Titel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb | Filmtipset
Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.
John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.
Regissörer (och skådisar) från Asien eller Europa som flyttar sin verksamhet till USA för att göra filmer med större budget brukar ofta tappa lite av sin personliga stil när Hollywoodifieringen kickar in. Hur var det med John Woo? Hur är hans filmer som han gjorde i Hongkong? Först ut hans kanske mest hyllade film. Imorgon om en annan hårdkokt film.
Jag hoppades på att min bild av John Woo skulle ändras på samma sätt som jag ändrade uppfattning om Jackie Chan efter att ha sett Chans kung fu-milstolpe Drunken Master från 1978. Min bild av John Woo har formats av de i mina ögon dåliga rullarna Face/Off och Mission: Impossible II.
I The Killer spelar Chow Yun-Fat en triad-yrkesmördare som vill lägga pistolen på hyllan. Under ett uppdrag vill det sig inte bättre att han förstör synen på en ung sångerska. Eftersom han är en godhjärtad mördare så håller han kontakt med sångerskan och hjälper henne. På kuppen blir han kär och de två blir ett par. Men om man är medlem i triaderna så är det inte bara att hoppa av. Nu står vår sympatiske hitman på dödslistan och samtidigt är polisen honom i hälarna.
Mjae, det här var ju tyvärr inte så bra som jag hoppades på. Mycket är snyggt. Fotot går ju inte att klaga på – vissa bilder var väldigt vackra – och till en början kändes actionscenerna fräscha och snygga (många filmer har lånat härifrån). Men när man använder slow motion redan i första scenen när Chow Yun-Fat går ut ifrån en kyrka så börjar jag ana att det kan bli för mycket av det goda, och mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Actioninflation plus att alla känslor som rollfigurerna och vi som tittare ska känna målas med tredubbla lager. Om man vill hitta en film som demonstrerar motsatsen till subtilt så kan man sluta leta.
Historien i sig är inget märkvärdigt, men det är väl kanske inte heller det viktigaste i en sån här film. Nä, det största problemet var alltså det övertydliga bild- och ljudspråket när det gällde att framställa karaktärernas känslor. I actionscenerna gör det inget att det är överdrivet, det ska det kanske t.o.m. vara. Men i andra scener blev det fånigt i mitt tycke. Och, jo, sen tyckte jag väl kanske också att det faktiskt blev lite väl mycket skjuta, skjuta, skjuta. Skjuta. Det blev nästan lite parodi på sig själv och tråkigt.
Samtidigt är det väl så att det här överdrivna är det som ändå gör filmen sevärd och hindrar ett underkänt betyg. Själva filmupplevelsen var på nåt sätt bättre än filmen om ni förstår vad jag menar. Det är alltid kul att se omtalade filmer. Sen uppskattar jag förstås även slutet, ett slut som aldrig kan förekomma i en Hollywood-actionfilm tror jag Spoiler men det finns väl några exempel där hjälten faktiskt dör Spoiler slut. Jag måste jag säga att det fanns en hel del i filmen som jag gillade, bl a var Chow Yun-Fat klart bra, men som helhet får filmen bara precis godkänt av mig till slut. Jag hade så gärna velat kunna sätta ett högre betyg. Som vanligt duckar jag redan nu för de ruttna tomaterna, haha.
Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.
Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?
Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.
Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.
Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.
En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.
Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.
Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.
En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.
Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!
Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!
För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.
Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.
Titel: Pirates of the Caribbean: At World’s End
Regi: Gore Verbinski
År: 2007
IMDb | Filmtipset
Jag kände en kväll efter jobbet att det skulle passa med nån lite lättare underhållning, kanske ett skönt matinéäventyr. Och vad kunde då passa bättre än tredje delen i filmerna om piraterna i Karibien? Inte mycket.
Den här gången inleds det hela med att alla utom Jack Sparrow (Johnny Depp) åker till Singapore och snackar med piratledaren där, Feng (Chow Yun-fat). Anledningen till att Sparrow inte är med är han är fast i en sorts limboartad halvvägs-till-dödsriket-plats. Genom att hitta en karta dit hoppas gänget (Orlando Bloom, Kiera Knightley och Geoffrey Rush) kunna befria Sparrow. Samtidigt pågår en sorts intrigerande verksamhet där en elaking, Lord Becket spelad av Tom Hollander borde det ha varit, vill förgöra alla goda pirater eller åtminstone ha kontroll över världshaven. Becket kan tydligen stoppas om nio piratledare samlas med sina nio respektive magiska föremål för att då — om jag tolkar det korrekt — frammana en havsgudinna vid namn Calypso. Eh?
Jag måste säga att jag fann handlingen onödigt krånglig, åtminstone för min efter jobbet-trötta stackars hjärna. Trots att jag i efterhand läst igenom handlingsbeskrivningen på Wikipedia så kom jag varken ihåg eller fattade vad det hela egentligen gick ut. Det var liksom folk som förrådde varandra till höger och vänster tills jag blev yr i pirathatten.
Inledningen i Singapore var ändå rätt så skön och värdig ett matinéäventyr. Jag hade hoppats på fler scener och miljöer härifrån men det blev bara ett kort stopp på väg till Sparrows fängelse. Just detta ”fängelse” var trevligt. Jag gillade den lilla sekvensen härifrån, som liksom kom in från vänster, när Sparrow är ensam med sig själv i ett vitt rike.
Stellan Skarsgård är den enda som inte är datoranimerad av spökpiraterna och därför har han mest känsla. Det förekommer faktiskt en riktigt bra scen mellan Knightley och Stellan när de möts på Den Flygande Holländaren. Åtminstone gjorde Skarsgård en bra insats, Knightley lyssnade nog mest.
En bit in i filmen tyckte jag som sagt att det hela blev onödigt tillkrånglat. Men: skönt matinémys var det ändå och därför blir det godkänt!
3/5
Om jag skulle spekulera lite kring varför tvåan i serien fick en tvåa i betyg och del tre en trea så tror jag det har att göra med vilket humör jag var på när jag såg filmerna. Den här senaste gången var jag helt inställd på lättsam underhållning. När jag såg tvåan och ettan så var jag nog också lite mer anti mot ”popcornfilmer”. Nu har jag lärt mig uppskatta mer lättuggade filmer genom att se dem vid ”rätt” tillfälle.
Titel: Hard Boiled
Titel: The Killer
Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?