…och så lite om tv, musik och ibland om annat
20 mars, 2012 6 kommentarer
Här kommer en liten teaser av ett kommande tema här på bloggen. Ett tema som handlar om musik. Dessutom är det ett test av funktionen att posta en YouTube-video i ett inlägg. Just detta ska tydligen ska krångla just nu på WordPress. Och krångla gjorde det men efter en del mickel fick jag till det till slut. 🙂 Hoppas jag. Meddela gärna om ni ser videon inbäddad i inlägget ok.
19 mars, 2012 8 kommentarer
Titel: Deep Cover
Regi: Bill Duke
År: 1992
IMDb | Filmtipset
Den här undercover cop-filmen såg jag för länge sen. Jag minns att jag gillade den ganska mörka förvirrade känslan som filmen förmedlar genom huvudpersonen som tappar bort sig själv när han går undercover för komma åt höjdarna i L.A.:s droghandel. När Movies – Noir såg filmen blev jag sugen på att kolla in den igen för att se om jag hade rätt om stämningen. En smal Laurence Fishburne (inte så smal som i Apocalypse Now men ändå) gör rollen som polisen som får i uppdrag att vara hemlig polis i tron att han faktiskt kan komma åt the bad guys.
Jag mindes rätt. Deep Cover är en ganska udda film där Larry Fishburne står för en klockren insats som polisen som börjar få svårt att hålla reda på varför han gör det han gör. Snabbt kommer han in i droghandeln och arbetar sig uppåt. Man fattar ganska snart att det här aldrig kan gå bra. Fishburne säger det själv redan från början genom sin väldigt bra berättarröst. Det är en berättarröst som nästan är som spoken word. Fishburne pratar poetiskt till instrumental hiphop.
Fishburnes partner in crime blir en korrupt, pengatörstig och slemmig advokat spelad av en psykotisk Jeff Goldblum (så långt ifrån hans karaktär i Independence Day som man kan komma). Filmen har hela tiden en märklig svart humor. Det är galna scener och repliker som kommer in från vänster. Personer gör och säger konstiga saker mest hela tiden. Droghandelshöjdarna görs av bra skådisar, t ex Gregory Sierra som är perfekt som knarkkung. Fishburnes kontakt vid polisen görs av Charles Martin Smith, en skådis som man sett i ett gäng biroller, och även han passar perfekt i sin roll. Man vet liksom att man inte kan lita på honom så mycket strunt som han pratar.
Förutom skådisar och story så är musiken passande och fotot genomtänkt. Många scener, liksom för- och eftertexter, går i rött. Bästa exemplet på detta är scenerna vid slutuppgörelsen där Goldblum har en svart och lång skinnrock och står framför en snyggt röd skåpbil. Just ifrån den här scenen kände jag igen ett replikskifte som De La Soul har samplat på sin skiva Buhloone Mindstate från 1993. Här är Fishburnes röst perfekt desperat, här har han nått botten. ”You shouldn’t have done that, David, you shouldn’t have”, ”But I did so let’s get in the van”.
Jag kan tänka mig att andra tycker filmen är lite av b-klass och inget speciellt men för mig är det en film som sticker ut. Rekommenderas om ni är sugna på en crime-film med mörk, udda, galen, men ändå på nåt sätt rolig stämning. Jag tackar Movies – Noir för att det blev en omtitt.
4-/5
Jag måste även givetvis nämna att en skådis från The Wire (yay!) dyker upp i början av filmen. Det är Glynn Turman (borgmästaren Clarence Royce i The Wire) som spelar Fishburnes pappa.
18 mars, 2012 41 kommentarer
WordPress.com har nyligen ändrat sitt system för kommentarer och då har det börjat strula och vissa får detta felmeddelande:
”That email address is associated with an existing WordPress.com (or Gravatar.com) account. Please click the back button in your browser and then log in to use it.”
Anledningen är att WordPress nu vill följande: Om man har ett WP.com-konto så ska man ska logga in på det kontot för att kunna kommentera. Och det är väl helt ok. Fast grejen är att Gravatar.com och WP.com anses vara samma sak. Så om man vill skriva en kommentar och använda en epostadress som nån gång varit kopplad till Gravatar.com så måste man logga in först. Framförallt har det blivit problem för personer som angett en Gravatar.com-epost men som inte har ett WP.com-konto, t ex om man kör med en självhostad blogg med WP.org.
