True Legend

11 april, 2012 6 kommentarer


Titel: True Legend (Su Qi-Er)
Regi: Yuen Woo-ping
År: 2010
IMDb | Filmtipset

True Legend är en härlig klassisk martial arts-saga med den äkta legenden Yuen Woo-ping tillbaka i registolen. Den gamla martial arts-koreografen visar faktiskt var skåpet ska stå. Filmen är inte fylld med datoranimerade naturscenerier. Nej, här har man haft en större budget (om det nu är budgeten det hänger på) och filmen är istället vacker med äkta natur. Vi får se riktiga berg, skogar, floder osv, och det hela är riktigt tjusigt. Visst, några cgi-miljöer förekommer men filmens känsla är övervägande mustig.

Filmens skådisar är genomgående bra. Bl a dyker favoriten från Crouching Tiger, Hidden Dragon Michelle Yeoh upp, och så får vi se David Carradine i sin sista roll (tror jag det var?). Filmen är faktiskt dedikerad till Carradine.

Det hela börjar med ninjaliknande krigare som slåss i en sagolik borg/grottmiljö. (Under filmens inledning är det bara svärd som gäller vilket jag ofta tycker begränsar hur fantasifulla fajterna kan bli.) Vår hjälte Su Can (Zhao Wenzhuo) räddar en prins från döden och blir lovad en guvernörspost. Su Can som är hyvens kille vill sluta i det militära och tycker istället att hans styvbror Yuan (Zhou Xun) ska få posten. Yuan tycker Su Can är en riktig bror duktig. Han accepterar dock guvernörsposten men hatar i hemlighet Su Can.

Vår hjälte Su Can lever nu i lycka under en tid med son och en vacker fru. Han driver en kung fu-skola och allt verkar bra men nu dyker förstås den nu onde styvbrodern upp. Brodern har tränat upp sig och har lärts sig kontrollera den farliga tekniken Giftfyllda Näven. Den Giftfyllda Näven, helt underbart. Man stoppar ner händerna i skålar med skorpioner, får deras gift i blodet men på nåt sätt kan man styra det och istället föra över det till sin motståndare. Som sagt, underbart. Det påminner en hel del om den gamla Shaw Brothers-rullen Five Fingers of Death där man istället för skorpioner stoppar nävarna i glödande kol.

Under den här delen av filmen fajtas man med svärd men även ibland enbart med händerna. Vår hjälte får även träffa på den ondes styvbroderns medhjälpare, tvillingparet med med det trevliga namnet Järntvillingarna.

Nu kommer ett avsnitt som vi sett i andra martial arts-filmer. Hjälten är utslagen och måste träna upp sig. Han gör ute på landet där han kör klassisk träning genom att lyfta hinkar fyllda med vatten med fingrarna eller så slår han nävarna mot ett trädstam för att öva upp styrkan. Han träffar också på en vis gammal man med lång vitt skägg, precis som det ska vara. Efter detta är det bra fajtingscener, mycket beroende på att man nu bara använder händerna, vilket jag nästan alltid gillar bättre.

True Legend är en lång film. Vid ett tillfälle trodde jag filmen var slut men den fortsätte ett tag till. Under filmens sista del får vi lite klassisk fajting i duellform. Nu är det onda västerlänningar som utmanar kineser men slår ut dem så att de dör. Vår hjälte är på botten men har nu lärt sig Drunken Fist, den klassiska men svåra tekniken som vi bl a sett Jackie Chan utöva i Drunken Master.

Ja, ni förstår ju, det måste bli ett högre betyg än en simpel trea till Yuen Woo-pings återkomst. En orsak till fyran är nog att jag börjar bli lite bevandrad inom ämnet kung fu-film och därför snappar upp referenser och vet vad som väntar.

4-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The 36th Chamber of Shaolin

8 april, 2012 8 kommentarer


Titel: The 36th Chamber of Shaolin (Shao Lin san shi liu fang)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Efter en något seg och förvirrad början tar sig filmen rejält när den unge huvudpersonen, spelad av Gordon Liu Chia-hui, kommer till Shaolin-klostret fast besluten att lära sig kung fu och hämnas på manchuerna som har invaderat hans hemby. Den största delen av filmen består av att Liu lär sig kung fu steg för steg genom att en i taget gå igenom Shaolins 35 olika träningskammare. Liu tror sig givetvis kunna börja med den svåraste direkt men där går han bet, haha. Han får börja från botten helt enkelt. Riktigt kul att följa Lius träning och de olika metoderna som munkarna tar till för att träna sina elever.

