Dredd (2012)

31 mars, 2016 4 kommentarer

Dredd

Hjälm på!

Två anledningar till att jag ville se Dredd: (1) den hade liknats vid den underbart brutala The Raid och (2) Ex Machina-skaparen Alex Garland låg bakom manus. Jag blev inte besviken. Dredd (Karl Urban, vars röst är en blandning av Bale-Batman och Clintan) plus en kvinnlig synsk kollega (Olivia Thirlby) blir fångna i ett höghus (som styrs av en knarkliga) och behöver skjuta sig ut. Vi får våld, action och en dystopisk känsla som jag gillar. Dredd och hans kollegor är polis, domare, jury och bödel i samma person. Snabba beslut! I dessa dagar när det pratas om diversity så kan jag nämna att knarkligan leds av en galen kvinna (Lena Headey) och att Wood Harris (Avon från The Wire, yay!) är med på ett hörn. Slutord: Dredd tar inga fångar, varken rollfiguren själv eller filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

United 93 (2006)

26 maj, 2015 2 kommentarer

United 93Med anledning av att Fripps filmrevyer nyligen skrev om United 93 så kommer här min gamla text om samma film (som för övrigt hamnade på plats sex på min topplista över 2006 års bästa filmer).

United 93 var ett högintensivt drama som överraskade mig en aning. Jag visste att filmen hade fått bra kritik men var ändå osäker på hur den skulle lyckas. Potentiella problem var att den skulle bli sentimental eller flaggviftande. Att man i princip vet vad som ska hända kändes kanske inte som nån fördel heller. Men Paul Greengrass har skapat en film som på ett till synes enkelt sätt, rakt upp och ner, beskriver vad som hände den där dagen, ombord på planet och nere bland flygledarna och militären. Resultatet blir spännande, svettigt, obehagligt. Den påminde mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden. Jag sögs in fullständigt och då låg filmen på en femma faktiskt.

Jag gillade att det inte finns nån huvudperson eller dramatiserad handling. Det gör filmen mer påtagligt realistisk och sann. Man har inte använt några ”vanliga” dramaturgiska knep för att skapa spänning. Det behövdes inte eftersom spänning och nerv redan fanns från början, från den första arabiska bönen. Det hade ju snarare förstört känslan. Istället har man skildrat en helt vanlig vardaglig dag som sen blir en ovanlig dag för en grupp människor. Jag gillade också att man valt att inte ha med några andra miljöer (t ex de anhörigas familjer) än flygplanet, flygledarna och militären. Det skapar en mer fokuserad känsla och gör att vi kommer främst människorna på planet närmare, trots att de på ett sätt förblir anonyma. I viss mån är vi som tittare med på planet. Bra, bra. Sista halvtimmen eller nåt så var det ändå som om luften gick ur filmen (eller mig) en aning. Trots att det nu kanske blev mest dramatiskt kände jag ändå att den värsta nerven var borta. Men ändå mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av United 93.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,