Nätrullarnas sista avsnitt för året är ute och rullen vi fokuserar på är Nouvelle Vague, Richard Linklaters stilistiska film om inspelningen av Det sista andetaget (1960).
Förutom det så kommer Daniel för en gångs skull med en varning, riktad till producenter av tv-serier…
…och Johan grottar återigen ner sig i svensk 70-talsfilm. Denna gång hamnar han i plurret tillsammans med Ernst Günther i den Lars Molin-skrivna tv-filmen Badjävlar.
Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.
A Complete Unknown hade en sak som talade mot den och en sak som talade för den. Vad syftar jag på? Jo, först det potentiellt negativa. Timothée Chalamet. Jag är rejält trött på snubben. Precis som Pedro Pascal ska han av nån anledning vara med i allt. Och han är ju inte ens speciellt bra.
Det eventuellt positiva då? Jo, regissör är en viss James Mangold som jag tycker är en ytterst stabil filmskapare. Han ligger bakom filmer som Ford v Ferrari, Indiana Jones and the Dial of Destiny (ja, jag tyckte faktiskt den var underhållande) och inte minst den personliga favoriten Logan.
Men det här med att det är en biopic då? Nja, det är inte direkt nåt som lockar. Dessutom är det en musik-biopic. De senaste årens sådana skapelser har jag undvikit. Rocketman, Bohemian Rhapsody, Elvis. Totalt ointresse från min sida. Musikdokumentärer är guld men filmer där det ska tävlas om vem som är mest lik den verkliga förlagan väljer jag allt som oftast bort.
Fast Ford v Ferrari var ju en biopic som jag tyckte funkade. Nu är det ju inte en biopic om musik men ändå. Så jag gav A Complete Unknown chansen. Hur föll det ut? Ganska väl får jag lov att säga.
Jag gillar filmfilm-känslan som Mangold får till. Det är därför jag gillar honom som regissör. Han fokuserar på grundstenarna: fotot, skådisarna, klippningen, ljudet. Det är liksom inget fancy utan gediget och genuint. Det kommer man långt på.
Jag tycker t.o.m. Timothée funkar. Jag stör mig inte på honom. Kanske hänger det samman med att Dylan framställs som en ganska butter och självcentrerad typ. Då passar Chalamet perfekt! Och det är ju också skönare att lyssna på Tims sångröst än på Dylans nasala gnäll.
Vi får träffa Pete Seeger (en skön typ som blir en sorts mentor för den unge Robert) och Woody Guthrie (som skrivit den kända sången ”This Land Is Your Land” men som i filmen ligger i sjuksäng). Det pratas om Lead Belly (och jag kom att tänka på det här otroliga framförandet av ”In the Pines” av Kurt Cobain och Nirvana).
Filmens stakes är inte så höga. Dylan är ihop med den unga Sylvie (Elle Fanning) och Joan Baez (Monica Barbaro) om vartannat. Den delen av historien var inte så intressant. I övrigt handlar det om musik (nähä!?). Vad är äkta? Country eller folkmusik. Det spelas på The Gaslight, The Grand Ole Opry och på The Newport Folk Festival. Kan man spela med elektriska instrument på en folkmusikfestival?! Inte enligt Pete Seeger. Det är helgerån!
Ja, ni ser, ganska låga stakes. Men jag tyckte det var underhållande ändå. Det blir på nåt sätt mer personligt när insatserna inte är så höga. Och Seeger, perfekt spelad av Edward Norton, är i filmen en riktigt mysig typ som verkade vara genomsnäll men möjligen lite traditionell i överkant.
Nirvana framför ”In the Pines” (”Where Did You Sleep Last Night?”) som även Lead Belly spelat in
Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher. Plus en bonusgäst! Känner du igen henne?
Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl🥳och Niklas pratar om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlade det om the outliers, alltså filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?
Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.
Captain America är tillbaka. Yay! Eller kanske nay? För nu är det ju inte Steve Rogers (Chris Evans) som är tillbaka. Nej, det är Sam Wilson (Anthony Mackie) som plockat upp mante… skölden och blivit Captain America. Samtidigt har en annan snubbe, pojkspolingen Joaquin Torres (Danny Ramirez) köpt vingar för pengarna och tagit över rollen som Falcon från Wilson. Många platsbyten blir det. Det går fort i hockey.
Thaddeus Ross (Harrison Ford) har blivit president i USA. Ni kanske minns Ross från The Incredible Hulk där han var en general som jagade Bruce ”Hulk” Banner. Man skulle kunna säga att Ross nu får smaka på sin egen medicin i slutet av Captain America: Brave New World.
Ross vill samarbeta med Wilson och Torres, skicka ut dem på uppdrag för att sätta dit bad guys. Wilson tvekar och vill väl vara sin egen, inte nån konsult som gör som nån annan säger. Välkommen till konsultvärlden, Sam!
Jag gillade att filmen inledningsvis utspelade sig i Oaxaca, Mexiko och enda anledningen till det är att jag har varit där när jag reste runt i Mexiko under några veckor för länge sen. Det är alltid kul att se platser på film som man själv har varit på. Jag är lättroad.
President Ross har en kvinnlig säkerhetschef vid namn Ruth som spelas av Shira Haas. Jag tyckte hon var en lite udda och lustig rollfigur spelad av en skådis med ett distinkt utseende. Efter en The Manchurian Candidate-liknande kupp, som närapå tog livet av Ross, så bildar hon ett team ihop med Sam och Falcon för att ta reda på vad det är som egentligen pågår och framförallt vem som ligger bakom.
Så? Oaxaca och hon Ruth. Fanns det nåt mer värt att lyfta? Nja. Det är oengagerande, tradig musik och cgi-fajter i icke-verkliga miljöer. Mackie? Nja. Han kan inte lyfta en film på samma sätt som Evans gjorde. Mackie funkade bra som sidekick till Evans (jag gillade verkligen deras relation i The Winter Soldier!) men som egen hjälte är han lite trist. Ford? Nja. Red Hulk? Nja. Betyg? Nja. En etta och lite till kan jag sträcka mig till.
Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher.
Jag är med i Shinypodden (yay!) där vi hoppar 50 år tillbaka i tiden. Tillsammans med värden Henke och gästerna Carl (grattis!🥳) och Niklas pratar jag nämligen om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som hyllas av endast en av oss, uteliggarna, the outliers. Troligen lite udda filmer som bara en hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.
Del två kommer nästa måndag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna som är med på flera listor. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?