Metoden för att komma runt problemet TROR jag är att — innan man börjar skriva själva kommentaren — klicka på den lilla WP-ikonen till höger under kommentarsrutan bredvid Twitter- och Facebook-ikonerna. Om du inte har ett WP.com-konto så loggar du in med dina Gravatar.com-inloggningsuppgifter, och då blir man liksom inloggad på WP.com och Gravatar.com samtidigt. Då ska det enligt uppgift fungera.
OBS! Om du anger en epostadress som aldrig varit kopplad till Gravatar.com eller WP.com så ska det funka som förut, då ska man inte behöva logga in. Och om du när du kommenterar är inloggad på ditt WP.com-konto så är det inga problem heller.
Jag hoppas den här work-arounden funkar. Testa gärna och meddela hur det går.
Så här skriver WP.com själva om saken. Anledningen till förändringen är att undvika att bedragare anger någon annans epostadress och skriver kommentarer i någon annans namn.
18 mars, 2012 25 kommentarer
Titel: Drive
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 2011
IMDb | Filmtipset
I fredags skrev en journalist i DN om en ny trend inom film (texten finns tyvärr inte på nätet). Ja, i själva verket handlar det väl bara om sätta ord på ett sätt att göra film. Begreppet är slow film. På samma sätt som slow food ska vara mat som är tillagad utan stress och som man äter utan stress, så får det — ska det — i slow film gå långsamt. Snabba klipp är portade. Scenerna får ta sin tid. Som jag skrev så är långsam film ingen nyhet, snarare tvärtom. Till mästarna inom långsam film räknas (enligt DN) bl a Alexander Sokurov, Abbas Kiarostami, Kim Ki-Duk och så förstås Andrej Tarkovskij. Jag skulle själv lägga till Theo Angelopoulos (som tyvärr omkom i en trafikolycka för en tid sen). Några svenskar kan man säkert räkna också. Roy Andersson platsar förmodligen.
Varför skriver jag om det här? Ja, om ni har läst titeln på inlägget så förstår ni att jag har sett filmen Drive. Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.
Danske regissören Refn är superduktig på att få till en nervig krypande spänning som samtidigt hoppar upp och överraskar ibland. Tidigare har jag sett och gillat Pusher, och Drive har en hel del likheter. Huvudpersonerna hamnar i knipa och får det rejält svettigt, jagade av kriminella högdjur. Skillnaden är väl att Kim Bodnia är Mr Slarver som inte kan göra nåt rätt. Ryan Gosling är en kall katt med en silverjacka med en guldskorpion på ryggen och en tandpetare i mungipan. Men han hamnar ändå i trubbel. Kanske för att han är för snäll, i alla fall mot de som är snälla eller såna som han tror är snälla.
Under filmens första del sitter jag och undrar ”vad har den här killen för story?”. Varför är han så avvaktande hela tiden, på sin vakt. Är det för att han vet att om man känslomässigt ger sig hän så kommer det att gå åt helvete. Vad har han varit med om? Jag pratar alltså om Ryan Goslings karaktär som regissören Refn låtit förbli namnlös. Han är som en robot, och det förblir han egentligen hela filmen. En snäll robot som är duktig på att köra bil. Han skulle kunna vara tagen ur Spielbergs A.I. och där spela robotpappa till robotsonen Haley Joel Osment. I Drive är han plastpappa till Irenes (Carey Mulligan) son Bencio. Ett tag i alla fall. Tills Irenes man Standard (Oscar Isaac) blir utsläppt från fängelset. Pappan är skyldig elaka män pengar. Gosling erbjuder hjälp som förare vid ett rån som de elaka männen vill att pappan ska göra. Det går käpprätt och Gosling får de elaka männen efter sig. Samtidigt måste han ju givetvis skydda Irene och sonen. Hmm, han känns nästan lite väl… snäll.
Stämningen är helt underbar. Bilderna, miljöerna, musiken är precis i min smak. Förtexterna i rosa är ju hur snygga som helst. Jag tänkte inte så mycket på 80-talet. Visst, Miami Vice och så, och lite synthig musik. Men det var ett uppdaterat 80-tal i såna fall. Musiken är superduperbra. Det förekommer ett spår som egentligen inte är en låt utan mer en stämningshöjande dov synthslinga som försätter mig i trance.
Och så var det här med slow film. Scenerna tar sin tid. Inte så mycket sägs. Jag tror det tar 10 minuter innan vi får höra Gosling och Mulligan prata med varandra. Och när det sker sägs det inte mycket. Och det behövs inte. Det här är så långt ifrån en dialogdriven rulle man kan komma. Allt handlar om stämningen och yta. Och dessa två är melankoliskt sköna.
Jag skulle kalla filmen för en neo-noir, och en riktigt bra sådan. Jag tänker på några av bröderna Coens filmer som Blood Simple och No Country for Old Men. Jag tänker även mycket på Michael Mann. Det är machomelankoli. Kvinnorna har tyvärr inte mycket att spela med. Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå. Det är filmer som jag tycker i vissa avseenden är ganska lika. Jag tänker även på Collateral: L.A., natt, neon, bilar, vapen, våld — och snyggt.
Egentligen hade jag nog velat att filmen skulle sluta så här istället:
Spoiler
Gosling blir knivhuggen men dödar skurken, tar pengarna åker till tjejen, lämnar pengarna men dör i sin bil. Det slutar med samma scen som när Gosling sitter med halvöppna ögon och man tror han är död. Fast i min version öppnar han inte ögonen. Slut. Och då ska han verkligen vara död. Undrar om det här var nåt som man funderade på hur man skulle ha det men att filmbolag osv la sig i. Testvisningar och sånt.
Spoiler slut
Återigen är det här en sån där film där våldet gör att man plötsligt blir fokuserad. Utan detta grafiska våld hade filmen helt enkelt inte varit lika bra. Blandningen av arty långsamhetsfilm à la Jessica Hausner och tung våldsaction är hur bra som helst. Min favoritscen i filmen är nog den i hissen som går från kyss till stomp. Ni som sett filmen vet vilken scen jag menar.
Nästan en femma blir det men jag stör mig på att jag inte bryr mig om Carey Mulligans karaktär och att det inte riktigt finns tid för mer kemi mellan Mulligan och Gosling. Visst, det finns några vackra ögonblick och -kast men det är ändå en bisak i filmen. Fast det är väl ok så, jag får väl se Blue Valentine för mer sånt.
4+/5
Många andra filmbloggare har sett Drive. Det känns som om jag var typ… sist. Här hittar ni några andra hyllningar: Movies – Noir, Plox, The Velvet Café, Fiffi, Flmr, Fripp, Royale with Cheese och ExceptFear. De enda som är aningen skeptiska är Voldo och Filmitch.
Uppdatering: Nu har även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia sett Drive och hon är som vanligt lagom sansad i sin reaktion. 😉
Slutligen, tack till Voddler för filmen. Den här gången frös filmen bara två gånger. 😉
18 mars, 2012 3 kommentarer
Titel: Blodets tron (Kumonosu-jô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1957
IMDb | Filmtipset
Den här gången är det dags för ytterligare en historisk film av Akira Kurosawa. Just för mig så är det här en av Kurosawas bästa filmer. En lustig detalj är att när jag skulle se filmen så började titta på den en kväll. Trots att jag gillade filmen så började jag nicka till och insåg att det nog var bäst att gå och lägga sig. Nästa morgon gick jag upp extra tidigt och såg klart den sista timmen innan jag åkte till jobbet. Just att jag såg den i dåsigt tillstånd först på kvällen och sen yrvaket på morgonen gjorde att den obehagliga stämningen i filmen blev än mer påtaglig. Här hittar ni Sofias recension.
Filmen bygger på William Shakespeares tragedi MacBeth, fast det utspelas på 1700-talet i Japan. Huvudpersoner är samurajen Washizu (Toshiro Mifune, som vanligt), hans fru Asaji och hans samurajvän Miki. En dag när Washizu och Miki rider i Spindelvävsskogen på väg till kungen efter ett framgångsrikt slag i ett krig träffar de på en märklig spåkvinna. Hon förutsäger att både Washizu och Miki ska bli befordrade och Washizu senare ska bli kung liksom Mikis son. När den första förutsägelsen går i uppfyllelse blir Washizu besatt av spådomen. Hans intrigerande fru Asaji, som han berättat om spådomen för, lyckas övertyga honom om att döda kungen för att själv ta makten.
Washizu, som egentligen är snäll men manipuleras av sin ytterst läskiga fru, slits mellan sina karriärambitioner och sin lojalitet mot kungen och Miki. Sakta men säkert, hur han än gör, så styrs han mot sitt tragiska öde. När väl han har fått spådomen så spelar det ingen roll vad han gör för att kanske ändra framtiden. Spådomen blir sann i vilket fall. Washizu spelas bra av Toshirô Mifune och det verkar som jag nu börjat vänja mig vid hans spelstil och även Kurosawas filmer.
4/5
17 mars, 2012 4 kommentarer
Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb | Filmtipset
Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.
Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.
Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.
Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.
3+/5
16 mars, 2012 4 kommentarer
Titel: Ikiru (Att leva)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1952
IMDb | Filmtipset
Dags för Kurosawas — i mina ögon — första toppfilm. Omdömet nedan är inte speciellt innehållsrikt men jag minns att jag blev riktigt gripen av filmen. Det är en enkel men kraftfull film som jag rekommenderar skarpt. Läs Sofias utmärkta hyllningsrecension för en betydligt fylligare text.
Takashi Shimura spelar byråkraten Watanabe som går till en läkare för sina magproblem. Det visar sig vara cancer och Watanabe har högst ett halvår kvar att leva. Han går igenom en kris (inte så konstigt!) och ångrar saker han inte gjort i sitt liv. Han försöker glömma genom att ha roligt och dricka eller ”stöta” på en ung kvinnlig kollega. Han har även problem med relationen till sin son. Watanabe försöker helt enkelt hitta nån mening med sitt liv, jobb och sina sista dagar. Takashi Shimura som blivit lite (mycket!) av en favorit gör en helt annan roll än i t ex Revolvern eller De sju samurajerna där han spelar cool kriminalinspektör respektive en cool samuraj. Ämnena i Ikiru är aktuella även idag; jobb, fritid, vad är viktigt i livet, ska man åstadkomma nåt eller bara flyta med. Betyget kan inte bli annat än en fyra.
4/5
15 mars, 2012 2 kommentarer
Titel: Armbryterskan från Ensamheten
Regi: Lisa Munthe & Helen Ahlsson
År: 2004
IMDb | Filmtipset
Armbryterskan är en dokumentärfilm som spelades in under tre år där vi får följa Heidi Andersson och hennes familj som bor i den lilla byn Ensamheten i Norrlands inland. Här bor typ 16 personer och alla bryter arm. Heidi själv är världsmästare i armbrytning.
Ja, jag kan rekommendera filmen helt klart. Många rynkar säkert på näsan åt en svensk dokumentärfilm men det här var en må-bra-film av bästa sort, vilket Fiffi bekräftar. Det var ofta jag skrattade åt och med familjen vi möter, speciellt pappan som är hur cool som helst. Det förekommer många sköna scener, bl a när de tre bröderna Andersson snackar om livet, eller när Heidi är på typ järnhandeln och har uppvisning (karlarna tittar storögt på tjejen, ska de våga gå en match mot henne, haha). Riktigt kul också när pappan ska stryka Heidis byxor vid ett tillfälle. Här trodde jag nästan det var uppgjort men hur roligt som helst. Vafan höll han på med? Pappan: ”Det står 40 grader här på lappen på brallorna, men hur ställer jag in det på det här satans strykjärnet?!”.
Förutom att vi får ta del av den sköna familjen som visar hur viktigt det är med just en familj så får vi följa Heidis träning inför ett nytt VM, denna gång i Kanada dit hon åker med pappan som coach. Här blir filmen dessutom riktigt spännande. De ryska armbryterskorna har målats upp som de värsta motståndarna (ingen vet riktigt nåt om deras träningsmetoder), och så har vi då svenska utmanaren Heidi. Det var rena Rockina vs Ivana Drago. Jag visste inte heller på förhand hur det gick i det där mästerskapet och det blev ovisst och en direkt avgörande extraomgång mot ryskan. Hehe, svettigt värre.
4/5
15 mars, 2012 10 kommentarer
Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset
Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.
Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.
Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.
Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.
3/5
14 mars, 2012 15 kommentarer
Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb | Filmtipset
Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.
Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.
Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.
Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.
3/5
The Fast and The Furious
Överleva i vildmarken
Systrarna Brontë
Johan Falk
Marvel Cinematic Universe
X-Men
Alicia Vikander
Film noir
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?