Killers of the Flower Moon (2023)

Inledningen av Killers of the Flower Moon kändes kanske lite pompös och jag förstod inte riktigt vad som ägde rum. Men vi har ju alla våra ceremonier. Jag menar, vi dansar ju runt en midsommarstång på sommaren och en julgran på vintern. Så att man här skulle begrava nån typ av pipa är det väl inget konstigt med. Jag antar att det var en fredspipa. Obs! Fredspipa är ett felaktigt uttryck som används av vita. Ett bättre namn är ceremonipipa.

Efter detta så drog filmen igång på riktigt med nån typ av montage till tonerna av underbar musik av Robbie Robertson (vila i frid). Vi får en bakgrund till ursprungsbefolkningen osagerna och hur de fann olja på sin mark och därmed blev snorrika. Den svängiga musiken och bilderna på välbärgade osager som också dansar runt sprutande olja gjorde att det infann sig en hoppfull stämning. Men det här skulle ju vara en dyster historia? Jo, vänta bara.

Apropå Robbie Robertson så var hans mamma från ursprungsbefolkningen och han växte upp i ett reservat i Kanada. Martin Scorsese har ju även regisserat den härliga konsertfilmen The Last Waltz om The Bands sista konsert, och när jag nu läser på mer om Robertson ser jag att han har skrivit filmmusik till många av Scorseses filmer genom åren. It all makes sense.

Nu kliver även Leonardo DiCaprios Ernest in i handlingen (eller av tåget) tillsammans med Robert De Niro och Lily Gladstone. DiCaprio spelar en något trögtänkt man som får i uppgift av De Niros farbror William King Hale att gifta sig med osage-kvinnan Mollie (Gladstone) för att de ska komma åt Mollies familjs pengar genom att mörda resten av familjen. Japp, nu blev det dystert.

Det är helt vidrigt det som skedde och det som vi får se spelas upp i filmen. Det förekommer några helt vidriga doktorer som inte har i uppgift att rädda liv utan snarare tvärtom, då de ska se till att långsamt ha ihjäl folk medelst gift. Men vidrigast av alla är De Niros King Hale. Han låtsas bry sig, har lärt sig osagernas språk, håller fina tal men beordrar mord på de han orerar om för oljepengarnas skull.

DiCaprios Ernest då? Ja, i filmen framställs han som både som en kallsinnig mördare och en bricka i spelet. Mina tankar gick till Billy Bob Thorntons gestaltning av Karl Childers i Sling Blade. Det är inte riktigt samma nivå men DiCaprio har säkert hämtat inspiration härifrån.

Martin Scorsese kan sina grejor och Killers of the Flower Moon är en äkta filmfilm som jag ger ett högt betyg. De dryga tre timmarna gick betydligt snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag gillade dessutom metaavslutningen där Scorsese själv medverkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Billy Bob Thornton i Sling Blade (mmm hmm)

The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Casino (1995)

På den tiden jag kunde se två filmer i rad på helt vanlig bio såg jag först Martin Scorseses 3-timmars epos om Las Vegas på Cinemateket och sedan blev det nattbio i form av Hideo Nakatas skräckis Dark Water. Idag handlar det om Casino och min korta text skrevs i april 2003.

Både De Niro och Pesci spelar egentligen samma roller som i Maffiabröder (1990). De Niro är proffsspelaren som driver ett casino och Pesci är maffiakillen som förutom att vara snabb i käften även är snabb att ta till våld; han har en förkärlek för att använda telefoner… Sharon Stone spelar lyxhoran som gifter sig med De Niro men har problem med droger och att hon inte kan glömma sin gamla pojkvän/hallick James Woods. Samtliga gör bra rollprestationer. Fotot, musiken och klippningen är av toppklass. Precis som i Maffiabröder följer vi rollfigurerna på väg upp mot toppen och sen vidare mot det oundvikliga fallet. Jag störde mig lite på att Woods roll aldrig utvecklades eller fick ta nån större plats. Det kändes lite som slöseri med en bra skådis. Filmen påminde mig om att man på 80-talet så hade man ruskigt fula solglasögon, i alla fall i Las Vegas… Betyg 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep