Duel (1971)

Se där! Stephen Kings första film… höll jag på att skriva. Jag menar förstås att det är Steven Spielbergs debutfilm, Duel, en tv-film som även gick upp på bio senare. Att jag tänker på Stephen King beror nog på att filmens manus bygger på en kort historia som King lika gärna hade kunnat skriva. Nu är det istället Richard Matheson som ligger bakom den och även filmens manus.

Matheson har skrivit mängder av historier inom skräck och sci-fi, bl a I Am Legend (som filmatiserats inte mindre än tre gånger) och ”The Enemy Within”, det klassiska avsnittet av Star Trek: TOS där kapten Kirk delas upp i en ”ond” och en ”god” personlighet.

I Duel spelar Dennis Weaver en affärsman som bilar genom den kaliforniska öknen på väg hem efter ett möte. Det är typiskt Spielberg. Vi får se en villaförort där fru och barn väntar på att pappa ska komma hem, precis som Steve Martin i Planes, Trains and Automobiles (Raka spåret till Chicago).

Istället för John Candy träffar Weaver här på ett annat typ av ”monster” i form av en gigantisk och rostig tankbil som verkar vara på dåligt humör. Det hela utvecklar sig till en katt och råtta-lek som blir allt mer farlig för Weaver.

Jag gillar verkligen Duel. Steven Spielberg visar direkt att jag är i de trygga händerna på en regissör som kan sin sak. Monstret presenteras perfekt, precis lagom mycket. Vi får aldrig se föraren, och han kanske är snäll ändå som låter Weaver passera med sin fåniga lilla nätta röda bil. En Plymouth Valiant enligt the interwebs. Obs! Alltså inte enligt AI då jag har stängt av AI i mina sökmotorer, vilket jag rekommenderar alla att göra.

Monstret är som sagt stort, rostigt, tornar upp sig bakom Weaver, och går inte att lita på, speciellt eftersom vi inte får se föraren. Less is more, precis som i Hajen. Det är så bra filmat, i början helt från Weavers perspektiv i sin bil, och ljudbilden med tankbilens vrålande motorer och kraftfulla tuta bidrar till skräcken. Jag gillar även de öde ljuden från fåglar, flugor, hästar och natur.

Vi befinner oss även i white trash- eller hillybilly-land så när Weaver stoppar med sin bil och kliver in på en diner så kan han med sin något snobbiga stil inte lita på några av gästerna där heller. Så, nej, han har inget att hämta hos sina medmänniskor. He’s on his own. Plymouth Valiant vs Peterbilt 281. Men Weaver har sitt trumfkort. Attachéväskan!

Ja, filmen har humor och det gillar jag. Weaver lyssnar på lustiga radioprogram under sin färd. Nån form av ”Ring P1” i Kalifornien kanske. Nån lyssnare ringer in och förklarar att: ”I play meat”. Ok. Även personerna Weaver träffar på vid sidan av vägen är ofta lustiga personligheter, original. Jag kom lite att tänka på en road trip för länge sen längs med Route 66.

Filmens titel syftar förstås på dueller i vilda västern och vi bjuds på en homage till Sergio Leones spaghettivästern-filmer. De två kombattanterna står ansikte mot ansikte och Spielberg zoomar in på ögonen. Salsola tragus rullar förbi.