Filmspanartema: Filmupplevelser utöver det vanliga

26 september, 2012 20 kommentarer

Månadens Filmspanartema var En filmupplevelse utöver det vanliga. Jag har haft lite dåligt med tid den senaste veckan och just nu befinner jag mig i Montréal så jag tänkte att istället för att skriva ett långt inlägg om en speciell filmupplevelse så slänger jag ihop en lista. Jag får nämligen för mig att det ska gå lite snabbare men jag kan ha fel. Vilka upplevelser platsar på listan? Ja, det har egentligen inte med själva filmen i sig att göra utan det handlar mer om omständigheterna kring visningen, och det behöver alltså inte vara en biovisning utan det kan vara tv, vhs, dvd eller vilket format det nu bjuds på.

*skriver inlägget*

Ok, nu har jag skrivit inlägget och det visade sig att listan bara blev två filmupplevelser lång i form av en kortare och en lite längre text.

****

1. Jag tar skydd alldeles allena
Filmen Take Shelter hade jag sett fram emot länge. Jag hade hört om den på Filmspotting, jag hade sett Henke, M-Noir, Jessica m fl gilla den. I ett sommarslött Stockholm visas plötsligt filmen på biografen Zita. Jag går dit en vardag under min semester och finner mig när filmen börjar… helt ensam i salongen. Tidigare har jag sett filmer på bio där det kanske varit jag själv och två eller tre till men jag tror faktiskt det här var första gången jag var helt ensam. Det var en härlig upplevelse och dessutom en perfekt film att uppleva det med. Man kan lugnt säga att det bidrog till att göra filmen bättre.

2. Jag vet vad frågan är på ett flygplan
I slutet av 1999 var jag i Australien på semester i tre veckor. Det hela började i Sydney och med buss tog vi oss sakta upp mot nordöstra Australien. Sista veckan var det inplanerat dykning vid Stora barriärrevet. Det sket sig. Varför? Jo, det ska jag berätta. På vägen norrut så hade vi stannat till vid kuststaden Townsville. En liten båttur därifrån låg ön Magnetic Island där det skulle finnas vilda koalor att beskåda. Vi hyrde cyklar ute på ön, tittade på koalor och hade jättetrevligt… men på vägen tillbaka till färjan kraschade jag med cykeln, en svårstyrd mountainbike. Det som var lite tur var att jag hade vurpat ungefär 300 meter från en medicinsk klinik där jag plåstrades om. Det visade sig att jag hade brutit nyckelbenet och dessutom krävdes det ett antal stygn i knät för att lappa ihop mig.

Den sista veckan i Australien blev det inte nån korallrevsdykning för mig. Ett annat problem var hur jag skulle stå ut med långa flygningen Cairns-Sydney-Bangkok-London-Stockholm. Den längsta sträckan var Bangkok till London. Men det roliga är att det som jag minns mest från den flygningen är inte att jag hade ont. Nej, det jag minns är en film som heter The Matrix. I stolsryggen framför mig fanns en liten display där man kunde välja bland några filmer att se. Man kunde inte välja att starta en film från början utan filmerna visades om och om igen så det var bara att hoppa in där filmen råkade vara. Jag valde att titta på The Matrix, en filmtitel som jag tyckte lät fånig.

Jag blev helt fast redan efter en minut. Jag såg mitten av filmen först. Jag kastades rätt in i övningsfajten mellan Morpheus och Neo. ”You think that’s air you’re breathing now?”. Sedan såg jag slutet och början i en märklig mix. Jag försökte få ihop handlingen men jag fick aldrig ihop det helt. Det enda jag visste var att jag älskade The Matrix. När jag kom hem till Sverige såg jag filmen på bio. Jag såg den på video. Jag såg den på video igen. Faktum är att The Matrix en av få filmer som jag sett om medvetet så många gånger. Jag kommer aldrig glömma den där flygturen och det beror alltså inte på att jag hade brutit nyckelbenet.

****

Läs nu om andra Filmspanares upplevelser utöver det vanliga:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
ExceptFear
Har du inte sett den? (podcast)
Flmr
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Filmitch

Arkiverad under Film, Funderingar, Listor, Resa, Semester Tagged with , ,

Podcasting their spell over me

31 augusti, 2012 20 kommentarer

This is my first post ever in English. The reason that I chose to write in English this time is that the post is about the movie podcasts I listen to. Most of them are in English so it just felt right to write in English in order for more people to be able to understand what the hell I’m raving about. With that little disclaimer out of the way let’s continue…

If you do an image search for ”podcast” on Google your result page will show six or seven pictures of Filip & Fredrik, at least if you do the search on a computer in Sweden. Filip & Fredrik is a Swedish comedy duo behind a number of entertaining, according to me at least, tv shows. For example, they did a legendary, bordering on scary, interview with Gary Busey in 2004. See a clip of that here.

