG DIG NER FÖR FAN! Vi får höra den förvirrade kommunikationen över walkie-talkie när de som sitter utanför upptäcker en lastbil som håller på att spärra deras flyktväg. Allt detta till pumpande musik.

Åh, tänk vad bra filmen var här under några minuter! Om den bara hade hållit en hyfsad nivå efter rånet så hade det blivit ett högre betyg. Om vi enbart hade följt Jorge och hans gäng eller om de andra historierna hade känts som samma film så kanske de hade blivit så. I Snabba Cash II har man lyckats med konststycket att knyta ihop tre historier till en helhet. Där följde vi Jorge, Mahmoud (Fares Fares) och JW och historierna knöts ihop av en väska med pengar. I Livet deluxe fanns inget som knöt ihop nånting tyvärr.

2+/5

PS. Vilken film tycker jag är bäst i trilogin…?

Tvåan!

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tenebre

24 augusti, 2013 16 kommentarer

TenebreTitel: Tenebre
Regi: Dario Argento
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Jag postar den här gamla och korta recensionen av Tenebre med anledning av att Movies – Noir precis skrivit om filmen. En sak som slår mig när jag tar en en titt på de Dario Argento-filmer jag har sett är att Argento för mig hade en topp i slutet av 70-talet med filmer som t ex Suspiria (4/5) men sen verkar det som det har gått utför, i alla fall så har de 80-talsfilmer jag har sett varit… dåliga. Tenebre blev den första Argento jag såg vilket kanske inte var den bästa starten. Dels var det en 80-talsfilm och dels var jag helt grön när det gäller Argentos stil. Andra Argento-recensioner.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Filmen blandar och ger skulle man kunna säga – ibland höga toppar men däremellan (och för ofta) ganska djupa dalar i mitt tycke. De toppar som finns är bl a en häftig kameraåkning utefter ett hus, upp på dess tak och sen ner igen. Detta var riktigt snyggt gjort. Jag gillade även inledningen som på nåt sätt lovade gott. Sen är ju även morden som förekommer i filmen fascinerande och eggande på nåt sätt. Slutet är också det relativt bra.

Men för övrigt tyckte jag inte det var nåt speciellt faktiskt. Det är snyggt filmat mest hela tiden men skådespeleri och handling är helt enkelt för dåligt för att det ska kunna bli godkänt. Hmmm, när jag tänker efter nu så här i efterhand så finns det nåt rått och brutalt med filmen som jag kommer ihåg och det är nära att jag ger en trea, men, nej, jag känner ändå att jag hade lite för tråkigt bitvis när jag såg filmen. Känslan försvinner helt mellan de bra scenerna pga de träiga skådespelarna. Jo, just det, musiken är väldigt bra.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Furious 6

17 augusti, 2013 9 kommentarer

Furious 6

En stridsvagn… och flygekorren Tyrese

Titel: Furious 6
Regissör: Justin Lin
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte, hur var det? Fanns det ens en enda regelrätt street racing-scen i den förra filmen. Jag tror inte det. Jag tycker mig dock minnas att man la in en liten blinkning med en sekvens där Brian eller Dom konstaterar att de behöver rejsa för att vinna en bil eller få ut nåt annat, vad det nu kan ha varit, av rejset. Sen klipper man till en scen efter rejset där givetvis Brian eller Dom har vunnit men utan att visa själva rejset. Kanske en markering att man nu i del fem hade lämnat den genren bakom sig och var en ren heistfilm.

I början av Furious 6 får vi ändå, trots det jag skrev ovan, en racingscen ganska så på direkten. Man luras att tro att det är Dom och Brian som är ute och rejsar, på skoj kanske, men de rejsar i alla fall. Sen visar det sig att de är på väg till Mia som ska föda Brians son och Doms systerson.

Men den absoluta inledningen av filmen är faktiskt ett collage med klipp från alla tidigare filmer, inklusive Tokyo Drift (just sayin’). Bara så att man är up to speed liksom. Ungefär som i vissa tv-serier, t ex Fringe som jag såg senast, då en dramatisk berättarröst konstaterar ”Previously on Fringe” och så får man en snabb sammanfattning innan avsnittet börjar.

Dom, Brian och Mia lever ljuva livet, i Italien tror jag det var (La dolce vita med andra ord). Sen dyker agent Hobbs (The Rock) upp och allt förändras. Av anledningar som jag inte ska gå in på (men det har med Lettys död att göra) så samlar Dom ihop sitt team igen (fast vi slipper Leo och Santos). Teamet består nu av: Dom, Brian, Gisele (Gal Gadot), hennes pojkvän Han (Sung Kang), jycklaren Roman (Tyrese Gibson) och nymagtränade Tej (Ludacris). Skurken som man är ute efter, Owen Shaw (Luke Evans), är en f.d. brittisk special forces-soldat som blivit kriminell och förmodligen galen (hur vanlig är inte den skurken på film?). Agent Hobbs jobbar ihop med Riley Hicks som spelas av MMA-fajtern Gina Carano (som jag inte har sett i Steven Soderberghs näst näst näst sista film Haywire).

