Vikarien

Titel: Vikarien
Regi: Åsa Blanck & Johan Palmgren
År: 2006
IMDb | Filmtipset

I samband med att Rörliga bilder och tryckta ord körde ett skoltema som jag hade tänkt vara med på så fixade jag den svenska dokumentären Vikarien. Jag hann tyvärr inte se filmen innan deadline men nu har jag gjort det och dessutom skrivit om den.

Läraren Max har jobbat på Hallonbergsskolan norr om Stockholm i fyra år. Det har varit fyra jobbiga år. Kaoset tilltar och lektioner går knappast att hålla. Efter en danslektion som urartar och den inhyrda dansläraren får spel får Max nog, genomgår en sorts kris, får ingen kontakt med skolans rektor för att kunna berätta om situationen. Mer eller mindre i desperation kontaktar han sin gamla grundskolelärare Folke som vid över 70 års ålder fortfarande arbetar som lärare nere i Lund. Folke tar bilen upp till Stockholm för att hjälpa (eller stjälpa?) Max.

Början av den här filmen var nästan fysiskt jobbig. Jag satt och blev nervös och rastlös framför teven. Det är aldrig tyst. På lektionerna släntrar eleverna in när de vill. Max har i princip ingen kontroll. Han träffar en kompis som käkar middag med och tar en öl och berättar om att han vaknar på nätterna vid klockan ett eller två med ångest över situationen. Han vacklar mellan att vara kompis med eleverna och att vara stenhård och auktoritär. Inget verkar funka. Eftersom jag sjäv som bara sitter och tittar känner mig frustrerad så vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara som lärare.

När Folke anländer visar Max upp det tomma lärarrummet i en bisarr men talande scen. Inga andra lärare är där (förutom möjligen musikmajjen). Antingen är de sjukskrivna, sönderstressade, förkylda eller vilar upp sig på Kanerieöarna.

Folke, han har ju helt klart en auktoritär stil. Eller jag skulle snarare säga att han har en bestämd och konsekvent stil. Max har problem p.g.a att tvekar, ibland försöker han vara hård och ibland snäll. Folke är både hård och snäll men han är det på ett konsekvent sätt.

Men givetvis hade det inte blivit en bra dokumentär om nu Folke bara hade åkt upp till Stockholm och visat var skolskåpet skulle stå helt utan problem. Efter några dagar råkar även Folke ut för en katastroflektion och han förstår ingenting. Max tycker lite synd om Folke och vill inte hålla honom kvar om han tycker det är jobbigt. Så lite uppgiven åker Folke hem till sin skola — bara för att upptäcka att eleverna där har fuskat medan han har varit borta. Stackars Folke!

Folke är för övrigt en lustig gubbe. 73 år tränar han på gym, utövar yoga, lyssnar på The Original Tenors (Björling, Caruso, Gigli), odlar tomater, och har haft världsrekordet i baklängestal. Några av scenerna med Folke platsar nästan i supersköna dokumentären Plötsligt i Vinslöv.

Vikarien är en svensk och dokumentär version av filmer som Dangerous Minds och Freedom Writers. Fast här handlar det kanske inte om risken att bli skjuten av gangsters in tha hood när man går hem efter skolan utan t ex om att man som invandrbarn riskerar att bli utvisad från Sverige. En del elever lever med utvisningshot hängande över sig, inte konstigt då att det kan vara svårt med koncentrationen.

En liten brist jag tycker filmen har är att det nånstans mot slutet av plötsligt ”vänder”. Max får utan egentligen förklaring förtroende, eleverna sköter sig och slutet blir en sorts triumf (på ett sätt i alla fall). Jag tycker inte riktigt man får reda på varför denna vändning sker. En sak jag tänkte på är också hur det påverkar att man faktiskt är där och filmar under lektionerna.

Mot slutet förekommer några rörande, om än iscensatta scener, som t ex när Max på skolavslutningen läser upp ett brev till sina elever som nu ska sluta nian och göra vad de vill med sina liv. Inte öga är torrt. Inte ens tuffingkillen i klassen klarar sig.

Nåt som väl ändå får sägas vara kongenialt är att Max trots triumfen i slutet blir uppsagd p.g.a av nedskärningar. 😦

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken en natt så känner jag att vill komplettera med lite till.

1. Max och Folke är hjältar, ja de flesta lärare är nog hjältar.

2. Situationen på Hallonbergsskolan, och säkerligen även på andra skolar, är under all kritik, mer eller mindre en skandal. Det blev extra tydligt när den inhyrde dansläraren frågar Max hur de kunde jobba i en sån miljö. Det måste upp i EU-domstolen tyckte dansläraren. Även scenen med det tomma lärarrummet var talande.

3. När det gäller ”vändningen” i filmen så handlade det om att Max helt enkelt investerade tid — och kanske främst sig själv — med att vara extrapappa, knacka dörr och prata med föräldrar, göra hembesök och hjälpa elever med problem i t ex svenska, mm. Frihet under ansvar var också nåt som han gav eleverna, t ex under en skolresa. Hårt och jobbigt jobb helt enkelt. Och som tack för det fick han sparken. Typ.

3+/5

PS. Apropå filmer om vikarier så måste jag tipsa om den Zhang Yimous Vikarien (Yi ge dou bu neng shao) från ’99. Det är en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. Hon, vikarien alltså, tror jag är den mest envisa karaktär jag nånsin sett i en film. Gråtvarning på den filmen.