Här är filmen som bäst och riktigt mysig och som tur är så är det som sagt just träningsdelen som är den största delen av filmen. Både före och efter Lius träning så är det lite si och så med handlingen; lite fånigt och förvirrat kändes det då. Fajterna efter Lius träning är inte lika bra som i andra filmer jag har sett, t ex Jackie Chans Drunken Master. Slutfajten var dock helt ok och hade ett ganska lustigt slut och påminde för övrigt mycket om den första fajten i just Drunken Master (tror nästan de har spelats in på samma ställe). Nåväl, jag kan inte låta bli att ge filmen en svag fyra för charmen och humorn under träningsdelen.

4-/5

PS. Gordon Liu är för övrigt med i både Kill Bill 1 och 2 fast i olika roller.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Drunken Master II

7 april, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Drunken Master II (Jui kuen II)
Regi: Liu Chia-liang & Jackie Chan (okrediterad)
År: 1994
IMDb | Filmtipset

När jag såg uppföljaren till 1978 års kultfilm om Wong Fei-hung så hade jag sett ett antal av Jackie Chans Hongkong-rullar så jag var ganska van vid det som väntade i filmen. Trams och däremellan riktigt coola stunts.

I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu, denna gång för att stoppa några elakingar som stjäl kinesiska konstskatter. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen. Det är som det brukar vara, dvs relativt uselt då det inte är fajtingscener. Det är tramskomedi när den är som sämst. Jag måste ändå ge godkänt till Anita Mui som spelar Fei-hungs coola styvmorsa. Dessutom är slutfajten bland det svettigaste jag har sett. Chan är verkligen i högform här. Det är fullständigt galet mot slutet: skurken spelad av Ken Lo har ruggigt snabba fötter och Chan är som en duracellkanin. Slutbetyget blir en normal trea, men slutfajten (titta på den på YouTube) är en femma.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Drunken Master

6 april, 2012 16 kommentarer


Titel: Drunken Master (Jui kuen)
Regi: Yuen Woo-Ping
År: 1978
IMDb | Filmtipset

För några år sen hade jag inte nån vidare respekt för Jackie Chan. Jag vet inte, men jag såg honom bara som en pajas som var med i dåliga Hollywood-filmer med en annan pajas i form av snabbajssnackande Chris Tucker. Dock noterade även jag att Chan var en duktig pajas när det kom till stunts. Men ändå, han var inte nån favorit. Detta ändrades i och med att jag såg Chan i en tidig film regisserad av mannen, myten, legenden Yuen Woo-ping.

Som i många andra kung fu-filmer så är huvudpersonen i filmen den kinesiske folkhjälten Wong Fei Hung. Här alltså gestaltad av Chan som gör honom som en ung olydig pojkspoling som är duktig på kung fu, men som mest hamnar i trubbel. Han skickas av sin far för att tränas av den ökända Tiggaren Su, där han får lära sig Drunken Kung Fu, en slags fylle-kung fu som bygger på att man dricker sig full samtidigt som man fajtas enligt De Åtta Druckna Gudarnas Stil. Hehe, underbart! Och det visar sig att Chans utbildning behövs när hans far hotas av yrkesmördaren Åskfot, spelad av stenhårde Hwang Jang-lee.

Det som främst gör filmen värd att se är förstås de ruggigt välregisserade fajtingscenerna där Chan & Co verkligen skiner. Sånt här görs inte idag. Det ska klippas en gång i sekunden och det ska skakas med kameran så att man inte hinner se hur dåliga fajter det egentligen är. Ok, det finns förstås undantag, men i den vanliga amerikanska actionfilmen så är oftast fajterna ganska dåliga och blir bara transportsträckor. Och sen är det ju ingen slump att undtag som The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon har just Yuen Woo-Ping som martial arts-regissör. Men, men, det går inte riktigt att jämföra genre-film med ”vanlig” film.


Chan är i vilket fall i toppform här. Man ser att han verkligen är skolad inom kung fu. Fajterna med Hwang Jang-lee är grymma, speciellt slutfajten där Chan får visa prov på allt han lärt sig om Drunken Kung Fu. Tyvärr för hans del tyckte han det kändes fjantigt att träna den kvinnliga gudens stil och det håller på att bli hans fall, men han hittar förstås kvinnan inom sig, vilket blir riktigt rolig — faktiskt. Det känns som att det kan bli jönsigt men det är faktiskt bra och roligt. T ex kung fu-tekniken som kallas Kvinna Som Sitter På Toalettstol, haha. Sen är Hwang perfekt som skurk, och görs förstås extra farlig genom de typiska snabba inzoomningar på ansiktet.