LettyTyvärr gillar jag inte sexan lika mycket som femman. Storyn är alldeles för förvirrad och splittrad samtidigt som vissa av actionsekvenserna är för långa och även de en aning förvirrande. Det finns dock några galna scener där det görs galna stunts. Jag bara måste nämna en scen med Dom där han ”flyger” (likt Stålmannen) för att rädda en viss person och sen landar de båda på en… nej, inte på en luftmadrass. Men överlag tycker jag det mesta är sämre än i femman. Här blir både fajt- och bilscener för långa och för ryckiga och hoppiga. Den avslutande actionsekvensen är spektakulär, eller det är åtminstone vad man ska tycka. För mig var landningsbanan för bara lång, och då menar jag både scenen och landningsbanan i sig. Jag skulle kunna döpa filmen till The Fast and the Curious Landing Strip om jag skulle vilja göra en ordvits…

The Rock. Dwayne Johnson. Han är en naturkraft med både humor och badassness. Tur att han är med för hans partner som spelas av Gina Carano tycker jag inte har nån vidare karisma. Som skådis ger hon mig ingenting. Jag tror jag hellre ser en riktigt fajt med henne. (Och nu kom jag att tänka på Frida Wallberg och så blev jag lite ledsen.) Skurken Shaw är blek i mina ögon och bidrar inte heller med nåt speciellt förutom att han förstås är britt.

Det som var riktigt roligt var att LETTY för en gångs skull faktiskt ÄR MED I FILMEN. Lite synd då att filmen inte riktigt håller måttet. Spoiler Fast Letty och Dom har en ganska skön terapisession på hjul där Dom försöker få Letty att minnas Spoiler slut. Men om det är nåt som håller måttet så är det sekvensen med stridsvagnen på motorvägen. Den är sååå mycket bättre än avslutningen på landningsbanan som aldrig lyfter. I slutändan kände jag att filmen var lite tråkig vilket aldrig är ett bra betyg.

MEN, det som i slutändan gör att det bara blir en tvåa i betyg är en fullkomligt horribel scen som är tänkt att vara rolig (?) men som bara är tråkig och fylld med trams och fördomar. Agent Hobbs och Tej är på en lyxig bilutställning för att fixa några bilar. De blir bortmotade av en av värdarna eftersom de inte verkar höra hemma där med sitt vardagliga sätt och sina vardagliga kläder. Därefter, när de väl har övertaget, klär Hobbs och Tej bokstavligt talat av samme värd. Istället för att hota honom med humor och snitsiga ord så hotar de med våld. Det blev bara trött och tråkigt och det fanns ingen poäng.

tiretiretire_halv
PS. Det kom en intressant scen efter eftertexterna som skvallrar om vem som dyker upp som skurk i sjuan och dessutom att det här måste ha varit sista gången vi såg Han?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast & Furious

15 augusti, 2013 6 kommentarer

Fast & FuriousTitel: Fast & Furious
Regissör: Justin Lin
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Äntligen. Äntligen är hela det gamla gänget tillbaka. Ja, jag har till och med längtat efter Brian. Well, efter att Tokyo Drift så är det väl kanske inget annat att vänta. Filmen inleds med en sekvens som kan vara den sekvens som jag minns bäst, och dessutom tycker ÄR bäst, i hela franchisen, i alla fall om man pratar actionsekvens. När jag tänker The Fast and the Furious så är det den här bilden jag ser framför mig.

Dom (Vin Diesel) och hans nya team befinner sig i Dominikanska Republiken där de rånar tankbilar. Jag vet inte, finns det inte lättare sätt att tjäna pengar än att råna tankbilar i farten. Varför inte göra det när de står stilla, typ när föraren är på lunch eller slår en drill. Men ok, det skulle inte bli en lika fartfylld film så.

Nåväl, efter en lyckad kupp beslutar Dom att hans tjej Letty inte ska vara med i ligan längre. Spåret efter dem är för hett, och kvinna som hon är så måste hon ju skyddas. Sagt och gjort, Letty åker hem till L.A. där Doms syster Mia befinner sig. Efter några veckor får Dom ett telefonsamtal där Mia säger att Letty har mördats. Dom åker till L.A. för att ta reda på vad som hänt. Parallellt med detta träffar vi återigen vår vän Brian O’Conner (Paul Walker) som nu jobbar för FBI. Brian är på jakt efter knarkkungen Braga och hans spår leder till en viss David Park. Vem tror ni Doms spår när det gäller Lettys mord leder till? David Park? Nej, men det var bra gissat. Dessutom är det givetvis så att denne Park säljer nitrometan som används som bränsle i street racing. Let the race begin!

