#SFF20: 3 x Face2Face

29 november, 2020 Lämna en kommentar

Efter besvikelsen med Memory House så ville jag se nåt lättsamt på festivalens sista dag. Jag letade bland de Festival on Demand-filmer som fanns men inget lockade mig direkt. Istället beslutade jag mig för att kolla in tre Face2Face, eller snarare Screen2Screen, som det fanns möjlighet att se.

Det handlade om intervjuer med de tre mottagarna av festivalens hederspriser: Isabella Rossellini, Viggo Mortensen (+ special guest Lance Henriksen) och slutligen giganten Martin Scorsese.

 

Isabella Rossellini

Nja, det här var kanske inte så bra. Intervjuare är den relativt triste Stig Björkman som ju gjorde dokumentären Jag är Ingrid om Isabellas mor. Precis som i den dokumentären så hyllar Isabella sin mamma. Det känns kanske som att Björkman var lite väl inställsam, vilket i och för sig är fullt förståeligt.

Bäst, och faktiskt rörande, var när Isabella berättade om när hon 2019 delade ut ett pris till David Lynch. Hon och David blev ju ett par efter inspelningen av Blue Velvet och tillsammans med Kyle MacLachlan och Laura Dern var de som en familj. Efter att Lynch och Isabella gick skilda vägar tappade hon kontakten med både David och Kyle men fortsatte att ha en nära kontakt med Laura.

På en prisceremoni för ett år sen så höll hon alltså ett tal riktat mot Lynch och det här var tydligen första gången som de sågs på riktigt efter att de separerade. Efteråt, bakom scenen, så träffades alla fyra, kramades och grät och var en familj igen.

Tyvärr var det ganska dålig bild- och ljudkvalitet. Inget som störde jättemycket men en del. Slutligen så avslutades intervjun väldigt abrubt. Det var som att uppkopplingen gick ner mitt under intervjun och så var det bara slut.

Viggo Mortensen (och Lance Henriksen)

Det här var en bättre intervju. Festivalchefen Git Scheynius själv plus en annan tjej (som jag tyvärr inte har koll på vem det var; de båda presenterade sig aldrig) skötte det hela. Det var ett avslappnat samtal om varför Viggo blev skådis från första början och om hur det var att regissera sin första film, Falling från 2020. Det påminde lite om hur David Poland på DP/30 brukar lägga upp sina intervjuer.

En bit in i Face2Face:t så ringde Lance Henriksen in och gästade. Henriksen spelar huvudrollen i Falling där Mortensen själv spelar hans son. Man märkte direkt att Viggo och Lance hade bondat under inspelningen. De berättar fina historier och anekdoter om hur det gick till när de spelade in filmen.

Viggo och Lance tar mer eller mindre över intervjun och börjar snacka med varandra som om de bara var två vänner som hänger på en after work. De svenska intervjuarna fattar detta och låter de två prata på. Bra! Det blir bra content, och både Lance och Viggo framstår som väldigt sympatiska.

Det var gulligt i slutet av intervjun efter att man sagt adjö till Lance men fortsatte att prata med Viggo ett tag till. Viggos mobil började ringa och det är Lance som ringer upp på Skype och vill fortsätta prata med sin kompis.

Martin Scorsese

Även det här var en bra intervju där Marty pratade med Jan Holmberg (vd för Stiftelsen Ingmar Bergman). Det första jag tänker på är hur passionerad för film som Scorsese är. Han är oerhört passionerad. Han brinner verkligen för film som konstform. Han kan allt. Han har koll på svensk stumfilm som Gösta Berlings saga av Mauritz Stiller.

Scorsese har säkert pratat om det han pratar om i det här Face2Face-samtalet hundratals gånger tidigare. Han hade astma som barn och kunde därför inte vara ute och leka med de andra barnen. Istället gick han på bio och blev fullkomligt besatt av film. Trots att han förmodligen sagt samma saker en otal gånger förr så blir det inte tråkigt.

Marty går i princip igenom hela sin filmografi och berättar om varje film, om hur och varför den blev gjord. Det verkar ha funnits några filmer som han verkligen burit med sig under en längre tid men som han av olika anledningar inte kunde göra när han ville. Till slut blev de dock gjorda och det handlade om The Last Temptation of Christ, Gangs of New York och Silence.

Slutligen så fick han den något oväntade frågan om vilken som var hans sämsta film. Det jobbiga och pinsamma nu är att jag inte riktigt minns vilken han utnämnde till sin sämsta. Han pratar väldigt mycket, Marty, så jag tappade tråden. Men jag tror det var antingen Bringing Out the Dead eller The Aviator.

 

Däremed avslutar jag rapportering från detta års något annorlunda Stockholm Filmfestival. Jag hoppas på att kunna besöka festivalen nästa år och då faktiskt vara på plats fysiskt i en biosalong. Vågar man hoppas på det?

 

Arkiverad under Film, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2020 Tagged with , , , ,

Happy New Year, Colin Burstead. (2018)

16 november, 2018 5 kommentarer

Eftersom Fripps filmrevyer-Henke inte kunde vara med på kvällspasset under filmspanarlördagen på årets filmfestival så bad han om lite input angående vilken kvällsfilmen skulle bli. Jag såg att filmen med den något tråkiga titeln Happy New Year, Colin Burstead skulle visas vid lämplig tid och att regissören var en man vid namn Ben Wheatley.

