10 i topp: Filmer 2013

2013Då var det äntligen dags att sammanfatta 2013 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag är sist ut är att jag när andra började posta sina topplistor inte kände att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Så någon gång i början av februari listade jag 21 filmer som jag tyckte att jag hade missat och betade av dem en i taget. Nu har jag sett alla utom en. Jag har helt enkelt inte uppbådat ”kraften” till att se den. Dessutom handlade det om en dokumentär och det är väääldigt sällan som en sån hamnar på mina årsbästalistor. Undantaget som bekräftar den regeln är förra året då hela två dokumentärfilmer fanns med bland de tio bästa. Jag är glad att jag gjorde det där uppsamlingsheatet. Av de 20 filmer som jag såg under det lilla projektet så hamnade faktiskt tre på på topp-10-listan. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2013 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok som hittas i mitt 2012-inlägg. 😉 Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats 10.

****

10. The Wolf of Wall Street
Wolf
Martin Scorseses tre timmar mastiga episka mastodontepos såg vi som filmspanarfilm i januari och jag gillade filmen men var inte överförtjust. Den fick en trea i betyg, en stark sådan men ändå en trea. Jag har fortfarande inte ändrat det betyget men ändå hittar man den på plats tio. Hur förklarar jag det? Det finns ju en mängd filmer som fick högre betyg som inte platsar bland de tio bästa. Ja, det är helt enkelt så att filmen gav upphov till så många trevliga och intressanta diskussioner och den hängde kvar ett bra tag. Jag mindes scener. Den satte sig fast. Leo har nog aldrig varit bättre. Den skräller sig in på plats tio helt enkelt.

9. The Way Way Back
Sam
Ibland är amerikansk indie riktigt bra, ibland lite väl hippt. The Way Way Back finns det inget hippt över. Det är en helmysig coming of age-film som utspelar sig en sommar i en ung killes liv. Han växer upp men får samtidigt lära sig att vissa vuxna också behöver växa upp. Steve Carell är en idiot till styvpappa. Extrapappa, en bättre bättre pappa, om än en omogen sådan, blir Sam Rockwells flummardude. En härlig blandning av humor, allvar, mys.

8. The Conjuring
Nice doll

Jag medger det direkt. The Conjuring är kanske inte en klockren toppfilm och om jag sett filmen under andra omständigheter så hade den förmodligen inte platsat på listan. Förra året hamnade Sinister på plats fyra och även om The Conjuring inte är lika bra som den rysliga rullen så förtjänar den sin åttondeplats i år. Jag delade ut en fyra i betyg till The Conjuring och det är ett smärre mirakel om betänker hur visningen under vilken filmen beskådades. Ja, eller vi försökte åtminstone se den. Läs mer om den visningen här.

7. The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines kom tidigt under förra året och att den skulle platsa på listan var inte säkert även om jag verkligen gillade den när jag såg den. Jag gillar filmens episka känsla. Den tredelade historien fungerar perfekt för mig. Jag har hört en del klaga på tredje akten men jag tyckte man knöt ihop det hela bra. Ryan Gosling och Eva Mendes i högform men även de unga skådisarna i sista delen imponerade tyckte jag.

6. Blå är den varmaste färgen
Adele
Precis som fallet var med The Wolf of Wall Street så var  Blå är den varmaste färgen en film som växte dagarna efter att jag hade sett den. Det slutade med att jag den här gången faktiskt höjde betyget till en fyra från en stark trea. För mig handlade det om tre timmar magisk vardagsrealism men det konstiga är alltså att jag inte upptäckte det förrän jag såg om kanske halva filmen dagen efter första titten.

5. Jakten
Jakten

The Place Beyond the Pines var Jakten en sån där tidig film som nu letar sig in på listan. Jag har bara sett två filmer av Thomas Winterberg. Festen och Jakten. Festen är den första dogmafilmen en 5/5-film i min bok. Jakten är inte riktigt lika bra men att Winterberg är ”tillbaka” det kan man slå fast. Frustrerande, jobbig, påträngande… och mycket bra.

