Mannen på taket

18 augusti, 2012 19 kommentarer

Titel: Mannen på taket
Regi: Bo Widerberg
År: 1976
IMDb | Filmtipset

En man, en gammal polisman, blir brutalt mördad när han ligger på ett sjukhus i Stockholm. En utredning ledd av Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och Einar Rönn (Håkan Serner) startar.

Av nån anledning har jag lurats att tro att detta skulle vara en av de bästa svenska filmerna nånsin och definitivt den bästa svenska polisfilmen. Det är ju det där med förväntningar. Missförstå mig rätt nu. Mannen på taket är en bra film, det är det inget snack om. Men att den skulle nå såna höjder som många vill hävda? Nej, en helt ok polisthriller det är vad det är.

Filmen har en hel del förtjänster. Skådisarna t ex. Carl-Gustaf Lindstedt som Beck känns som en annorlunda fågel i en sån här film. Lindstedt framstår dessutom som en genomsympatisk person eller så är det hans karaktär som gör det. Gunvald Larsson spelas i den här filmen av Thomas Hellberg. Det är en liiiite annorlunda skådis jämfört med Mikael Persbrandt. Här är han en klädsnobb med en härlig pälsmössa (som senare i filmen byts ut mot ett helt galet huvudbandage). Nu har jag inte sett så många Beck-filmer med Persbrandt (om ens nån) så egentligen ska jag nog undvika jämförelser.

Jag gillar Einar Rönn som karaktär, en störtskön typ som tar det lugnt, och Håkan Serner är helt rätt person att spela honom. Den typiske polischefen Malm (Torgny Anderberg) är också en karaktär att (o)gilla. Han är en äkta polisboss som inte har koll, nej, han har noll koll.

Det förekommer en del härliga scener. Det kan handla om repliker, repliker eller scener som man liksom inte väntar sig i en polisthriller. Som t ex när Beck står med kikare och tittar ut genom ett fönster i en lägenhet. Tanten som bor i lägenheten frågar om hur kaffet var. Tanten säger: jag smakade och det var gott. Märkligt att det var just den scenen som satt kvar efteråt.

Men, trots det som jag gillar och trots härliga Stockholms-miljöer, är det är nåt med själva storyn som känns… för enkel. Eller så är den briljant och det är jag som inte fattar den. Jag tycker bara aldrig det blir spännande, och jag vill egentligen inte säga det men under vissa av actionsekvenserna så kändes det lite töntigt. Jag ber om ursäkt för att jag inte riktigt lyckas förklara varför den inte får högre betyg, även om nu en starkt trea inte är dåligt betyg egentligen. Men det känns kanske att det är dags att ta skydd nu för de ruttna tomater som kan komma flygande från alla håll.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Kvarteret Korpen

17 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Kvarteret Korpen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen brukar ofta nämnas när man ska lista de bästa svenska filmerna genom tiderna. Jag har inte sett den tidigare vilket kanske inte är så konstigt eftersom den av nån outgrundlig anledning inte finns utgiven på dvd. Rättelse: Anledningen är inte outgrundlig utan tydligen att SF Film och Widerbergs dödsbo inte kunnat komma överens om rättigheterna. Nu verkar det dock finnas hopp.

Nu går det att se filmen på andra vis. Man kan passa på om den visas på SVT eller så kan man se den på YouTube och jag har nu sett den.

Innan jag såg den så hade jag lite svårt att förstå att just den filmen skulle vara Widerbergs bästa. Sen tidigare har jag sett Widerbergs tidiga verk Barnvagnen (som var Widerbergs debutfilm) och Kärlek 65 och jag har väl inte varit jätteimponerad även om det bitvis varit riktigt bra.

Nåväl, Kvarteret Korpen handlar om unge Anders som bor med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm, vilken kung!) och mamma (Emy Storm). Anders försöker bli författare men hans ambitioner störs av att det inte funkar hemma. Pappan dricker för jämnan, ständigt lite berusad kan han inte få ihop pengar. En gång i tiden hade pappan chansen att bli en toppförsäljare men han klantade till det när han spillde ut dyr konjak. Sen dess har det gått nerför. Mamman, hon gör så gott hon kan men döljer väl kanske på en eller annan hemlighet.

Kvarteret Korpen är en vacker film i svartvitt med underbara insatser från skådisarna. Keve Hjelm är skrämmande bra som bitter ”jag vet minsann bäst och bara jag får chansen så kommer jag dra in storkovan”-pappa. Mamman som försöker lura sig genom att drömma om somriga utflykter till bokskogen görs med inlevelse av Emy Storm (Emils mamma!). Thommy Berggren gör sin plågade rollfigur rättvisa genom att inte spela över men ändå ge Anders den rätta känslan av hopp och desperation samtidigt.

Filmen fokuserar helt på Anders och hans förhållande till sina föräldrar. Då och då dyker det upp korta sekvenser (nån som förstår vad mannen i klippet säger? Plox?) som blir en sorts andningspauser. Jag rekommenderar att man ser Kvarteret Korpen om man får chansen. Antingen väntar man på dvd/bluray eller så kollar man inte filmen omedelbums på tuben (se nedan!).

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Elvira Madigan

16 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Elvira Madigan
Regi: Bo Widerberg
År: 1967
IMDb | Filmtipset

Då var det dags för ännu en gammal recension av en Bo Widerberg-film efter ett mellanspel med Total Recall. Även om Kvarteret Korpen faktiskt blev Oscarsnominerad så tror jag ändå att det här var filmen som fick Widerberg känd internationellt.

Bo Widerberg är en intressant regissör. Han är inte en personlig favorit på något vis, men jag känner ändå för att kolla igenom hans filmer. På sistone har jag sett Barnvagnen och Kärlek 65, två tidiga Widerbergare. Nu var det dags för det naturromantiska dramat om löjtnanten Sixten Sparre (Thommy Berggren) och lindanserskan Elvira Madigan (en 17-årig Pia Degermark där rösten görs av Yvonne Ingdahl) som flyr till Danmark för att kunna leva tillsammans.

Elvira Madigan är en film utan egentlig handling. Så det är inte en spännande plot som gör den bra. Istället är det känslan som Widerberg förmedlar med bilder, skådespel och musik som lyfter filmen. Över hela filmen råder det en vacker, drömsk, bitterljuv stämning. I början av rullen lever kärleksparet som i en drömvärld. Verkligheten rycker dock allt närmare. Speciellt en scen vid en picknick är väldigt talande. Allt är trevligt, det vackra paret i den vackra naturen som äter ost och dricker vin. Allt är trevligt tills de plötsligt råkar välta vinflaskan vars innehåll rött sprider sig på den vita duken.

Castingen av den unga Pia Degermark visade sig vara en lyckokast för Widerberg då hon förmedlar en drömsk men ändå bestämd och självständig känsla. Man förstår att Sparre blivit förtrollad av henne. Handlingen i filmen är som sagt inte det viktiga här. Men Widerberg har en förmåga att få till underbara sekvenser där han skapar en poetisk och drömsk stämning, exempelvis med hjälp av musik eller susningar i träden som skvallrar om kommande olycka (he, nu kom jag att tänka på David Lynch och Twin Peaks där det ju susar en hel del i granarna). Hur som helst, jag gillar det här. Åh, och så slutet då. Så fint att det nästan är för mycket.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

Kärlek 65

13 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Kärlek 65
Regi: Bo Widerberg
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Idag visade SVT Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som matiné. Nu hade jag i det här fallet redan sett filmen på dvd tidigare i somras, men ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, kommer det såna här guldkorn på vår statliga television. Filmer som kanske inte finns att se online eller på dvd/blu-ray. Ett annat exempel är Arne Sucksdorffs Pojken i trädet som jag lyckades se (nu ser jag att även den filmen finns på dvd men ändå). Recensioner av bägge dessa svenska klassiker kommer att dyka upp här på bloggen. Det är alltså värt att kolla i tv-tablån på morgonen och programmera videon om det behövs. Även Bo Widerbergs Kärlek 65 hade jag turen att upptäcka på ettan eller om det var tvåan.

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Jag tänkte då att det kanske var dags att beta av Widerbergs filmer. Han är ändå en av de mest kända svenska regissörerna, även om han i en del kretsar inte är lika hajpad som andra (*host*Bergman*host*). Hänsynsfullt nog visade SVT inte långt efter Barnvagnen Widerbergs tredje film, Kärlek 65 från, just det, 1965. Kärlek 65 är en äkta metafilm om filmregissören Keve (spelad av Keve Hjelm) som brottas både med familjeproblem och konstnärliga problem. Samtliga skådisar spelar personer med samma namn som sig själva. Vi ser bl a Inger Taube (från Barnvagnen), Thommy Berggren (i en kort cameo som skådis) och en ung Björn ”Dynamit-Harry” Gustafson.

