Miracle Mile (1988)

1 juli, 2020 2 kommentarer

För ett gäng år sen så köpte jag ett antal plastbitar med filmer om apokalypsen och dess efterdyningar. Filmer som On the Beach, A Boy and His Dog, Fail Safe och Night of the Comet.

Av nån anledning blev det aldrig av att jag såg tre av dessa filmer: Threads, The Day After och Miracle Mile. De blev liggande kvar på hyllan.

Nu när Henke och Patrik pratade om just Miracle Mile i Rapporter från apokalypsen-podden så passade det utmärkt att gräva fram den ur gömmorna.

Hehe, det första som slår mig är den otroliga 80-talskänslan. Musiken, färgerna, frisyrerna och inte minst bauta-mobiltelefonerna. Sen är det nåt med stilen på fotot som skriker 80-tal också.

Anthony Edwards, doktor Mark Greene från Cityakuten (åh, Cityakuten, den serien såg jag på med nöje), spelar huvudrollen som Harry som svarar när det ringer i en telefonkiosk. Han får reda på att ett kärnvapenkrig är på väg att bryta ut och nu har han en dryg timme på sig att get the hell out of dodge, och helst ta med sig sin flickvän Julie (Mare Winningham) också.

Filmen är för fånig för att den ska gå att ta på allvar. Om man nu gör en film om apokalypsen så får man välja. Antingen gör man nåt som Edgar Wright hade kunnat göra eller så får man göra det allvarligt. Det är möjligt att det här är allvarligt menat men för mig är det alldeles för 80-tals-cheezy för att funka. 80-talet har aldrig varit ett favoritårtionde för mig.

Skådisarna är inte speciellt bra. Anthony Edwards är väl ok, men känns… fånig. För övrigt låter han lite som Ryan Gosling när han pratar, liksom lite täppt i näsan. Mare Winningham är det väl egentligen inget fel på, men hon har ett skumt utseende som inte funkar för mig.

Denise Crosby, Tasha Yar från Star Trek: The Next Generation (yay!), gör ett kort gästspel inledningsvis som nån form av yuppie-affärskvinna. Det är för övrigt många som gör korta gästspel för att sen försvinna ur handlingen. När Harry får det där telefonsamtalet är han nämligen på en diner och när han berättar vad han har fått höra så ska alla som är där fly tillsammans. Och det är upplagt för en klassisk ”grupp på flykt tillsammans”-film. Nu blir det inte så eftersom Harry avviker för att hitta Julie och det är ju Harry vi fortsätter följa.

Om jag ska nämna tre filmer som jag kom att tänka på under titten så blir det Deep Impact (åh, pappan och dottern på stranden), Southland Tales (inleds med en kärnvapenttack) och Melancholia (jordens undergång, bokstavligen!). Av dessa tre är en mycket bra, en är bra, och en är sämre än Miracle Mile. Ni vet nog vilka jag syftar på.

Nja, Miracle Mile var inte speciellt bra. Det är för fånigt, för ostigt, för mycket 80-talskänsla. Men den är väl ändå sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre filmer om apokalypsen

Även Fripps filmrevyer-Henke skriver om filmen idag. Mirakulös eller medioker?

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Midnight in Paris

4 oktober, 2012 7 kommentarer

Titel: Midnight in Paris
Regi: Woody Allen
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Midnight in Paris är Woody Allen-filmen alla hyllar. Well, eller hyllade när den var aktuell. Woody Allen är lustig. Han gör en film per år och det är ju praktiskt taget omöjligt att alla hans filmer ska vara bra. Det går ju bara inte. Jag vet inte riktigt hur den allmänna uppfattningen om hans filmer är men jag tycker ungefär: en hyfsad, en dålig, en bra, en riktigt bra och sen börjar vi om. Det känns som de flesta tyckt att Midnight in Paris hör till kategorin ”riktigt bra”. Jag tyckte både Match Point och Cassandra’s Dream var riktigt bra medan Vicky Cristina Barcelona var hyfsad.

På senare år har Allen åkt från stad till stad och spelat in en film eller två eller tre. Först var han i London, sen Barcelona, sen Paris och nu senast var han i Rom (To Rome with Love). Den film jag nyss har sett utspelas alltså i Paris (duh). Det har gått rykten om att Köpenhamn är nästa destination men det förnekar Allen som säger att det är L.A. som gäller härnäst.

Owen Wilson spelar Gil, en tönt som är i Paris på semester med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil är manusförfattare med viss framgång men i Gils ögon är det mest skräp han står för. Han vill bli författare, och inte bara manusförfattare utan Författare av Romaner. I Paris känner han historiens vingslag och hur det var så mycket bättre och mer kreativt förr i tiden. Speciellt 1920-talet lockar. I slutet av en fyllekväll dyker plötsligt en gammal bil upp som tar med honom på en tidsresa. Gil dras in i en nostalgisk nattdröm.

Det är en mysig film, det går inte att förneka. Ja, faktum är att jag gillar filmen tillräckligt mycket för att dela ut en svag fyra. Stämningen är underbar och det är en riktigt rolig idé och filmen är gjord med Allens vanliga lätta hand. Det förekommer några riktigt roliga scener med Gils fästmös odräglige kompis Paul (Michael Sheen). Normalt har jag lite svårt för Owen Wilson. Han känns som en pojkman och jag har svårt att ta honom på allvar. Fast han stör inte här utan är helt ok, och Marion Cotillard är bedårande.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,