4. Hotell
Hotell

Den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar – och den var svensk. Hur kul som helst. Det börjar som ett svart drama, vänder efter ett tag till en crazy komedi men hela tiden utan att tappa allvaret. En härlig åktur i en känslomässig berg-och-dal-bana. Det som är lite synd är att alldeles för få har sett filmen. Om ni inte sett den… se den! Den finns att se online på distributören TriArts hemsida.

3. Prisoners
Cloud Atlas

Så här skrev jag i min recension av Prisoners: ”Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande”. Stora ord men faktum är att de är sanna. Efter Stockholm Filmfestival i höstas så hade jag fått en rejäl filmöverdos. Sen såg jag Prisoners på bio. Under de 153 minuter som filmen pågick kändes det som tiden stod stilla och flög fram på samma gång.

2. Short Term 12
The Running Kid

En lågbudgetfilm om ungdomar på ett fosterhem och de som jobbar där, det kan väl aldrig vara en film som tar sig in på en topp-10-lista? Jo, det kan det. På plats två. När en sån här film funkar så funkar den. Short Term 12 är den senaste film jag delat ut toppbetyget 5/5 till och därför fungerar en bild från filmen som header här på bloggen just nu. En film som håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor. 5/5.

1. Gravity
Gravity
Det kan bara finnas en etta på listan. Gravity. Att jag såg filmen två gånger på bio, det är bevis nog. Jag tror aldrig jag har sett en film två gånger på bio. Dessutom såg jag den en gång till när den släpptes på Headweb och den var faktiskt lika bra då. Så här skrev jag i min recension av filmen efter den första biovisningen: ”När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra”. Japp, den är etta på min lista, utan tvekan.

****

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Bling Ring, World War Z, Fruitvale Station, Mud, Monica Z, Tom à la ferme, Blackfish, Only Lovers Left Alive, Frances Ha, Spring Breakers och All is Lost.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där dokumentären. The Act of Killing.

Eftersom jag är sist ut så finns det ju en radda med andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här är några: Plox, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Har du inte sett den? (pod), The Velvet Café, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

The Conjuring eller Visningen som Gud glömde

The ConjuringTitel: The Conjuring
Regi: James Wan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha blivit uppskjutet en vecka var det äntligen dags för torsdagsbio med min kompis Anders. Vi hade båda, oberoende av varandra, kommit fram till att The Conjuring var filmen vi skulle se. För min del var det en film jag sett fram emot ett bra tag. Ända sen jag tokgillade upplevelsen jag hade när jag såg Sinister på bio så har jag längtat efter nåt som kan matcha den. Nu kanske det var dags?

Kvällen började bra med en ciabatta och en capuccino (en italiensk dubbel) på Wayne’s Coffee. Det enda lilla orosmolnet var att filmen visades på Sergel (förstås) och då får man räkna med skrik, stök, sagolikt tråkig lobby och popcorn överallt. Samtidigt kändes det på nåt sätt rätt med tanke på att vi skulle se ”världens läskigaste film”. Tjutande tonåringar passar liksom som inramning. Salongen var fullsatt. Det fanns inte ett ledigt säte. Stämningen var livad, livad värre. Alla pratade, skrattade. Det fanns redan under reklamfilmerna en nervös stämningen i salongen. Alla var taggade.

Innan filmen (äntligen) skulle ta och sätta igång kom SF-värden in och körde den vanliga ramsan där hon hälsade välkommen, bad alla att inte facebooka under visningen. Det som stack ut var att den här tjejen var oerhört sprallig. Det var som att hon ville köra en stand-up-rutin. Hon skämtade om att man ju kunde låtsas gå på toaletten (som fanns utanför och sen direkt till höger) om man tyckte det blev för läskigt. Hon önskade oss en ”trevlig” visning samtidigt som hon tyckte vi var tokiga som skulle se den här filmen som ju var ”världens läskigaste!”.

(En parentes: Vill SF att man ska missa delar av filmen för att gå ut och kissa? Det är nästan så att de uppmanar, uppmuntrar folk att gå ut under filmen nuförtiden. Jag säger: gå på toaletten INNAN filmen och håll dig i två timmar. Hur svårt kan det vara?)