Kärlek 65 är en väldigt personlig film som handlar om Bo Widerberg själv, i form av regissören Keve. Det handlar dels om regissören Keves, alltså Widerbergs, relation till sin fru och dotter, och dels om hur han tänker när det gäller filmen som konstart. Nåt Widerberg är grym på, och det visade han också i Barnvagnen, är långa scener med musik utan dialog. I Kärlek 65 flyger man t ex drake vid kusten några gånger till skön melankolisk musik. Härlig stämning här. Keve Hjelm är ganska rolig som regissören. Han har ett par intensivt stirrande ögon och han är hela tiden redo att vara hårt arbetande och ambitiös — när det gäller film alltså. Frun och dottern kommer i andra hand. Det är en sevärd film men lite varning för flum. Det var kul att se Ben Carruthers, från John Cassevetes Shadows dyka upp mot slutet.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Metafilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Barnvagnen

12 augusti, 2012 6 kommentarer

Titel: Barnvagnen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs hyllade film Kvarteret Korpen för första gången. Jag såg också hans kriminalklassisker Mannen på taket (även den hyllad) som jag hade sett tidigare men det var eoner sen så det räknas knappt. Först tänkte jag dock posta omdömen av Widerbergs tidigare filmer som jag såg för några år sen: debuten Barnvagnen, Kärlek 65 och Elvira Madigan. Först ut en kortkort text om Barnvagnen.

Jag passade på att se Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Det var en klart intressant film att se. Miljöerna — från 60-talets Malmö — är underbart dystra och intressanta som tidsdokument. Samtidigt som det finns en realism i filmen så är den även poetisk vilket fotot (som för övrigt Jan Troell står för) starkt bidrar till. Pianisten Jan Johanssons musik bidrar även den till rätt stämning; ibland jazzig, ibland melankolisk. Bästa scenen är när Britt (Inger Taube), som flyttat hemifrån, hämtar en kristallkrona hos sina föräldrar för att ha i sin nya lägenhet. Andra tycker att scenen när Thommy Berggren och Taube lyssnar på Vivaldi på biblioteket är den bästa.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Flickan från tredje raden

6 augusti, 2012 5 kommentarer

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Cykeltjuven

2 augusti, 2012 15 kommentarer

Titel: Cykeltjuven (Ladri di biciclette)
Regi: Vittorio De Sica
År: 1948
IMDb | Filmtipset

Cykeltjuven är den italienska neorealismens mest kända film (väl?) och regisserad av Vittorio De Sicas. Den handlar om den fattige familjeförsörjaren och pappan, Antonio, som äntligen har fått ett jobb med att sätta upp affischer. För att få jobbet krävdes en cykel, vilket man lyckats skaffa genom att pantsätta familjens lakan. Första arbetsdagen blir dock cykeln stulen vilket leder till att Antonio och sonen Bruno ger sig ut på en desperat jakt för att leta efter cykeln.

Mjaha, ytterligare en klassiker/milstolpe som jag inte riktigt tycker lever upp till sitt rykte. Filmen är i och för sig välgjord med utmärkta skådespelare och en bitvis gripande historia. Men tyvärr var det på nåt sätt som dessa olika delar inte var bra samtidigt. Historien blir gripande först mot slutet men vägen dit tyckte jag var lite för lång. För sin tid kanske den stack ut lite med sin realism, var en milstolpe osv, men idag tycker jag den inte känns så speciell. Fast notera att jag tycker det är en bra film. Recensionen kan verka negativ men det blir ju så när det handlar om en så omtalad och uppskattad film som man själv kanske uppskattade, men inte lika mycket som andra.

Det hela påminner om hur jag kände inför den franska nya vågen-filmen De 400 slagen. Inte heller då tyckte jag filmen jag såg var nåt speciellt. Båda dessa filmer tycker jag inte tar ut svängarna ordentligt och de (speciellt De 400 slagen) känns lite bleka. Fast mot slutet lyfter båda filmerna, speciellt Cykeltjuven som sista kvarten eller så är riktigt bra och pappans desperation skildras klockrent. Det blir en trea med ett plus i kanten till Cykeltjuven. Bäst är skildringen av hur ett jobb betyder så mycket, speciellt om man inte har nåt.

3+/5

PS. Under filmen blev jag väldigt trött, och då är den klassiska frågan: blev jag trött för att jag tyckte filmen var seg, eller tyckte jag filmen var seg just för att jag var trött?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Neorealism, Recension Tagged with , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek: The Original Series

11 juli, 2012 24 kommentarer

Jag har alltid gillat Star Trek (mer än Star Wars) och för några år sen såg jag om filmerna. Alltså inte några av tv-serierna utan de 11 filmerna, där den första kom 1979 och den senaste 2009 då J.J. Abrams rebootade alltihopa. Nu så här i sommarstiltjen så tänkte jag att det kunde passa att samla ihop mina gamla recensioner av dem. Det blir en recension per dag med ett uppehåll på en vecka då jag befinner mig ute i sommarsverige utan riktiga datorresurser. När jag recenserar filmerna så försöker jag se dem som fristående filmer men det är ju klart att det blir lite roligare om man har bakgrundsinformation om vissa saker. Vi börjar emellertid med en mjukstart i form av ett kort omdöme av originalserien som jag faktiskt äger på plastbitar (dvd alltså). ”Engage!”

