Kortfilmer av David Lynch – Del 1

Jag kom på att jag inte är klar med David Lynch riktigt än. Jag har sett sex av hans tidiga kortfilmer och tänkte dela med mig av mina åsikter om dem. De tre första omdömena kommer nu och resten imorgon. En av filmerna som jag skriver om imorgon är under minuten lång och den får nästan toppbetyg av mig. Pluspoäng till den som vet vilken film det är.

Titel: Six Figures Getting Sick
Regi: David Lynch
År: 1966
IMDb
| Filmtipset | YouTube

Lynchs första film som är en animerad experimentfilm där sex figurer kräks sex gånger till ljudet av en siren. Det finns inget som hindrar att det blir en etta till den här konstfilmen som inte ger någonting. Filmen är egentligen kortare än en minut men samma sekvens upprepas sex gånger så spyspektaklet blir totalt fyra och en halv minuter.

1/5

Titel: The Alphabet
Regi: David Lynch
År: 1968
IMDb
| Filmtipset | YouTube

Här var det genast lite bättre. En mardröm från Lynchs hjärna där en tjej drömmer mardrömmar om alfabetet. Ljud och bilder arbeter ihop och skapar en obehaglig stämning. När ett helt vrickat ljud från en muterad skrikande bebis ljuder så blev jag nästan rädd. Det är nåt med Lynch som ger mig the creeps.

3/5

Titel: The Grandmother
Regi: David Lynch
År: 1970
IMDb
| Filmtipset | YouTube

Sjuk stämning även i denna halvtimmes långa film om en pojke som vantrivs med sina elaka och agande föräldrar. Pojken tar sin tillflykt en trappa upp där han i en säng planterar en potatis som sedan växer upp till nåt sorts muterat träd som det föds en farmor ur. Haha, helt sjukt. Inte helt dåligt. Bitvis bra — alltså obehaglig — stämning. Som helhet räcker det inte till godkänt.

2+/5

Metropia


Titel: Metropia
Regi: Tarik Saleh
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Metropia är en (svensk) film med en bra idé. Den är snyggt gjord rent bild- och ljudmässigt. Ändå saknas nåt. Jag tror det som saknas är en historia som är berättad på ett engagerande sätt. Jag blir inte engagerad, helt enkelt. Historien och temat påminner ganska mycket om Terry Gilliams mästerverk Brazil. Globala storföretag strävar efter att kontrollera människors tankar. Telefonförsäljaren Roger (röstspelad av Vincent Gallo av alla) börjar höra röster när han åker tunnelbana och tror att han börjar bli galen. Var kommer rösterna ifrån? Nja, som sagt, jag blir inte engagerad. Ett problem tror jag är att figurernas ansikten inte är speciellt uttrycksfulla. De har samma tomma läge hela tiden. Detta gör att figurerna blir väldigt bleka, trots att det är snyggt. Nånstans överväger ändå det positiva. Stämningen är skönt konspiratorisk och deppig.

3-/5

PS. För er som har sett filmen: visst ser Roger (huvudpersonen) ut som Olle Sarri från sidan?

Team America: World Police (2004)

Team AmericaMed anledning av en diskussion som uppstod hos Filmitch gällande favoritmusikalscener så kommer här ett inlägg om världens bästa marionettdocksmusikalfilm. Recensionen skrevs i januari 2005.

South Parks skapare är tillbaka med Guds gåva till mänskligheten: en actionfilm om ett amerikanskt superhjälte-team med marionettdockor i rollerna. Teamet anlitar en Broadwayskådis som ska infiltrera de arabiska terroristerna och därmed rädda världen.Jag gillade inte South Park-filmen speciellt mycket. Faktum är att jag inte gillade South Park alls (har i och för sig bara sett filmen, och inte tv-serien). Detta tyckte jag dock var skitkul! Det är inte så mycket politisk satir kanske, utan snarare en träffande och rolig parodi på amerikanska actionfilmer (typ Bruckheimer eller de senare Rambo-filmerna). Nja, lite driver man ju med politik och politiker förstås. Sen är den faktiskt väldigt välgjord när det gäller utseende på både dockor och miljöer. Mycket arbete har lagts ner på det. Det är mer man kan säga om dockornas rörelser. I stället för att gå så studsar de mest fram, och av nån anledning så kunde jag inte låta bli att skratta då.

Humorn är inte på en låg nivå. Den är under det. Jag skrattade så tårarna rann under en klassisk kräkscen som aldrig ville ta slut (det är då vår hjälte når den berömda botten, helt utslagen utanför en sunkig sylta efter nåååågra drinkar för mycket). Jag tittade mig omkring och undrade om man skulle skämmas för att man skrattade åt nåt så lågt, men det var inga problem med det. I filmen får alla sina smällar: USA för sin självpåtagna roll som världspolis, Hans Blix (och FN) som mesiga och för snälla, givetvis terrorister också, men värst och farligast för världen är Michael Moore och demokratstödjande Hollywood-skådisar med Alec Baldwin i spetsen.

Jag brukar ha svårt för musikaler men sångerna här är roliga. Bäst var nog den om hur ”han saknade sin tjej lika mycket som Ben Affleck sög i Pearl Harbour”. Även Nordkoreas Kim Jung Il drar en skön låt. Jag tyckte kanske filmen efter en härlig inledning i Paris hade en svacka, då man försöker värva Broadwayskådisen till teamet, innan den drog igång igen. Slutet blev en riktig slakt och avslutas med ett härligt tal om hur man delar in folk i tre olika typer. Vilka typer då? Ja, haha, det tar vi nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep