WKW: The Grandmaster

14 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smärtgränsen

13 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarSmärtgränsenTitel: Smärtgränsen (After Lucia)
Regi: Michel Franco
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ibland är det så att man vet att det man ser på vita duken egentligen borde beröra men av nån anledning så känner man sig märkligt kall inför det man ser. Trots att det som skildras är förfärligt så… jag vet inte, jag kanske går in i Michael Haneke-mode? Ungefär så kändes det när jag såg den mexikanska filmen Smärtgränsen (eller After Lucia som den har hetat internationellt).

Filmen handlar om en pappa och hans dotter, eller kanske mer om en dotter och hennes pappa, när de båda försöker (över)leva efter att deras mamma/fru har dött. De har flyttat till en ny stad och dottern börjar i en ny skola. Det hela börjar ganska lugnt men efter en partyhelg så har det läckt ut en sexvideo med dottern och därefter är hon skolans mobboffer.

Åh, fy fasen vad jobbigt det var att se den här filmen! Är det därför som jag inte känner med hjärtat. Jag sitter och undrar hur elaka ungdomar egentligen kan vara. Och var är de vuxna? Till en början är det inte så farligt men de saker som skolkompisarna gör blir bara värre och värre. Mot slutet så bara ”jaha, nu är det nåt som är fel här, var är lärarna, varför ingriper ingen, så här kan det inte vara!?”.

Jag nämnde Michael Haneke. Varför gjorde jag det? Ja, det kan ha att göra med den där statiska kamera som betraktar det som sker i filmen. Är inte Haneke ganska förtjust i den statiska kameran? Det blir liksom en kamera som objektivt övervakar skeendet utan nån känslomässig koppling. Ungefär så kände jag.

Jag kände länge att jag var på filmens sida om man kan uttrycka sig så. Nånstans kände jag för både den nallebjörnslika pappan och den söta dottern och ville att allt otrevligt skulle vändas till nåt sorts hopp. Nu skedde inte riktigt det och när filmen (plötsligt) tog slut så viftade jag med mina händer som Zlatan brukar göra när han är missnöjd med nåt. Jag menar: ge mig nåt mer, att världen är fel och cynisk och otäck och elak och… det vet jag redan. Ge mig hopp. Det gjorde inte Smärtgränsen. Men det var en bra film och därför blir det en trea.

3/5

Även Sofia skriver om Smärtgränsen idag och jag rekommenderar att ni klicka er dit och kollar vad hon tycker. Tidigare har även Movies – Noir skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Monica Z

12 september, 2013 12 kommentarer

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Malmö Filmdagar 2013 – Filmerna

31 augusti, 2013 9 kommentarer

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Jag fortsätter att sammanfatta och nu med fokus på filmerna. Jag tar dem i den ordning som jag såg dem.

Fast det är lustigt det där med att vara slut. Just nu, efter två nätters sömn, så känns det som jag har fått en filminjektion som bara ökat suget att se på film (på bio) och att skriva om filmerna. Tack för det SFI, och tack för inbjudan och jag hoppas verkligen att filmdagarna fortsätter och att jag kan och får vara med nästa år. Det är oslagbart!

****

Monica ZRushFruitvaleMud

Monica Z (Regi: Per Fly, Premiär: 13 september)
En riktigt välgjord biopic om Monica Zetterlund. Edda Magnason i titelrollen kommer att bli nominerad för en Guldbagge, trust me. Att det här var den enda film som lockade fram en tår hos mig säger en del om filmens kvalitet och att Kjell Bergqvist var bra i rollen som Monicas pappa.

Rush (Regi: Ron Howard, Premiär: 4 oktobber)
Rush-embargot är över och vad tycker jag då om Rush? Hmm, det är väl just det som är problemet. Jag tycker inte speciellt mycket. Det är hyfsat spännande, mest beroende på att jag inte visste hur kampen mellan Lauda och Hunt slutade i verkligheten. I övrigt konstaterar jag att Ron Howard är en av de mest framgångsrika och samtidigt mest ointressanta regissörerna.

Fruitvale Station (Regi: Ryan Coogler, Premiär: 3 januari)
En imponerande debutfilm som är baserad på verkliga händelser. Michael B. Jordan spelar den unge svarte Oakland-killen Oscar som onödigt och idiotiskt sköts till döds av polis på nyårsnatten 2009. Jobbig och välgjord med en domedagskänsla hängande över sig från början skildrar filmen Oscars sista dygn i livet.

Mud (Regi: Jeff Nichols, Premiär: 15 november)
Regissören av den strålande Take Shelter är tillbaka med Mud där pånyttfödde Matthew McConaughey imponerar. Filmen blir en sorts saga eftersom den är berättad ur 14-årige Ellis (fyndet Tye Sheridan) perspektiv. White trash-miljöerna kring Mississippi-floden älskar jag förstås och filmens foto gör det inte svårare. Det är så skönt med en film som faktiskt bygger på ett originalmanus (av Nichols).

Before MidnightDon JonThe Summit

Before Midnight (Regi: Richard Linklater, Premiär: 19 september)
Äntligen är den här. Vissa har längtat länge. Själv såg jag de två första delarna (Before Sunrise och Before Sunset) för en vecka sen. Kanske är det därför som jag aldrig blir riktigt riktigt riktigt berörd, även om jag blir imponerad av Ethan Hawke och Julie Delpy och tycker filmen är hur bra och mysig som helst.

Don Jon (Regi: Joseph Gordon-Levitt, Premiär: 25 oktober)
Joseph Gordon-Levitts regidebut är en klart sevärd film som nånstans ändå kanske är en bagatell. JoGo spelar titelrollen som porrsurfberoende Don som först träffar ScarJo och sen Julianne Moore i sin önskan att förlora sig själv i något eller någon. Filmen känns bitvis som en skruvad SNL-sketch på repeat. Under sista tredjedelen byter den skepnad.

The Summit (Regi: Nick Ryan, Premiär: 1 november)
Historien som berättas i The Summit är fascinerande. 2008 dog 11 klättrare under 48 timmar när de försökte bestiga berget K2. Tyvärr är den här dokumentären taffligt gjort. Den är för lång, dåligt klippt med onödiga tidshopp och upprepningar à la amerikanska reklam-tv-filmer.

HotellThe GrandmasterAfter LuciaMig äger ingen
Hotell (Regi: Lisa Langseth, Premiär: 4 oktober)
Oj! Det här var utan tvekan filmdagarnas överraskning för min del. Det är dessutom den film som dröjt sig kvar mest så här några dagar efteråt. Det börjar med misär men precis när man tycker att man har fått nog så tar filmen en vändning som innefattar svärta, obevämligheter, humor och skratt. Alicia Vikander och David Dencik har redan sina Guldbaggenomineringar klara.

The Grandmaster (Regi: Wong Kar-wai, Premiär: 13 september)
Jag såg fram emot den här filmen med viss förväntan blandad en stor portion skepsis. WKW hade nämligen tidigare i och med Ashes of Time stått för ett episk misslyckande i martial arts-genren. Hur lyckades han nu? Ja, säg så här: trots skådisar som Tony Leung och Zhang Ziyi så byttes min förväntan ganska snart ut mot förfäran.

Smärtgränsen (After Lucia) (Regi: Michel Franco, Premiär: 13 september)
Under filmdagarna såg jag en del jobbiga filmer och kanske var här min smärtgräns nådd när det gäller misär. Trots ett starkt ämne och ett bra hantverk så blev jag aldrig riktigt berörd, i alla fall inte hjärtat, bara i hjärnan. Kanske bidrog en statisk betraktande Haneke-lik kamera och frånvaron av ljudspår till min relativa kallsinnighet. Ett mästerverk jämfört med The Grandmaster dock.