****

Titel: Star Trek: The Original Series
Skapare: Gene Roddenberry
År: 1966-1969
IMDb

”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Detta var ett givet köp för mig då jag verkligen gillar Star Trek. Egentligen började det hela med The Next Generation när SVT visade den serien. Sen såg jag en hel del avsnitt av originalserien när femman visade dem för ett antal år sen. För mig var det en ren fröjd att nu ha alla avsnitt av originalserien. Stämningen är så skön att det bara inte finns. Kirk, Spock och McCoy är en oslagbar kombination. Spock som är till hälften vulcan, till hälften människa men som inte vill annat än att bli mindre mänsklig; McCoy som är hetlevrad och hela tiden stör sig på och gnabbas med Spock; och så Kirk som en sorts macho-medlare i mitten. Äventyren är i princip alltid av samma slag. Skeppet Enterprise kommer till en okänd planet eller stöter på ett okänt rymdfenomen. Till en början verkar alltid vara ganska ofarligt eller för bra för att vara sant (t ex om man har kommit till vad som verkar vara en paradisplanet så bara måste finnas nåt otäckt som väntar i kulisserna). Även om serien är episodisk så finns ändå en röd tråd vad gäller personernas utveckling. Intressantast är att följa Spock. Ja, jag gillar verkligen Star Trek: TOS.

Arkiverad under Drama, Recension, Science fiction, TV Tagged with , , , , , , , , , , ,

2 x Kenji Mizoguchi

9 juli, 2012 2 kommentarer

Med anledning av att Svartare än noir nyligen skrev om Fogden Sansho så kommer här två gamla omdömen av två av regissören Kenji Mizoguchis filmer varav en nog har den mest poetiska titel jag har sett. Om jag minns rätt så såg jag både filmerna på Cinemateket.

Titel: Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Filmen handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Ugetsu monogatari är en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan.

4/5

Titel: Fogden Sansho (Sanshô dayû)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Fogden Sansho en väldigt enkel historia. Av regissören Kenji Mizoguchi hade jag sedan tidigare sett filmen med den vackra titeln Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet, en film som jag gillade. Därför tog jag chansen att se Fogden Sansho när nu Cinemateket visade den. Filmen är en äkta tragedi om en medeltida japansk familj som splittras då en ståthållare förvisas till en avlägsen provins eftersom han är för snäll mot traktens bönder. Ståthållarens fru och barn får klara sig själva men försöker att ta sig till honom. Som sagt, en klockren tragedi. Det finns inte mycket försonande i filmen. Familjen, och framför allt de två barnen, råkar ut för tråkighet efter tråkighet på ett episkt sätt. I filmen förekommer hyckleri bland den styrande klassen. Man kan vara generös men bara till en viss gräns. Om bönder plötsligt tror att de är fria då börjar det bli farligt. Skådespelet i filmen är klassiskt japanskt, dvs enkelt och överdrivet på samma gång. Skådisen som gjorde den vuxne sonen kändes lite tillgjord. Fogden Sansho är vacker, sorglig, långsam, ibland på gränsen till seg. Efter halva filmen nickade jag till några gånger. Det kan inte bli mer än en trea.

3/5

PS. Längst bak i salongen satt en grupp japaner. När filmen var slut och jag gick förbi satt de kvar, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Descendants

8 juli, 2012 19 kommentarer

Titel: The Descendants
Regi: Alexander Payne
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Alexander Payne är en intressant regissör. About Schmidt är en helt ok rulle och Sideways är riktigt trevlig. Dessa båda filmer har varit mysiga blandningar av humor och allvar, lättsamhet och nedstämdhet. Även i The Descendants är det en udda blandning med humor mitt i allvaret och sorgen. Jag tänkte inte på att det var George Clooney som spelar huvudrollen. Han är nedtonad men låter egentligen andra göra jobbet, och är själv ganska passiv förutom i någon scen på slutet när han tar farväl av sin fru. The Descendants är en må-bra-film hur konstigt det än kan låta om man tänker på handlingen (Clooneys fru ligger i koma efter en båtolycka och Clooney får dessutom reda på att hon varit otrogen). Filmen påminner lite om Little Miss Sunshine. Jag hörde i Inside The Actor’s Studio att Clooney själv säger att han inte är en speciellt duktig skådis. Han inser sina begränsningar men gör sitt bästa. Och det märks kanske lite här. Han gör egentligen inte speciellt mycket utan kör en nedtonad stil. Den äldsta dottern i filmen (Shailene Woodley) är bäst och kommer bil nåt stort.

3/5

PS. Det var kul att se Michael Ontkean, Sheriff Harry S. Truman från Twin Peaks (yay!), i en liten roll som en av Clooneys bröder.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →