Perfect Days (2023)

Wim Wenders, vilken gubbe! 1985 gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer i och med Paris, Texas. Och nu är han här igen och gör an av mina topp-10-filmer för 2023. Nu gjorde han ju även filmer långt tidigare än 1985 men för mig är det Paris, Texas jag tänker på när jag tänker Wim Wenders.

När jag nu kollar upp Wenders filmografi visar det sig att han är en oerhört produktiv regissör. Gubben har gjort 24 långfilmer och en drös med kortfilmer och dokumentärer.

Själv har jag inte sett speciellt många av hans filmer. Förutom Paris, Texas så är det nog bara Im Lauf der Zeit (1976) och Der amerikanische Freund (1977). Och, neeeeej, jag har inte sett Himmel över Berlin. Skäms!

Perfect Days är en stillsam film om en stillsam man som utspelar sig Tokyo. Under den första halvtimmen får vi följa med Hirayama under en dag. Hur han genomför sina morgonrutiner, hur han tar sin lilla skåpbil och ut till Tokyos publika toaletter för att städa, hur han tar sin lilla lunchpaus i en liten park, hur han efter jobbet sätter sig på sin vanliga plats på en liten restaurang, hur man på kvällen läser sin pocketbok tills han börja somna. Och nästa morgon börjar cykeln igen. Stillsamt.

Hirayama har en yngre helt hysterisk kollega som inte tar sitt jobb på samma allvar som Hirayama. Två mer olika personligheter är svåra att hitta. Hmm, nej, jag ledsnade ganska snabbt på den där pajasen. Skönt att han försvann ur handlingen efter ett tag. Puih.

Hirayama lever på ett sätt i det förflutna. Han har ingen mobil och han lämnar klockan hemma när går till jobbet på morgonen. Han följer sin vanliga rytm istället. Han använder enbart kontanter, ananloga filmrullar när han fotar och kassettband när han lyssnar på musik i bilen. Han lever också ett med naturen och uppskattar trädens sus under sin lunchpaus.

Jag ställer mig frågan om vad det egentligen är för fel på Hirayama. Vad har hänt tidigare i hans liv? Eller är det nåt fel? Hirayama verkar ju nöjd med livet men det känns ju ändå som att nåt fattas. En djupare samvaro med andra människor. Nånting måste ju komma och bryta upp hans tillvaro och störa lugnet. Ja, det gör det ju förstås i filmens andra halva.

När filmen var slut kände jag ett stillsamt lugn och tänkte att japaner är bra på det här med film. Ja, eller Wim Wenders då.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Der amerikanische Freund (1977)

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Nej, först ut var ju Alain Delon i Plein soleil som bygger på Patricia Highsmiths The Talented Mr. Ripley. Men sen såg vi kanske något oväntat Dennis Hopper i filmatiseringen av en annan roman, nämligen Ripley’s Game. Här kommer ett kort preblogg-omdöme om Wim Winders film från 1977. Texten skrevs i oktober 2006.

Der amerikanische Freund var en film jag ville gilla och det gjorde jag också men jag ville gilla den mer. Det är en annorlunda film med en ganska mystisk historia. Ripley (en galen Dennis Hopper) känns betydligt mer sympatisk här än när han gestaltades av den i mitt tycke ganska platta Alain Delon i Het sol.

Det förekom två sekvenser som utspelades sig på i tunnelbanan respektive på ett tåg som jag uppskattade. Här var det riktigt, riktigt bra filmat, och hela tiden med en tillbakahållen spänning som gjorde det mer spännande. Jag gillade även slutscenerna mycket. Tyvärr greps jag däremellan inte helt av stämningen i filmen. Samspelet mellan Bruno Ganz (suverän i sin roll) och hans fru gnistrade inte riktigt. Rent objektivt så ger jag filmen en fyra så när den nu får en väldigt väldigt stark trea så är det alltså mig det är fel på egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Im Lauf der Zeit (1976)

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Först ut är Wim Wenders roadmovie Im Lauf der Zeit (eller Med tidens gång som den heter på svenska). Texten skrevs i januari 2009.

SVT körde nyligen några av Wim Wenders filmer, inklusive den i mina ögon mästerliga Paris, Texas. Tyvärr lyckades jag bara spela in Med tidens gång av de jag inte redan hade sett (jag klantade till det med Sakernas tillstånd och Himmel över Berlin). Med tidens gång är en roadmovie, och då menar jag verkligen vägfilm, om bioprojektorreparatören Bruno (Rüdiger Vogler) som besöker gamla biografer i västtyska småstäder nära gränsen till Östtyskland. På vägen träffar Bruno den deprimerade Robert (Hanns Zischler) som slår följe med honom.

Med tidens gång är en film som bryter av väldigt skönt mot dagens snuttifierade och upphackade medieutbud. Här får saker ta sin tid. Men ändå känns inte de tre timmarna som filmen pågår speciellt långa. Inget spektakulärt händer väl egentligen… <spoiler>well, förutom att man får se Bruno bajsa i ett sandtag, ehe.</spoiler>

Bruno och Robert reser runt på västtyska landsbygden. Robert passar på att träffa sin far som han inte sett på tio år. Bruno gör en avstickare till huset där han växte upp. Efter ett tag är det uppenbart att det inte bara är Robert som har problem. Varför reser Bruno runt helt ensam?

När jag på nätet kollade upp skådisarna, de som spelade Bruno och Robert, kände jag så väl igen Hanns Zischler (som spelade Robert) men kunde inte placera honom. Efter lite funderande slog det mig dock plötsligt att det var den där jobbigt dubbade polisen i de trötta Beck-filmerna som TV4 brukar visa. Well, från roadmovie av Wim Wenders till bibiroll i massproducerade svenska Beck-deckare. Varför inte? Man måste ju håva in pengar nånstans ifrån.

För mig var Med tidens gång är en sån där film som växer efter att man har sett den. Nu kommer den ändå bara få en trea i betyg. Egentligen är den nog värd mer men upplevelsen när jag såg den var inte värd mer. Musiken i filmen, de öppna landskapens och de fria vägarnas musik, är riktigt bra och passande. Det förekommer en hel del sköna passager med skön saxofon-musik, melankoli och framrusande asfalt. Hmm, det kanske verkar som jag gillar filmen mer än vad betyget visar. Ja, jag gillade filmens format och känslan den gav men nånstans så känns den ändå lite för spekulativt flummig och därmed tom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slutscenen var lite speciell och snygg. Wenders visar en neonskylt från en gammal landsortsbiograf. Biografen heter Weisse Wand (Vita väggen), förkortat WW. Alla bokstäver är släckta förutom WW och E och ND. Pretto?

10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet

Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona

Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now

Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather

Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti

Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!