Although I’m a fan of F&F, the fact is that I’ve never listened to their podcast. However, lately I have become more and more addicted to other podcasts. The subject of these podcasts are of course… FILM! The reason I started listening to these Internet radio transmission, apart from my film interest, is that I bought a smartphone (yes, finally!) a couple of months ago. This made ​​it really convenient and easy to take advantage of the digital sound waves containing talk about the moving picture. It’s just perfect to listen to the during the 40 minutes it takes me to ride my bike to and from work every day.

So, which podcasts do I listen to you might ask yourself? Well, it is all about film of course and below are the ones currently being heard in my Beats Audio by Dr. Dre headphones. In no particular order. I think it’s a nice mix. The title of each podcast links to the shows respective sites.

****

Har du inte sett den? (Haven’t you seen that?)
This is a swedish podcast where three guys discuss movies in a casual and funny way. They are also part of the Swedish film blogging network Filmspanarna (The Film Watchers or The Film Scouts). Markus is the word pooper, Johan is the nerdy one and Erik is the calm and collected one.

Filmspotting
It’s a treat listening to Adam and his co-hosts (there has been three) talk about the latest films. They also do director or theme marathons  a couple of times a year. I’m catching up on old shows and mixing that up with the latest episodes.

Filmspotting: Streaming Video Unit
This is a show hosted by Matt Singer and Alison Willmore focusing on online movies. It’s always nice to hear a female voice together with a male. It makes a good combination. On their latest episode they reviewed one of my favorite films, Persona.

The (title pending) Movie Podcast with Tank and Fogs
I discovered this podcast not so long ago and I think Tank and Fogs are a perfect match. It’s funny, goofy and interesting and the style of the two hosts complement each other perfectly. Fogs has a pretty good singing voice (for example, listen to his epic confession song on forgetting about Watchmen when making a superhero film toplist).

The Matineecast
Torontonian Ryan McNeil talks about movies with his invited guests from all over the world. I recently listened to a very good episode which featured Jessica of The Velvet Café that made me really eager to watch We Need To Talk About Kevin.

The LAMBcast
The official podcast of The Large Association of Movie Blogs (The LAMB) where they talk about all things film, either about a specific movie or other themes. My fellow Filmspanare Joel and Jessica have both appeared and Joel is actually currently in charge of (shepherding) The LAMB.

/Filmcast
Here we get in-depth reviews by Dave, Devindra and Adam (plus guests from time to time) and they usually tear a film into pieces, with opinions flying in the air. It’s always fun especially when Dave says something totally exaggerated and Devindra calmly upset says ”C’mon Dave!”. I just love these guys.

Reel Insight
A little bit different set-up here and always nice to hear female voices. In the second part of the show hosts Jess and Rachel focus on the career of a specific actor. Joel has guested at least once and talked about Amy Adams (and yes, Joel, I’ll watch Enchanted… eventually).

****

There are more filmcasts out there that I’ve just started listening to but I’ll get back to them on a later post. For now, I’m out.

Arkiverad under Film, Funderingar Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Min favoritkapten

29 juli, 2012 10 kommentarer

För några år sen hade jag tänkt skriva om Star Trek: The Next Generation och jag hade tänkt göra det i form av karaktärsstudier av de viktigaste rollfigurerna. Nu kom jag inte så långt. I själva verket skrev jag bara om en karaktär: min favoritkapten Jean-Luc Picard spelad av Patrick Stewart. Så här kommer den texten i en något editerad form.

Detta är Star Trek-seriernas kung. Med sin tyngd som skolad Shakespeare-skådis bidrar Stewart med en skådespelartalang som överträffar alla tidigare och senare skådisar i de olika Star trek-serierna. Som kapten för rymdskeppet Enterprise är han krävande, rättvis och inspirerande. En man med pondus, helt enkelt. När han öppnar munnen så lyssnar man, så enkelt är det. Som person är han mer sårbar. Han har vigt sitt liv åt Stjärnflottan, han har ingen fru, han har inga barn. Ja, en lustig detalj är att han inte gillar barn alls, åtminstone är det vad han intalar sig själv. Så fort barn dyker upp på HANS skepp så blir han mäkta irriterad. Frågan är om inte det är en sorts skyddsmekanism som triggas pga att han inte har barn själv. Det förekommer en del romantiska äventyr för Picard, och då trivs han. Men han trivs inte med att berätta om dem för sina vänner på skeppet. Man kan säga att Picard är en väldigt privat person. Men om ens liv var beroende av en person så skulle man gärna vilja att Picard var just den personen. Picard har en nära relation med skeppets chefsdoktor Beverly Chrusher, en relation som blir starkare ju längre serien går. Till skeppets rådgivare Troi kan Picard även motvilligt förmedla sina innersta känslor, men först efter övertalning från Troi.

