Titel: Stake Land
Regi: Jim Mickle
År: 2010
IMDb | Filmtipset
För ett tag sen (det var nog i somras) så fick jag tips om två postapokalyptiska filmer av Filmitch. En var Carriers. Den andra som jag nu alltså har sett, eller snarare skrivit om, var Stake Land. Det var nämligen ett bra tag sen jag såg den men det blev inte av att posta ett inlägg om den förrän nu. När jag läste igenom handlingsbeskrivningen av filmen på dess Wikipedia-sida så mindes jag ganska mycket av filmen och en hel del scener spelades upp i mitt inre.
För nåt år sen började jag se The Walking Dead och blev fullkomligt fascinerad av serien. Det gjorde inte så mycket att både tempo och handling i säsong två i princip försvann. Jag gillade ändå serien. Stake Land känns som en del av samma trend. I ett USA efter en vampyrepedemi träffar vi unge föräldrarlöse Martin (Connor Paolo) som tas om hand av vampyrjägaren Linco… eh Mister kallas han här (Nick Damici). De två färdas norrut för att hitta New Eden, om det nu finns. Man träffar på folk på vägen, både trevliga folks och otrevliga folks. En grupp otrevlingar är förstås en religiös sekt som ser vampyrepedemin som Guds straff (nähä?).
Som sagt, när jag läste igenom beskrivningen av handlingen så kände jag att vissa scener och sekvenser faktiskt sitter kvar trots att det var ett halvår sen jag såg filmen. Smart som jag är så skrev jag ner lite stödord efter att jag såg den då för ett halvår sen och det som nu följer är en renskrivning av dessa. 😉
Filmen verkar inte riktigt veta vad den vill. Miljöerna är snygga, det är ett white trashigt postapokalyptiskt vampyr-USA. Vi har ett melankoliskt upprepande och klinkande piano som ska få till stämning. Fast det är som den stämningen inte leder nån vart då det bara är en ytlig stämning.
I The Walking Dead (som jag inte har börjat titta på tredje säsongen av än) så är det zombier. Här är det vampyrer men i princip är det samma sak: hjärndöda varelser som vill äta upp dig eller på ett eller annat sätt ta kål på dig. Först blev jag lite förvirrad eftersom man tidigt i filmen dödade en sån där varelse, som jag trodde var en zombie, genom att köra en påle genom hjärtat, inte hjärnan som det ju brukar vara. Men det var alltså en vampyr, även om jag skulle kalla det vampyrzombie.
Egentligen är det aldrig riktigt spännande. Ett tydligt budskap är att USA är dåligt och förfaller medan Kanada är Eden. Att religion är nåt som går över styr är också nåt som filmen gör tydligt.
Men jag tycker man har fått till en trevlig indiepostapokalypskänsla här och filmen får godkänt även om det är knappt.
3-/5
PS. Kelly McGillis från Top Gun (!) är med i filmen och spelar… nunna.
Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till Top Gun: Maverick. Det jag hade var att jag hade sett originalet Top Gun kvällen innan titten på uppföljaren. Det tror jag var riktigt bra. Även om det inte handlade om nostalgi så hade jag koll på bakgrunden. Inledningen var rolig. Jag kände direkt igen musiken med den där syntlökiga 80-talskänslan och nån form av gonggong. Gåshud! Nåja. Jag noterade lite roat att texten som beskriver flygskolan Top Gun ändrats och blivit inkluderande av kvinnor. Tom Cruise är fortfarande den vilda Maverick som nu ska leda sina adepter på ett farligt uppdrag på främmande mark. Kelly McGillis rollfigur har blivit Creed 3:ad precis som Rocky och blivit ersatt av Penny (Jennifer Connelly). Lite halvtrist. Efter titten kom jag fram till att biljakter är roligare än flygplansjakter. Orsaken? Bilar kan flyga i form av spektakulära hopp; flygplan… ja, de flyger ju hela tiden. Ändå är detta rejält underhållande.
Innan jag skulle se 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?