Nån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.
Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.
När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.
Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.
En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.
Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.
Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).
Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).
Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.
Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.
En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.
Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.
Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.
Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.
Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
En kortis om Quentin Tarantinos senaste 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?