American Fiction (2023)

American Fiction är en helmysig hängfilm om den svarte författaren Thelonious Ellison (men som alla kallar Monk) som stör sig på att just kallas för en svart författare. Han är författare, punkt. Men det accepteras inte av bokbranschen. Monk är en svart författare och han ska skriva svarta böcker om svarta problem. Till slut, i nån sorts desperation, skriver Monk på pin kiv en SVART bok under pseudonym., och se på fan, nu blev bokförlagen plötsligt intresserade (till Monks förtret).

Monk är även lärare på ett universitet. Det går inte speciellt bra för Monk där heller och han uppmanas att ta ledigt och åka från L.A. till hemstaden Boston för att gå på ett bokseminarium och träffa sin familj som består av en mamma på demensens gräns, en underbar syrra som ser igenom Monk, och lite senare en storebror med sina egna problem.

Ja, det här är alltså en kanske lite ovanlig blandning av satir och familjedrama och jag gillar det skarpt. Det var väldigt roligt att se Jeffrey Wright i en huvudroll. Jag kan bara komma på Basquiat (vilket var evigheter sen) och Hold the Dark. Wright är som klippt och skuren för rollen som bitter men ändå rolig författare som inte hittar rätt i livet. Rollfiguren påminner kanske en aning om den man som Paul Giamatti spelade i The Holdovers. De kommer liksom inte loss.

Monks syster (Tracee Ellis Ross, dotter till Diana Ross, det visste jag inte!) var en underbar karaktär som jag gärna hade velat hänga mer med. Jag tyckte det var synd att hon försvann ur handlingen så snabbt. Samtidigt var det ju en del av historien som ledde till att Monk behövde ta mer ansvar, bl a för sin mamma. Plus att brorsan (spelad av Sterling K. Brown) dök upp som en följd av att syrran försvann. Det är bara att tugga i sig.

Jag vet inte om jag gillade satir-bitarna eller familjedramat bäst. Det var lite som att det pågick två filmer parallellt med olika ton. Satiren var rolig medan dramat var rörande. Man skulle kunna störa sig på detta, att filmen inte vet vilken film den vill vara. Men för mig funkade båda delarna även om jag kände av tonskiftena. En klockren fyra blir det till American Fiction.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deja Vu (2006)

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep