Thor: The Dark World

Titel: Thor: The Dark World
Regi: Alan Taylor
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag var en av få (?) som gillade första filmen om Tor ganska mycket. Den fick i alla fall en stabil trea. Jag fick vad jag väntade mig: helt ok underhållning med en ganska stor dos humor. Ett klagomål jag ofta hörde (och hör) om den filmen var att den var för liten. Tor var en Gud som färdades mellan galaxer men ändå utspelades en stor del av filmen, och slutuppgörelsen, i en dammig småstad i New Mexico. Just det var inget jag tänkte på när jag såg filmen även om jag kanske kan se det så här i efterhand. Jag hade roligt när Tor var på jorden och betedde sig udda och ville köpa en häst i husdjursbutiken. Charmigt. Det småskaliga var inget som jag störde mig på.

I uppföljaren slår man på den större trumman. Efter succén med The Avengers har man nog en betydligt större budget och nu är det inte småskaligt längre och jag veeeet inte om det blir så mycket bättre egentligen. För mig blev det mer generiskt (som Har du inte sett den?-boysen brukar säga) och lite tråkigare. Men nu är allt inte mörkt; det finns det ljuspunkter.

Visst är det lustigt hur många filmer nu för tiden som ska vara mörka. Det är mycket svart och mörkt i titlarna, eller hur? Star Trek Into Darkness, The Dark Knight, Transformers: Dark of the Moon, Dark Shadows… Ska det kanske återspegla den mörka värld vi lever i nu, med lågkonjunktur, fattigdom, tsunamis och klimathot. Nu ska givetvis direkt sägas att Thor: The Dark World iiiiiinte på något sätt är mörk. Det är lättsam matinéunderhållning och inget annat.

Loke (Tom Hiddleston) sätts av Oden (Anthony Hopkins) i husarrest i Asgård efter händelserna i The Avengers. Mamma Frigg (Rene Russo) håller fortfarande av sin son och besöker honom då och då och vill hitta gott i honom. Tor (Chris Hemsworth) har inte varit tillbaka till Midgård (jorden) efter händelserna i New York (i slutet av The Avengers). Han har fullt upp med att kriga i de andra världarna (av totalt nio) för att åter ge makten till Asgård och få till lite stabilitet i världe.. eh världarna. I Midgård råkar dock en viss Jane Foster transporteras genom en portal till en annan värld där hon hittar en muahahahamörk hemlighet som aldrig borde ha hittats. Det är med andra ord dags för Tor att komma tillbaks ner på jorden.

Filmens behållning för mig är Stellan Skarsgård. Haha, ja, det är sant. Jag kunde inte låta bli att småskratta under alla scener han är med i, och han är faktiskt med i förvånansvärt många. Är det en revy med Stefan & Krister jag ser? Lika rolig var inte Janes kompis och kvinnliga sidekick Darcy (Kat Dennigs). Hon påminde mig om den jobbiga sidekicken spelad av Justin Bartha i National Treasure-filmerna. De ska vara en sorts rolig nörd. Hur snygga som helst men glasögon och en rolig mössa och så… vips… är de nördar.

Filmens nästa behållning, efter en Skarsgård i kalsipper eller mindre, är givetvis Loke i form av nye favoriten Tom Hiddleston. Jag kan knappt förstå att det är samma skådis som spelade vampyr i Only Lovers Left Alive. Nu är han svarthårig och ganska blek även här men jag får ändå känslan av en helt annan skådis och tror att Hiddleston är något av en kameleont. Samspelet mellan bröderna Tor och Loke är det mest intressanta med filmen men jag tycker vi kanske får för lite av det.

Vad som inte riktigt funkar är den stora historien. Vi har en huvudskurk i form av svartalven Malekith (Christopher Eccleston). Han är ganska tråkig. Han har en storslagen plan som går ut på att använda Etern, den mystiska kraft som Jane hittade och fick i sig i början av filmen. Hela den delen av filmen bryr man sig liksom inte om, men så brukar det ju ofta vara. Etern är bara en MacGuffin. Det är bara det att då behöver resten – samspelet mellan rollfigurer, häftig action, etc. – vara det som lyfter filmen. Men, nej, det lyfter aldrig riktigt för mig. I mitten av filmen förekommer några evighetslånga krigsscener då Asgård attackeras och det bara känns som man vill visa sina 3D-effekter. Tråkigt!

Men jag ska inte vara för hård. Jag blev hyfsat underhållen, plus att jag fick se Heimdall (Idris ”Stringer Bell” Elba) utan hjälm och därför får filmen betyget ”hyfsad”.