Jojo Rabbit (2019)
22 november, 2019 7 kommentarer
Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.
Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.
Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.
När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.
Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.
Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.
Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Synd att den inte funkade för dig, men det är som du är inne på att hans humor inte är din humor. Hänt mig många gånger att jag inte alls finner en film bra/rolig som alla andra verkar uppskatta.
Haha, ja, så är det ibland. Jag minns att jag blev häpen när folk omkring mig började skratta högt under filmen. Själv satt jag helt tyst utan nån tanke på att skratta.
Inte samma typ av film/humor, men fick en liknande upplevelse på Up in the Air på filmfestivalen då alla verkade skratta och tycka den var så rolig när jag såg den på fullsatta Saga. Själv tyckte jag det var ett drama med vissa komiska inslag, men inte SÅ rolig filmen igenom. Det förstörde upplevelsen en del faktiskt. Såg sedan om den hemma och då blev den bättre och visst var det inte en renodlad komedi som Saga-publiken fick den till.
Mmm, sånt där kan störa. Nu blev jag inte störd av skratten under Jojo Rabbit. Det är ju trots allt en mer renodlad komedi/satir jämfört med Up in the Air. Jag blev mer häpen när jag hörde alla skratt.
Intressant — jag som är extremt förtjust i både Thor Ragnarok och What We Do… men generellt ogillar Wes Anderson. Nu måste jag ju försöka se till att hugga Hunt For…
Det var nåt med det estetiska som kändes Andersonsk men tonen är nog ganska annorlunda ändå.
Pingback: Jojo Rabbit (2019) | Rörliga bilder och tryckta ord