Min granne Totoro
17 juni, 2013 19 kommentarer
Titel: Min granne Totoro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1988
IMDb | Filmtipset
I maj 2007 begärdes filmbolaget Triangelfilm i konkurs. Triangelfilm hade två år tidigare köpt upp Sandrews biografer och startat egna kedjan Astoria. Det höll alltså i två år. Förutom att försöka konkurrera med SF så gjorde Triangelfilm även välgärningen att låta gamla Studio Ghibli-filmer få nypremiär på bio. Just i maj 2007 såg jag denna film på bio.
Ghibli slår till och gör årets barnfilm på bio. I alla fall enligt svenska kritiker som går i brygga över denna Miyazaki-skapelse från 80-talet. Det är Triangelfilm som visar den på bio som en del av sin satsning på gamla Miyazaki-filmer (jag tror detta är den första de visar). Filmen handlar om de två systrarna Satsuki och Mei (Mei är minstingen) som flyttar till ett nytt hus med sin pappa samtidigt som deras mamma ligger på sjukhus. I det nya huset och framförallt i skogen runt omkring upptäcker Mei och Satsuki sällsamma varelser, bl a den lurviga barbapappagrävlingen Totoro.
Mycket av stämningen och temat i Min granne Totoro känns igen från andra Miyazaki-filmer. Miyazaki är fascinerad av naturen och de hemligheter som kan döljas där. Ofta handlar det om att om man inte visar respekt inför naturen så går det illa. Redan Nausicaä (1984) är en sorts klimatfilm. Min granne Totoro är lite mer personlig men naturmystik förekommer. De två systrarna bearbetar sin rädsla inför mammans sjukhusvistelse genom att fantisera och leka tillsammans med fluffbollen Totoro. Nån egentlig historia finns liksom inte. Istället är det, som vanligt i anime, karaktärerna som styr.
Jag såg filmen på bio och nåt som störde mig nåt enormt var de två systrarnas gälla röster som skar genom luften och in till mina känsliga öron som den värsta rundgång man kan tänka sig. Hemma hade man ju kunnat sänka volymen till en mer lämplig nivå men det gick ju inte här. Det här störde upplevelsen en hel del. Nåja. Filmen har några magiska scener. Bäst gillade jag sekvensen när Satsuki och Mei står vid busshållplatsen i regnet i väntan på sin pappa då Totoro och även den omtalade Kattbussen dyker upp. Miyazaki i sitt esse. Men som helhet kan jag bara ge en normal trea. Det är en vacker varm film men jag föredrar de mer vuxna Princess Mononoke och Nausicaä.
Jag kan tycka det är lite märkligt att filmen inte går upp på bio även med svensk dubbning utan enbart med japanskt tal och svensk text. Det är ju trots allt främst en barnfilm. Men i och för sig, jag tror att man som femåring på nåt sätt ändå uppskattar och tar in filmen trots att man inte kan läsa den svenska texten. Totoro går liksom inte att ogilla.
3/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Rösterna var outhärdliga. Jag såg den på dvd så jag slog över till svenska. Mycket mer njutbart! Jag är väldigt förtjust i Totorofiguren. Slåss med mig själv varje dag för att inte köpa en dyr i plysch som finns i en butiksbiträde Uppsala. Kommer nog att falla till slut…
Haha, ja, jag undrar hur japaner uppfattar rösterna. Förmodligen tycker de att de är helt naturliga och bara som vanligt. Ja, Totoro är som sagt omöjlig att inte gilla. Finns plyschfiguren i ett butiksbiträde? 😉
Woops. Blev lite fel där. Så går det när man fumlar med en mobil.
Nu förstår jag inte riktigt men it’s all good. 😉
EDIT: Ah, vänta nu, Anonym är Jessica och det handlar om min kommentar om butiksbiträdet. Förstår. 😉
Har sett denna och gav den samma betyg. Har inte varit så jätteförtjust i dessa filmer, men åtminstone en har jag gillat lite mer än de övriga. Får se om du skriver om den också…
Just det, minns nog att du skrivit om den. Med ”dessa” filmer, vad menar du då egentligen? Om du menar anime i allmänhet så finns det ju huuuur många stilar och filmer som helst. Fast du kanske syftar på Miyazaki och hans fantasystil?
Precis, så är det. Jag vet att anime har många olika stilar så det var just den här typen av film som jag syftade på. Den jag gillat mest är Grave of the Fireflies. Men jag har många kvar att se där främst Ghost in the Shell och Akira nog lockar mest. De verkar så här på förhand även vara mer i min stil.
Tack, då förstår jag. Japp, Eldflugornas grav är verkligen en bra film. 🙂
Du har bjudit på en hel massa intressanta filmer under en tid varav jag inte sett en enda förutom den här men jag tackar för alla tips då jag då och då ser en tecnad film från japan men mina barn är nog familjen experter på det området.
Jag gillade MGT kanske för att filmen var ganska stillsam och inte hade så mycket handling – jag fick mest en skön känsla. Har b.la ett Totoropussel och spegel hemma men då hade sonen också en japansk flickvän ett tag så det kom lådor i en strid ström med saker och märklig mat.
Ja, när jag väl kom igång med anime så var det bara att fortsätta. Jag hade en del recensioner på lager.
Ja, där har du nog Tototototoros stora fördel, den ger en skön känsla. 🙂
Skulle inte ha ngt emot att ha en Totoro i trädgården om han fick plats och hade gärna bytt min Skoda mot en kattbuss 🙂
Ja, Jessica är ju sugen på att (och kommer så småningom falla till föga och) köpa en Totorodocka så det är inget konstigt med det. 😉 Istället för trädgårdstomte liksom.
Jag har en solblekt trädgårdstomte 😉
Haha, och snart en trädgårdstotoro kanske. 😉
Kattbuss. Bara den grejen liksom. Komma på idén med en kattbuss!
En fyra till Totoro!
De jobbiga rösterna sänkte tyvärr upplevelsen till en trea. Men the legend of the kattbuss kommer att finnas om tusen år.
Pingback: Tonari no Totoro (1988) | Rörliga bilder och tryckta ord
Ja du skrev detta 1,5 år före jag såg den i Decennier. Jag gillade filmen skarpt och speciellt Totoro. Men tror inte jag hade sådana problem med barnen. 😀
Ja, inlägget publicerades 2013 men själva texten skrevs redan 2007. Barnen i sig var ok men deras röster… Det var ett rent ljudproblem.