Här har du ditt liv (1966)

6 februari, 2019 Lämna en kommentar

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

11 november, 2018 Lämna en kommentar

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

4 november, 2018 Lämna en kommentar

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilket liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Roadmovie, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

28 oktober, 2018 4 kommentarer

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

https://youtu.be/anvRFJFUnRE

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Historisk film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Sommarnattens leende (1955)

21 oktober, 2018 Lämna en kommentar

Sommarnattens leende såg jag första gången 2003 och det var också då jag skrev min lilla text nedan. I somras visades den igen på SVT och jag såg om stora delar av den, dock inte hela filmen för att slippa skriva ett helt nytt omdöme. 😉 Jag ser i texten att jag var lite skeptisk över det teatrala och överdrivna. Den här gången var det ju det som var behållningen. Det ska vara så. Det är en del av grejen. Det är en härligt rapp och ordrik dialog som framförs av främst Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand och överspelarnas överspelare Jarl Kulle. Jag hade riktigt kul och om jag skulle sätta betyg på nytt (men det kan jag inte eftersom jag inte såg hela filmen) så skulle det bli en stark trea denna gång.

Jag har sett Sommarnattens leende från 1955. Det är en av Bergmans komedier (ja, han gjorde faktiskt såna också!) och handlar om en viss (ca 50-årig) advokat Egerman (Gunnar Björnstrand) som har en 20-årig son från ett tidigare äktenskap och nu är gift med en flicka, Anna, på strax under de 20. Egerman har även en (f.d.) älskarinna i form av skådisen Desiree (Eva Dahlbeck). Desiree i sin tur vänstrar med officeren Carl Magnus, skönt överspelad av Jarl Kulle. Carl Magnus fru Charlotte är dessutom väninna med Egermans unga fru Anna. Under en sommarhelg på en herrgård på landet träffas alla och relationerna sätts på spel.

Nja, jag tycker nog Bergmans mer allvarliga filmer är bättre. Jag tyckte i och för sig att En lektion i kärlek var småkul, liksom Sommarnattens leende, men de känns båda lite konstlade på nåt sätt. Det är överspelat och teatralt. Men trots allt sevärt. Jarl Kulle har en rolig replik:

”Jag tolererar att man vänslas med min hustru, men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

Hehe, lustigt. Nåväl, betyget blir 3-/5. Rysk roulette förekommer för övrigt helt oväntat i filmen.

Förresten, Ulla Jacobsson som spelar den unga frun Anna var väldigt söt. Bergman verkar ofta använda sig av vackra kvinnor i rollerna, och sen gifter han sig med dem också!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några ytterligare kommentarer som skrivs i nutid. Just den där repliken som jag citerade ovan återkommer ju i filmen men i annan form från samma rollfigur. Då säger han:

”Jag tolererar att man vänslas med min älskarinna, men rör någon vid min hustru blir jag en TIGER!”

Slutligen så säger skrönan, förmodligen ivrigt påhejad av Bergman själv, att han inte hade en aaaaning om att filmen hade skickats ned till Cannes för att tävla där. Sen sitter han på dass hemma i Sverige och läser tidningen och ser en rubrik om att en svensk film vunnit i Cannes. Vilken film kan det vara undrar Bergman och läser vidare och upptäcker att det är Sommarnattens leende.

Gunnar Björnstrand pratar i nattmössan

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Sommaren med Monika (1953)

23 september, 2018 Lämna en kommentar

1952-53 höll Bergman som vanligt ett galet högt tempo. Förmodligen var han som en otålig kapplöpningshund i startburen efter 1951 års filmstopp. Det året ägnade sig Bergman åt att spela in reklamfilm för tvål. Hösten ’53 kom Gycklarnas afton ut men redan i februari hade Sommaren med Monika premiär (…Monika spelades dock in sommaren ’52). I bägge filmerna ser vi Harriet Andersson i en av huvudrollerna.

Jaha, precis som Greenleaf (en nätkompis från förr) har jag sett Sommaren med Monika (1953). Den handlar, precis som Greenie skriver, om två förälskade ungdomar, Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson). Eller man kan kanske ska säga att åtminstone Harry är förälskad. Monika är nämligen en lite lurig tjej. Hur som helst, bägge har rätt så tråkiga jobb inne i stan (Stockholm). Monika bor hemma hos sina föräldrar och har det inte så bra. Pappan slår henne. Harry som är skötsam men lite av en drömmare bor ensam med sina sjuka pappa, som dock är snäll men efter att mamman dog har de ingen vidare kontakt. När Monika rymmer hemifrån åker de ut med Harrys pappas båt i skärgården och spenderar sommaren där.

Det blir en magisk sommar kan man säga. Mot slutet av sommaren närmar sig dock höststormarna, både bokstavligt och bildligt. Monika är nämligen gravid och de båda åker tillbaks till stan och gifter sig. Harry får nytt jobb och vill kunna försörja de båda och drömmer om en framtid tillsammans. Det visar sig att Monika inte riktigt har samma framtidsplaner.

Den engelska titeln på den här filmen är Monika, the Story of a Bad Girl (kolla in trailern!). När jag såg det kändes det som ett amerikanskt försök att sälja filmen som nåt annat än den var, men när jag sett filmen så stämmer det rätt bra. Monika är faktiskt en omogen och lite elak jänta som leker med andras känslor.

Filmen är fint fotad av Gunnar Fischer och trots att det var svartvitt gjorde skärgårdsbilderna att jag längtade dit ut. Den känns lite daterat vilket både är lite kul men också gjorde att jag hade lite svårt att sätta mig in i ungdomarnas problem. I och med att Monika blev gravid var det liksom inget snack om de skulle gifta sig eller ej. Det skulle man bara göra på den tiden tydligen.