Som avslutning bara för att peka på hur kapten Picard fortfarande har ett visst inflytande på mitt liv kan jag säga att jag använder hans klassiska Engage!-gest när jag kompilerar kod på jobbet. Kolla på klippet här nedan för att få ett smakprov på hur det ser ut på mitt jobb. Därmed är Star Trek-temat över och vi riktar vårt fokus mot en viss läderartad lapp.

Arkiverad under Film, Funderingar, Science fiction Tagged with , , , , ,

Istället för Prometheus: Linsdebacle

3 juni, 2012 9 kommentarer

Här skulle det egentligen ha kommit en recension av Prometheus, men…

Som det hade hajpats och väntats. Nu var det äntligen dags. Eftersom SF dels väntade länge med att släppa biljetterna till 2D-visningarna av Prometheus och dels visar 2D-versionen enbart i mindre salonger så blev det bara så att det fick bli 3D. För min bror, som jag skulle se filmen med, var det 3D-premiär. Jag själv har sett två 3D-filmer tidigare, dels Avatar där jag tyckte de tre dimensionerna funkade och gav mervärde, och dels The Avengers där det bara kändes jobbigt. Hur skulle det bli nu? Ja, well, det skulle inte bli alls kom det att visa sig.

På vägen in tog jag som vanligt mina 3D-glasögon förpackade in den där prassliga plastpåsen med en billig SJ-macka-känsla över sig. Min bror hade ingen koll alls och jag var tvungen att påminna honom ”hey, du ska ta glasögon också!”. Under reklamen tänkte jag att det var bäst att kolla om glasögonen satt ok så jag tog på mig dem. De satt ok men en lång störande repa syntes över ena glaset. Gah, vad är det här?! Jag tar mig snabbt tillbaka till ingången, från mitten av den nu givetvis fullsatta salongen, stör folk på vägen, och grabbar ett par nya 3D-glasögon. Innan jag går tillbaka till min plats öppnar jag den prassliga påsen och kollar om det finns några repor på detta par. Nej, de är hyfsade. Skönt, då kan jag gå och sätta mig igen innan filmen hinner börja.

Så rullar förtexterna och vi får se naturlandskap med berg, grässlätter och vattenfall. Det påminner om Island. Plötsligt känner jag hur linsen i mitt vänstra öga börja skava. Jag har haft linser ganska länge och det har väl hänt ett fåtal gånger att jag har råkat tappa ut en lins. Det kan hända om man kliar sig i ögat och liksom får med sig linsen ut. Nu satt jag bara och tittade på förtexterna till Prometheus och kliade mig inte alls. Jag försöker få in linsen igen men känner att den har åkt ut. Jag lyckas på nåt sätt få den att fästa på fingertoppen… notera alltså att det här händer under förtexterna till den mest emotsedda filmen på flera år… och tänker att ”om jag bara kan trycka in den igen så kanske”. Men så tittar jag på linsen, håller upp den mot ljuset från duken där en muskulös albinojätte hostar, och ser att linsen har gått sönder. Den är halv.

Jag sätter på mig glasögonen igen och tänker att det kanske funkar ändå. Möjligen hade det gjort det om filmen varit i 2D. När jag var två veckor på Kanarieöarna för länge sen precis när jag hade börjat med linser så tappade jag en lins i en pool och fick klara mig andra veckan med bara en lins (det här var på den tiden jag inte hade engångslinser) och det funkade inte bra men det funkade. Det ögat med linsen tog över och jag såg hyfsat. Problem uppstod dock när man skulle skifta fokus. När det gäller 3D på bio så går ju hela tekniken ut på att visa olika bilder för vardera öga och innerst inne visste jag att jag inte kan sitta igenom filmen på det här viset, i princip blind på ena ögat. Nä, det vara bara att säga till min bror att ”det här går inte, min ena lins är trasig, jag måste gå”.