Hmm, Ben Wheatley, tänkte jag, det var ju han som gjorde den där fullkomligt vedervärdiga Kill List som jag avskydde. Den väljer jag! Hur tänker jag då, undrar ni kanske? Jo, eftersom Kill List väckte såna känslor hos mig, må så vara negativa, så kändes det som ett bra val. Hellre det än en mellanmjölksfilm.

Det som är positivt med Ben Wheatley, ja, i alla fall en positiv aspekt, är att han gör ganska så olika filmer från gång till gång och i olika genrer. Kill List var socialrealism som övergick i flumskräck. Sightseers är en skräckkomedi. A Field in England är en kostymdramaskräckis. Hmm, kanske skräck en gemensam nämnare ändå.

Men sen har han gjort High-Rise som av Wikipedia beskrivs som ett dystopiskt drama och slutligen Free Fire som är en actionkomedi. Så, jo, han blandar nog genrer ganska så friskt.

Happy New Year, Colin Burstead är ett familjedrama i stil med det danska Dogmamästerverket Festen men med mer humor och utan de där riktigt pinsamma skämskuddeögonblicken. Neil Maskell, från Kill List, spelar här titelns Colin Burstead som bjuder in sina släktingar till en nyårsfest på ett slott.

Colins syster Gini (bönätande Hayley Squires från I, Daniel Blake) bjuder på eget bevåg in deras bror David (Sam ”Ian Curtis” Riley). David har efter en konflikt med familjen brutit upp och bor nu i Tyskland sen fem år. Hans ankomst till festen väcker saker till liv som kanske inte borde väckas… eller så borde de just det.

Happy New Year, Colin Burstead var en positiv överraskning, helt klart. Ett fall framåt om jag jämför med Kill List. Ja, det där var kanske orättvist. Happy New Year, Colin Burstead är mer än ett fall framåt. Det är bra film, och en rolig film. Det är en tajt film. Tempot är uppskruvat till max. Dialogen sprutar ut ur rollfigurernas munnar som kulspruteeld. Alla förolämpar varandra när de får chansen, kanske med glimten i ögat oftast. Man är ju ändå släkt så man blir ju inte av med varandra. Fast man kan ju dra till Tyskland, men det håller ju bara tills man blir inbjuden på släktkalas.

Det som sticker ut allra mest är ändå klippningen, som är helt vansinnig och då menar jag vansinnig på ett mestadels positivt sätt. En scen inleds, pågår i fem sekunder och sen klipper vi till nästa och sen tillbaka, och sen till en annan dialog mellan två andra rollfigurer som är på väg ut ur rummet som de i den första scenen var i. Sen rullar det på så där, som ett filmekorrhjul.

Jag kom att tänka på en annan film som är uppbyggd på ett liknande sätt fast på en annan skala. Jag syftar på Cloud Atlas där man ju hoppar mellan sex olika historier. Där kanske man spenderar fem minuter i varje historia åt gången. I Happy New Year, Colin Burstead handlar det snarare om fem sekunder i varje kort liten scen och det är ju inte så att man nånsin hoppar i tiden. Men just det där round-robin-upplägget fick mig att tänka på syskonen Wachowskis och Tom Tykwers film.

Jag är nöjd med Happy New Year, Colin Burstead. Det var en lagom lång film (filmer behöver inte alltid vara 2t 20min, det räcker gott med 1t 35min) som bjöd på en hel del skratt. Det var inte helt lätt att hänga med i det furiösa tempot och att hålla koll på alla i persongalleriet. Vem var släkt med, och hur, var frågor man ställde sig men sällan fick svar på.

Slutligen: Charles Dance. Vilken lirare! I filmen visar det sig att hans rollfigur Uncle Bertie har en böjelse, en böjelse som förblev helt okommenterad. Och det var inte så konstigt eftersom att hans släkt och vänner ju kände honom sen gammalt. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter filmens slut bjöds det på ett Face2Face med regissören Ben Wheatley som var på plats i Stockholm. Moderatorn höll ganska låg nivå, vilket tyvärr är ganska vanligt på festivalen. Men jag ska inte gnälla för mycket. Jag vet inte om jag skulle göra ett så mycket bättre jobb själv. Fast jag hade nog varit lite mer påläst i alla fall. Tur då att publiken, som fick komma till tals ganska snabbt, ställde betydligt mer intressanta frågor.

Herr Wheatley var mycket frispråkig och gav informativa svar. Vi fick bl a veta att filmens manus bygger på Shakespearepjäsen Coriolanus. På Wikipedia läser jag att filmens arbetsnamn var Colin You Anus och då förstår man ju varför.

Wheatley såg en föreställning av Coriolanus eftersom Tom Hiddleston var med i den och Tom skulle vara med i Wheatleys film High-Rise. För att imponera (?) på Tom skrev Wheatley ett manus baserat på Shakespeares verk. Pjäsen handlar om en romersk general som krigar mot diverse arméer som vill invadera Rom. Wheatley tog ramhandlingen och gjorde om det hela till ett litet familjedrama på ett slott istället. Ja, varför inte?

Det kanske viktigaste ha sa var att han gillade att göra film oavsett hur liten den är. Och det var därför han gjorde så pass mycket film. Hellre det än att vänta i sex år på att få in pengar i Hollywood för att kunna göra en cgi-tung monsterfilm. Nej, bättre då att hyra ett slott och spela in ett drama på två veckor, och sen klippa färdigt filmen på tre veckor. Klart!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,