Mig äger ingen (Regi: Kjell-Åke Andersson, Premiär: 8 november)
En film gjord efter formuläret Svensk Film 1A. Det är inte en dålig film egentligen men för mig kändes den för konventionell och lite tråkig. Den överraskade inte alls, speciellt inte eftersom vi bara för några år sen sett i princip samma story i Svinalängorna. Jag gillade dock Mikael Persbrandt som alkad pappa samt Saga Samuelsson som spelade den tonåriga Lisa.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Malmö Filmdagar 2013 – Seminariet

30 augusti, 2013 8 kommentarer

goodiebag

Goodie bag

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Känslan inuti den filmbubbla som är Malmö Filmdagar är helt underbar. Känslan när det är slut är tomhet. Ett gäng filmbloggar från nätverket Filmspanarna åkte ner till Malmö och sammanstrålade där för tre dagar fyllda med film, film, film, mingel och några seminarier, och så lite film till. Andra dagen stod fem filmer på schemat och de flesta tvekade på om man verkligen skulle klara det. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Visst, att se en gripande film som verkligen berör, och sen smita in på muggen, norpa med sig en mugg kaffe och bänka sig för nästa rulle, det kräver sin filmbloggare. 😉 Men känslan att tillsammans med andra filmälskare avnjuta film efter film och sen livat diskutera dem är oslagbar. Det positiva och en liiiiten detalj som hjälpte var att det till övervägande delen handlade om väldigt bra filmer. Visst, det fanns bottennapp men det kommer vi till senare…

Jag tänkte i det här inlägget lite kort gå igenom de filmer jag såg. Det blev elva filmer totalt för min del. Det blir väldigt korta omdömen utan betyg. Senare under hösten/vintern när filmerna har biopremiär kommer matigare recensioner.

En lite trött panel

En lite trött panel

Men först blir lite om det seminariet som jag gick på. Det hade titeln Filmkritik för vem?. Panelen bestod av representanter från tre papperstidningar (DN, Svd och Sydsvenskan) och så ”det svarta fåret” Alexander Dunerfors från MovieZine. Utgångspunkten var ett blogginlägg som Jens Lanestrand skrivit där han kritiserade avsaknaden av en livfull debatt om film. Jag tror i alla fall det var utgångspunkten. Seminariet kändes nämligen ofokuserat, saknade röd tråd och ett driv. Papperstidningarna pratade mest om hur man skulle överleva som papperstidning. MovieZine-Alexander sa inte så mycket trots att den sajt han står bakom faktiskt slår de andra på fingrarna t ex när det gäller att locka yngre läsare. Jag vet inte, han kanske (med all rätt) kände sig lite utsatt där mellan drakarna.

När panelen pratade kändes det mest som att de sa sin sak en och en utan att det ledde till nån debatt (kanske samma problem som Jens pekade på?). Det hela väcktes till liv när publiken fick komma till tals och ställa lite ”svårare” frågor. Bl a frågade dokumentärfilmaren Fredrik Gertten om varför dokumentärfilmer nästan alltid kritiseras med filmens ämne som utgångspunkt istället för att titta på själva filmhantverket. Filmbloggar och andra former av sociala medier avfärdades som vanligt som att vara helt utan betydelse. För mer snack kring seminariet, lyssna på den här Har du inte sett den?-podcasten där Fiffi och Jessica gästar.

Vet ni vad? Jag känner att jag börjar bli lite långrandig så jag tar och delar upp det här inlägget i två delar. Nästa del kommer imorgon och då fokuserar jag helt på de filmer jag såg.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , ,

Jojjenito på Malmö Filmdagar

26 augusti, 2013 Lämna en kommentar

Malmö FilmdagarSvenska Filminstitutet ordnar Malmö Filmdagar och Jojjenito tar tåget ner från Stockholm. Tillsammans med ett gäng av filmspanarna kommer det ses på film så det står härliga till i dagarna tre. Vad som kommer hända på bloggen är oklart men nånting blir det. Vi får se helt enkelt. Följ med på Twitter också.

De andra filmspanarna på plats är Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, The Velvet Café, Har du inte sett den?, Plox och Fiffis filmtajm.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

Nyare inlägg →