Bakhåll (Rukajärven tie)

Titel: Bakhåll (Rukajärven tie)
Regi: Olli Saarela
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en förmodligen ganska okänd finsk krigsfilm som jag passade på att se när SVT visade den för några år sen. Jag kan ju säga så här: Gränsen står sig ganska slätt.

Bakhåll är finskt krigsdrama som utspelas under fortsättningskriget (1941-44) mellan Finland och Sovjet. Det är sommaren 1941 och en liten pluton ledd av löjtnant Perkola får i uppdrag att ge sig in på ryskt territorium för rekognosera hur mycket trupper ryssarna har mobiliserat. Samtidigt befinner sig Perkolas fru nära fronten där hon som lotta tar hand om sårade. Det blir ett farligt uppdrag för Perkola och hans pluton när de förflyttar sig från by till by, allt djupare in bakom de ryska trupperna.

Det här var en oväntad och positiv överraskning! Visste inte alls vad jag skulle få se. Det visade sig vara en blandning av Gå och se, Den tunna röda linjen och Återkomsten – ungefär. Mja, filmen är inte alls lika stark som Gå och se och inte lika poetisk som Den tunna röda linjen (som jag i och för sig tyckte var brottsligt seg) och inte lika vacker och melankolisk som mästerverket Återkomsten. Men bara för att ni ska förstå lite av känslan i filmen. Trots att det var en krigsfilm så infann sig en skön stämning när jag såg filmen. Stämningen sätts direkt när vi möter ”vår” pluton i början av filmen när de är vid sandstrand vid en finsk sommarsjö för att bada och ta igen sig – inför vad som alla vet ska komma…

Fotot är välgjort, snyggt och mysigt, och det var uppfriskande med en krigsfilm som utspelas bland granar, tallar, små bondgårdar och blomsterängar. Varje gång gruppen kommer till en gård måste den spanas av – kan det finnas ryssar här? – och spänningen stiger några grader. Som vanligt i den här typen av krigsfilm (typ Rädda menige Ryan) med en liten grupp som är ute på uppdrag så finns det givetvis också några konflikter inom gruppen.

Nåt jag inledningsvis var rädd för var att historien med/om Perkolas fru skulle utgöra en för stor del av filmen och därmed ta fokus från plutonens äventyr. Men i och med att den historien tog en speciell vändning så blev det snarare tvärtom. Nu finns det väl även några brister, bl a med några klichéartade krigsscener mot slutet (som dock var välgjorda rent tekniskt), men det var inget som störde helhetsintrycket. Skådisarna känns klockrena i sina roller. Jo, just det, en lustig sak var att plutonen vi följde tillhörde cykelinfanteriet, så det var alltså framryckning medelst trampning på skogsstigar som gällde. Inte nåt man ser varje dag i en krigsfilm. Rekommenderas. Både cykling i skog och att man ser filmen.

4-/5