Brorsan satt kvar och såg klart filmen och han gillade den. Maffig var tydligen ordet. Jag kommer att se den på tisdag, och då är chansen stor att det blir i 2D. En detalj i sammanhanget är att jag imorgon ska hämta ut nya fräscha linser från optikern…

För en liknande historia, kolla in min text om visningen av The Yellow Sea på Stockholm Filmfestival i höstas.

Arkiverad under Film, Funderingar Tagged with

En film som jag ångrar att jag sett

13 april, 2012 22 kommentarer

En alternativ titel på det här inlägget är En film som jag ångrar att jag sett — två gånger. Förklaringen får ni om ni fortsätter läsa.

I slutet av mars besökte jag Liljevalchs vårsalong. Ja, den kallas vårsalongen trots att den börjar i januari och är slut innan april börjar. Nåväl, när jag var där såg jag en tavla av konstnären Olof Astrup Hällqvist. Titeln på tavlan var Jag minns det som mycket större och temat var det här med hur allt liksom var så mycket större när man var liten. Det kan handla om skogen bakom huset som upplevdes som rena Mörkmården eller om en trädkoja som kändes som Minas Tirith. Jag blev fascinerad av tavlan och den satt kvar i huvudet ett tag.

När Filmitch skickade ut en förfrågan om att skriva ett inlägg på temat En film som jag ångrar att jag sett var jag sugen på att haka på. Problemet var att jag inte visste vilken film jag skulle skriva om. Efter att som Professor Balthazar ha tänkt och tänkt och tänkt kom jag till slut fram till att jag ungefär som Olof Astrup Hällqvist skulle besöka ett barndomsminne. När jag var liten såg jag nämligen filmen Det spökar på Hill House (The Haunting) — och blev fullkomligt vettskrämd. Skrämd från vettet. Hur gammal var jag? Ja, kanske 10 eller 11. Jag tyckte nog att jag var för gammal för att gå in till mamma och pappa men jag kunde inte sova den natten så det fick bli att knacka på och krypa in mellan dem. Ångrade jag att jag såg filmen? Ja!

Vissa minnesbilder från filmen har alltid funnits kvar, fastetsade för evigt. Det är en bild av en flickas ansikte som åldras till ett lik på några sekunder (ja, det var i alla fall minnesbilden). Det är en bild av en spiraltrappa av järn som skakar. Det är en bild av en dörr som skakar, bågnar av en ond kraft som vill in. Jag kan fortfarande känna den där rädslan som jag kände då när jag såg filmen som barn. I vuxen ålder har mitt självklara tips alltid varit Det spökar på Hill House när någon frågat om en riktigt läskig film att se. Läskigare film har jag faktiskt aldrig sett. Hmm, fast det är inte riktigt sant längre. Varför? Jo, jag beslutade mig nämligen för att se om Robert Wise svartvita klassiker från 1963. Är det ett beslut jag ångrar? Ja, lite grann faktiskt.

När jag ser filmen igen så blir jag förstås inte vettskrämd men de scener som jag blev räddast av känner jag igen mycket väl. Jag har ändå lite svårt att förstå hur jag kunde bli så rädd. Jag undrar om det har med ens egen fantasi att göra. Blir den mindre med åren? Nej, jag tror inte det. Den blir bara annorlunda. Man fantiserar om andra saker helt enkelt. Kanske om vad den där tjejen mitt emot dig på tunnelbanan sitter och tänker på när hon stirrar ut genom rutan på väg över Tranebergsbron.

Det spökar på Hill House är en duktigt snygg film med sitt svartvita foto. Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha. Ja, fast det där muhahaha är sagt med glimten i ögat förstås, för speciellt läskig är filmen inte.

Filmen är mysig och charmig — snarare än läskig. Några scener är lite obehagliga och det förekommer en bra hoppscen. Men hur det än är så ångrar jag lite att jag såg filmen igen. Barndomens magiska skräcknatt framför teven gör att jag blir lite besviken eftersom den där skräckmagin är borta. Det spökar på Hill House är en bra film även idag men den känns lite för snäll för att kallas skräckfilm.

Här hittar ni länkar till andra filmbloggares inlägg om vilken film som just de ångrar att de sett:

Filmitch
Addepladdes j-vla filmblogg
Rörliga bilder och tryckta ord
BlueRoseCase
Fiffis filmtajm
Filmr – En sorts filmblogg
Fripps filmrevyer
Plox – Om film
The Velvet Café
ExceptFear
Voldo’s Filmblogg
Mickemovie
Royale with Cheese

Arkiverad under Film, Funderingar Tagged with , , , , ,

Nyare inlägg →