Filmen började… och redan från början var folk så uppspelta att de skrattade nervöst för minsta sak. Det var riktigt underhållande. Ju längre filmen led desto mer led publiken i salongen. Många skrek rätt ut vid vissa scener. Själv höll jag mig ganska lugn och tyckte filmen var oskrämmande i början. Efter ett tag insåg jag dock att den byggde upp stämningen mer och mer på ett smart sätt. Vi började nå klimax. Salongen var som ett levande väsen som levde sig med i handlingen. Under en scen efter kanske 50 minuter kände jag plötsligt hur rysningarna spred sig genom min kropp och jag märkte att jag hade gåshud. Håren på mina armar stod rätt upp. Fan, det här är ju hur bra som helst.

När spänningen var på sin absoluta topp så valde regissören James Wan ett stilgrepp som till en början kändes annorlunda men faktiskt förhöjde den läskiga stämningen än mer. Duken blev helt svart men ljudspåret fortsatte. Vad är det som händer? Vad är det som händer med Nancy? Ska det verkligen vara svart så här länge? Efter två, tre minuter inser vi att det är ett tekniskt fel. Ljudet funkar men bilden visas inte. Det blir uppror bland publiken. Ett flertal personer springer ut för att meddela personalen att vi inte har nån bild. Inget händer på kanske sju, åtta minuter. Filmen fortsätter utan bild men med ljud.

ticket

Jojjenito-SF: 1-0

Filmen stannar, det tänds upp i salongen. In kommer den spralliga tjejen, och kör vidare med sin stand-up, som ju funkade bra innan filmen. Nu vill vi bara ha igång filmen. Hon säger att filmen kommer köra igång igen snart. Vi, publiken alltså, skriker att ”ni måste spola tillbaka också!!”. Hon svarar ”ja, ok, det kommer vi att göra, det tar bara ett par minuter”. Hon säger också (förstås) att nu kan ni ju passa på att gå toaletten. Varför detta ständiga toalettspring? Jag tror 20-30 personer går ut på toaletten. Helt galet.

Salongen släcks ner igen. Ja, det har varit upplyst under avbrottet. Filmen kör igång… men det känns inte helt bra. Dels är det som att bilden flimrar. Ljusstyrkan ändras hela tiden. Dels syns ett ljust fält högst upp i mitten av bilden som stör när det är mörka scener (nere i källaren t ex). En person på min rad som sitter närmare kanten springer ut för att be personalen ta bort det där ljuset. Efter tio minuter försvinner det. Jag inser efter ett tag att det är ljuset från projektorrummet. De har ett fönster med en sorts skjutdörr som de kan öppna för att kolla in i salongen. De glömde den öppen efter allt strul med bilden.

Efter att ytterligare tre minuter försvinner bilden igen. Besvikna rop av uppror hörs i salongen. Samma visa igen. Det spralliga tjejen kommer in, låter meddela att filmen kommer börja snart igen. Filmen kör igång igen men illavarslande nog återigen med en flimrande bild. Det håller i ungefär tio minuter den här gången, sen försvinner bilden igen allt medan ljudet fortsätter. Gahaha, det här går ju inte. Ett antal personer lämnar salongen. De har fått nog. Jag och Anders sitter kvar än så länge. Det är ju bara 25 minuter kvar av filmen. Jag vet inte hur många gånger som filmen startar och stoppar men jag tror det blev fyra avbrott allt som allt. En del av filmen missade vi helt. Eller, ja, vi hörde ju ljudet…

Höjdpunkten under visningen var när filmen drar igång igen efter ett avbrott, mitt under det värsta tumultet, under en spännande scen mot slutet där makarna Warrens dotter är rädd och skriker… samtidigt som en stor läskig skugga rör sig mot henne. Skuggan är en av alla toalettbesökare som kommer tillbaka efter uträttat ärende. Skratt, jubel och applåder utbryter i salongen. Vid det här laget känner alla alla.

Det här var en berg-och-dal-bane-visning utan dess like och med tanke på det så är det nog ett gott betyg till filmen att jag delar ut en fyra, om än svag.

4-/5

PS. Jag och Anders satt givetvis kvar under hela eftertexterna, till slut helt ensamma i salongen. Då kom den spralliga tjejen in och lät höra ”ah, de sista tappra!”. ”Ja”, svarade jag, ”vi måste ju ta chansen när det faktiskt finns en bild!”, varpå hon bad om ursäkt och delade ut varsin ersättningsbiljett som kompensation för debaclevisningen.