Bergman verkar lite besatt av skärgården/havet. Själv bor han på Fårö och tre av de filmer jag har sett utspelas till stor del i skärgården. I Sommarlek (1951) träffas ju två ungdomar en sommar ute skärgården och i Persona bor en skådespelerska som slutat prata med en sjuksköterska ute i ett skärgårdshus en sommar.

Sommaren med Monika är bitvis lite rolig, framför allt i början som Greenie skrev, men kändes väl mest som ett drama som inte riktigt engagerad mig. Men betyget blir i alla fall 3/5 från mig. Det var den tillräckligt intressant för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den bedårande Harriet Andersson bryter fjärde väggen.

https://youtu.be/s1NlGEzto2E

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Skepp till Indialand (1947)

22 juli, 2018 Lämna en kommentar

Än så länge, under sommaren, så kommer mina Bergman-inlägg komma ut på söndagar i form av Söndagar med Bergman. I höst går jag nog över till att publicera lite tätare och då byter temat namn till Dagar med Bergman rätt och slätt. Just nu handlar det om film nummer tre i ordningen. En film med den något märkliga titeln Skepp till Indialand (ibland skrivet som Skepp till India land) från 1947.

Efter den mediokra Det regnar på vår kärlek så hade jag inte så stora förhoppningar på nästa Bergman-film som stod på tur. Den visade sig dock vara ganska annorlunda – och framförallt bättre. Det förekommer inte så mycket jönserier. Manuset är klart bättre med intressanta personer och teman. Birger Malmsten i huvudrollen som sjömanssonen är väl hyfsad och stör inte som han möjligen gjorde i Det regnar på vår kärlek. Bäst, helt klart, är pappan sjökaptenen spelad av Holger Löwenadler. Han är ett riktigt svin men framställs ändå inte som genomond. Han behandlar sin omgivning sadistiskt; främst sonen och hustrun (Anna Lindahl) får lida en del. Bergman får till en ganska bra känsla i filmen, vilket kanske beror på miljöerna som filmen utspelas i. Det förekommer en del exteriöra scener när de är ute på en båt för att bärga ett fartyg. Sen är det alltid snygga tjejer i Bergman-filmer. Kanske ingen toppensnäcka denna gång men ändå. Mot slutet blir det spännande och dramatiskt med bra scener mellan pappan (Löwenadler) och sonen (Malmsten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Det regnar på vår kärlek (1946)

15 juli, 2018 Lämna en kommentar

Andra filmen ut under mina söndagar med Ingmar Bergman blir, eftersom jag går i kronologisk ordning, hans andra film som regissör. Det regnar på vår kärlek heter den och den tillhör en av de filmer som jag har sett sen tidigare. Den här preblogg-texten skrevs i maj 2010.

Oj. Början av filmen är inte speciellt bra. Det är hafsigt berättat. Handlingen känns tunn och krystad. Vad handlar filmen om? Jo, vi får träffa två karaktärer från samhällets utkant, David och Maggi, som träffas på stadens tågstation och därefter slår följe för att starta ett nytt liv tillsammans. De bosätter sig efter en del trassel i en kolonistuga. Huvudpersonernas agerande känns ologiskt. Jaha, hoppsan, plötsligt var de ihop. Nu var de i och för sig ensamma och kunde lika gärna slå följe, men det framgår aldrig riktigt varför. Visst, det förklaras senare i filmen varför de agerar som de gör – men nja, början kändes märklig. Barbro Kollberg som gör rollen som Maggi spelar ibland över. David görs av Birger Malmsten. Jag vet inte, det känns lite som han var en pretty boy för sin tid. Stilig men möjligen lite träig. Malmsten har för övrigt varit med i ett gäng Bergman-filmer.

Positivt i filmen är bl a en noir-känsla som ibland infinner sig, främst i början. Det förekommer en del roliga karaktärer. Hjördis Petterson är t ex perfekt som satkärring, och sen är ju Julia Cæsar alltid sevärd. Ibland blir det ett sorts folklustspel och då är det inte så bra. Bl a är det två jobbiga luffartjuvar som stör. Rollfiguren Håkansson (Ludde Gentzel) som säljer stugan till det unga paret är dock riktigt bra och lurig (han saknar sina barn och barnbarn och har därför blivit girig).

Filmen har metainslag, nåt som Bergman experimenterade med ett flertal gånger. Filmens berättare är t ex både rollfigur och berättare (en av filmens bra karaktärerna för övrigt). Det regnar på vår kärlek avslutas med en rättegång mot våra två huvudpersoner. Rättegången känns inte som en verklig rättegång i filmens verklighet utan mer symbolisk.

En sak som jag gillar med vardagsdramer, och även noir-rullar, från förr är att man får en inblick i hur det såg ut och funkade i samhället då. Vilka värderingar och kulturella saker som har ändrats. Uppenbart hade kyrkan och präster fortfarande stor makt i 40-talets Sverige. Och rökte gjorde man också, och då även på vita duken. Det regnar på vår kärlek är inte den Bergman som Bergman så småningom blev. Här är det liksom action direkt. Det förekommer inte nån känslomässig uppbyggnad under en längre tid och sen ett väldigt känslosamt slut. Här är slutet istället ganska sentimentalt. Lite kul är att Bergman (enligt Bergman själv) ringde producenten Lorens Marmstedt dagen efter premiären och förklarade att han aldrig mer skulle göra film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,