Haha, jag tittade just på den inledande actionsekvensen i Fast & Furious då Dom och gänget rånar en tankbil med jag vet inte hur många extra vagnar på släp (fyra extra tror jag det var). Den scenen är grym. Dessutom är det den scen som satt sig på hjärnan av nån anledning. Det kan bero på den där vägen de har hittat kanske. Var har de hittat den? Det är en sån där gammal, sliten, solblekt, landsväg med sprickor i asfalten. Nästan en lost highway skulle man kunna säga. Finns den på riktigt? Det kändes som man slitit ut den lite extra med cgi. Mot slutet av scenen övergår man tyvärr HELT till cgi vilket är lite synd. Visst, det som händer skulle KANSKE kunna hända men så fort man ser det är cgi så slappnar man av och vet att det kommer att gå bra.

Michelle

Colgate

Jag gillar idén med Doms team. Dom och Letty och är ett klockrent par. Sen har vi Han från Tokyo Drift tillsammans med en token snygg tjej (som mig veterligen inte dyker upp i senare filmer). Det funkar. Tyvärr har vi sen ett buskispar, två snubbar som ska vara roliga men som inte är det. Lyckligtvis är de inte med så mycket.

Hur får man The Fast and the Furious 4? Jo, mixa tv-serierna Miami Vice och The Wire med en stor mängd smöriga popcorn och nån TV4 Sport-dokumentär om street racing och du är ganska nära sanningen. I The Wire får man se båda sidorna av lagen, dels knarklangarna med Stringer Bell i spetsen, och dels poliserna som försöker sätta dit dem. Här har vi nåt liknande. Skillnaden är väl kanske att polisen, Brian (Paul Walker) alltså i det här fallet, har lite svårt med sina lojaliteter. Jag menar, gruppen runt Dom som Brian blir en del av är ju det närmsta Brian har som han kan kalla familj. Var t ex Brians föräldrar håller hus är oklart.

Lite kul är att Brian nu jobbar för FBI och plötsligt har kostym och slips. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb. Borta är de blonda lockarna. Men det varar inte länge förstås. Det var ju det där med lojaliteterna. Hastigt och mindre förvånande finner vi nämligen Dom och Brian jobbandes tillsammans för att sätta dit Braga. De båda blir anlitade för att smuggla knark från Mexiko till USA medelst bil. Hur ska de bevisa att de är värdiga uppgiften? Street racing förstås. Haha, jag måste säga att det är kul hur de alltid lyckas få in en sekvens med street racing i varje film. Det blir mer och mer krystat för varje gång. I just det här rejset finns en fin callback till film nummer ett när Dom prejar Brian i slutet av loppet.

Dom är on a mission i den här filmen. Han ska ta reda på vad som hände med Letty. Det är t.o.m. så att de har en scen med Dom där han håller en bad guy i foten utanför ett fönster för att så att säga ”förhöra” honom. Fast Brian kommer till killens undsättning. Apropå Brian och Dom och deras relation. Det finns fortfarande inte nåt som riktigt förklarar varför de har blivit bundis. Varför låter Dom Brian vara med i gänget? Kanske mest för att Doms syrra Mia är kär i honom och att de är ett fint par.

Ett klagomål jag har på den här filmen, och alla filmer hittills, är att vi inte får se mycket, nästan inget alls, av Michelle Rodriguez som spelar Letty. Hon är ju knappt med i nån av filmerna! Och apropå de kvinnliga rollfigurerna: det finns två typer av kvinnor i filmerna (om vi inte räknar Letty). En Mia som ska skyddas och som är en Maria-figur. Och sen en modelltjej i hotpants som är med som ögongodis för boysen. Behöver det verkligen vara så?

Nu när jag läste igenom min text en gång till så insåg jag att det faktiskt finns en kvinnlig rollfigur i filmen som inte är nån av stereotypfigurerna. Nya ansiktet Gal Gadot spelar Bragas kvinnliga högra hand och hon visar sig vara en badass.

tiretire

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 Fast 2 Furious

13 augusti, 2013 6 kommentarer

2 Fast 2 FuriousTitel: 2 Fast 2 Furious
Regissör: John Singleton
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Efter den första filmen lämnade Vin Diesel The Fast and Furious-skutan och lämnade över kaptenstiteln till Paul Walker. Hur skulle det gå? Walkers mesiga stelhet funkar ju bara i kontrast till Diesels manliga dito. Utlämnad att styra skutan själv kan väl Walker bara sätta den på grund? (Jag vet, det är referenser till fel färdmedel här.) Walker sekonderas dock av latinoskönheten Eva Mendes och multitalangen Tyrese Gibson eller ännu mer kärnfullt: Tyrese, som spelar clownen/sidekicken/jycklaren Roman Pearce. Så det finns hopp.

F.d. polisen Brian O’Connor (Walker) har efter händelserna i första filmen flytt rättvisan, och startat om i Miami där han streetrejsar och jobbar i Tejs garage. Walkers kompis Tej spelas av rapparen Ludacris. (I första filmen var det Ja Rule som axlade rollen som rapper-turned-skådis.) Rättvisan hinner dock ikapp Brian som efter ett race grips av tullagenten Markham (James Remar). Brians f.d. chef dyker upp och ger Brian ett erbjudande: mot att han jobbar ihop med tullen och FBI för att gripa knarkkungen Carter Verone (Cole Hauser) så kommer hans brott att avskrivas.

Gissa hur Brian ska lyckas infiltrera Verones organisation? Ja men, han ska bli en av Verones förare förstås och jobba med att transportera knark och pengar i höga farter med polisen i bakhasorna. Vem kan passa bättre för jobbet än Brian: den bästa streetföraren som finns. Brian accepterar uppdraget under villkoret att han själv får välja partner. Vem vill han ha? Clownen Roman Pearce förstås, Brians numera kriminella barndomskompis som har fotboja. Även Pearce får samma erbjudande: är han med så ryker fotbojan och han är en fri man.

För att få jobbet behöver Roman och Brian ”vinna” en testkörning. Eva Mendes spelar Verones dam och högra hand och det är hon som ordnar en föraraudition. Vad Verone inte vet är att hon också är undercover-agent som jobbar för tullmyndigheterna. Let the race begin!

VeroneHaha, ja, det här är en harmlös film. Som en barnfilm blandat med Miami Vice. Faktum är att filmen påminner en hel del om Mann’s Miami Vice-film som jag såg för ett tag sen. Våra hjältar är undercover i Miami och tar anställning hos knarkkungen som transportörer för att sätta dit honom. 2 Fast 2 Furious är dock snäppet bättre, främst pga den lättsammare tonen.

Humor var det. Jag kan inte låta bli att gilla Tyrese. Han har ett roligt skratt och en del roliga repliker. En ordvitsare som jag kan inte låta bli att dra på munnen när Tyrese inne på en klubb utbrister: ”Man, it’s a hoasis in here, bro!”. Eller när han vid ett tillfälle gör sig av med en skurk medelst katapultstol och låter höra: ”Ejecto seato!”. Haha. Jag måste också erkänna att jag gillar N2O-knappen som man trycker på för boost. I början av filmen ser vi Brian rejsa (raca? nä!) och man undrar varför han inte använder sin. Svaret blir att han väntar till slutet och då blir det dessutom en dubbeltryckning (underbart!).

Mendes är bra, jag har alltid gillar henne. Ni måste förresten kolla in henne i The Place beyond the Pines gjord tio år efter 2 Fast 2 Furious. Två ganska olika filmer.

Det som händer i filmen är så konstruerat att det blir fånigt. Varför händer vissa saker i filmen? Jo, för att det står i manus helt enkelt. När Brian och Roman behöver varsin bil när de ska testköra för Verone, hur ska de fixa bilarna? Jo, de ska rejsa ihop dem förstås! Fast visst, här finns kanske en poäng med att de då också skaffar sig ett rykte som illegala och duktiga streetförare och därmed lättare får anställning hos Verone. En annan grej jag undrar över och det har jag undrat över även i andra filmer: står det verkligen mängder av stora tunnor med vatten lite överallt på amerikanska motorvägar? Och är det inte lite märkligt att man alltid lyckas krascha rätt in i dessa tunnor?

Problemet med filmen är att den är lite tråkig emellanåt. Dels har vi stele Walker som väl ska verka cool men som ännu framstår som en bortkommen vit snubbe. Dels har man använt för mycket cgi. Cgi-bilar är bra mycket tråkigare än riktiga bilar. Om man inte ser att det är cgi-bilar, ok. Men när det så tydligt syns, nja, då blir det tråkigt. Mot slutet tappar jag intresset lite. Till det bidrar en tråkig massbiljakt med mängder av polisbilar och andra bilar i en enda röra. Tråkigt och parodiskt!

Vi bjuds dock på en del klassiker, som t ex när Verones hantlangare erkänner för Brian att han faktiskt är en duktig bilförare ”You’re a good driver, man, you’re ok”. Och så den sista actionscenen som inkluderar en bil, en yacht och 30 meter vatten mellan dem.

tiretire

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →