Stockholm Filmfestival: The Master

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to Stockholm Filmfestival: The Master

  1. Såg själv The Master som sista film på festivalen och tyckte lite annorlunda. Phoenix och Hoffman dominerar filmen från början till slut.

  2. filmitch says:

    ”The Master påminner en hel del om There Will Be Blood” Tackar för den varningen – det kommer att dröja avsevärt längre än till Mars månad innan jag ser denna film trots PSH. Marcus lär däremot springa benen av sig.

    • Jojjenito says:

      Haha, synd för Marcus att han får vänta då. 😉

      Nu är The Master på andra sätt ganska olik TWBB ändå. Fast, ja, om man inte gillade TWBB så är nog risken att man finner The Master lite tråkig, trots makalösa skådespelarinsatser.

      • Jag fann The Master sämre än TWBB. Däremot är den mycket bra inledningsvis så helt bortkastat var det inte att se den 😉 Ja, och prestationerna då.

        • Jojjenito says:

          Jag tycker de nog är lika bra, kanske TWBB var lite bättre men The Master fick ändå högre betyg, kanske beroende på omständigheterna kring när jag såg den. Just att jag faktiskt har sett den och inte fick vänta till mars.

          • Haha, ja det kanske hade varit värt ett lite högre betyg – om jag hade gillat filmen 😀

            • Jojjenito says:

              Jag läste ditt svar på din blogg men jag har fortfarande inte helt greppat precis varför du inte gillar filmer med religiöst tema. Just The Master tycker jag är lite svår pga andra saker egentligen. Det händer liksom inget. I slutet har Phoenix karaktär inte lärt sig eller växt som människa alls. Men jag gillar den ändå. En fascinerande film som jag hoppas att Cinemateket kan visa i 70 mm nån gång i vinter. Jag vet att de har de möjligheten (jag såg Aliens i 70 mm bl a).

  3. Henke says:

    Bra revy om denna komplexa film. Jag håller med dig om det mesta du skriver. Tyvärr var den lite för lik TWBB för att den skulle passa mig. Denna är bättre, inte minst för de tre lysande skådespelarinsatserna, men som helhelt blev jag inte en troende!

    Jag tror också att Adam var inne på rätt spår i Fimspottings diskussion.

    Min revy:
    http://fripp21.blogspot.com/2012/12/the-master-2012.html

    • Jojjenito says:

      Håller med om att både The Master och TWBB är ganska vad ska man säga… de handlar inte om speciellt sympatiska personer. Det är kalla historier på nåt sätt, utan speciellt mycket hjärta. Jag gillar ju främst Magnolia väldigt mycket och den har ju desto mer hjärta. Men jag gillar även de förstnämnda. Det är fascinerande filmer.

Lämna ett svar till Jojjenito Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.