Fajterna innehåller en hel del vältajmad slapstick-humor. Det är frågan om välrepeterade cirkusnummer i princip, en sorts danser nästan, där de inblandade måste veta exakt vad de ska göra i varje moment. Det måste krävas mängder av träning och repetition för att få till det. Vissa scener när det inte fajtas är kanske lite jönsiga, men så fort Tiggaren Su, spelad av Yuen Woo-pings pappa Siu-tien, är med så är det roligt igen. Han är perfekt i rollen som den rödnosade alko-kung fu-läromästaren. Slutbetyget till Drunken Master blir faktiskt, lite överraskande för mig själv, en svag fyra. Det är roligt (lite fånigt ibland kanske) och med nästan haktappande stunts och fajtscener.

4-/5

PS. Imorgon kommer en recension av Drunken Master II, och framöver kommer det fler recensioner av Jackie Chans Hongkong-rullar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , ,

All That Heaven Allows

3 april, 2012 2 kommentarer


Titel: All That Heaven Allows (Morgondagen är vår)
Regi: Douglas Sirk
År: 1955
IMDb | Filmtipset

Movies – Noir har Douglas Sirk-tema denna vecka och här skrivit om All That Heaven Allows. Här kommer min recension av den filmen.

Falcon Crest-elakingen Jane Wyman spelar huvudrollen i denna 50-talsförlaga till Far From Heaven. Douglas Sirk regisserar och allas vår Rock Hudson spelar Wymans kärleksintresse. Wyman är änka i en typisk amerikansk 50-talsförort och blir kär i sin trädgårdsmästare (fel val). I Far From Heaven var han svart, men det behövdes inte här. Det räcker med att han är yngre och ovanligt levnadsglad för att skvallret ska vara igång. Ska hon våga gifta sig?

Det här var en helt bisarr film. Allt är uppskruvat flera varv när det gäller karaktärernas egna fördomar och rädsla för andras fördomar. Men, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta flera gånger, när det bara blir för mycket av 50-talsfärger, studiokulisser och klichéer, så kände jag ändå en stor sympati med Wymans karaktär. Hon spelar riktigt bra här dessutom. Jag hade aldrig en tråkig stund under filmen, det fanns alltid något att fascineras över, antingen smått bisarra scener eller gripande scener med bra skådespel (ok, Hudson är lite väl träig kanske). Jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Melodram, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ran

31 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Ran
Regi: Akira Kurosawa
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här blir den sista Kurosawa-rullen som jag skriver om på ett tag. Av de filmer som Rörliga bilder har avhandlat under mars månad (dvs alla Kurosawas filmer!) så känner jag att jag vill kolla in Kagemusha men det får bli senare. Om just Ran tyckte Sofia bra, mycket bra.

Ran bygger på Shakespeares tragedi King Lear och handlar alltså om en härskare som på ålderns höst tänker sig att lämna ifrån sig makten och låta sina tre söner ta över och dela upp riket mellan sig. De två äldsta av sönerna tycker det är en bra idé, medan den yngsta förbannar det hela och blir avvisad av sin far. I efterhand visar det sig att den yngsta sonen kanske hade rätt ändå. Det går nämligen inte riktigt som den gamle härskaren tänkt (eller snarare inte alls!).

Ran påminde en hel del om en tidigare Kurosawa-film, nämligen Blodets tron (1957). Och det kanske inte är så konstigt eftersom även den bygger på ett Shakespeare-stycke (Macbeth). Liksom i den så domineras Ran av avundsjuka, paranoia, maktbegär och intriger. Liksom i den så finns det en intrigerande och väldigt läskig kvinna bakom det som sker. Fotot i Ran är mycket bra och det känns väldigt bra att den är i färg. Samurajerna (och kvinnorna) med sina sina vackra kläder är gjorda för färg. Verkligen bra att Kurosawa fick göra några färgfilmer på slutet (även Dodes’ka-den utnyttjar färgerna bra).

Det vilar en ödesmättad, lite otäck stämning över Ran och man känner på sig att det inte kommer att gå bra. Filmen innehåller också en hel del stora stridsscener med hästar och stora arméer. Bl a en uppmärksammad sekvens när man får se grymheter under en batalj med ett stycke klassisk musik som enda ackompanjemang. Effektfullt.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

The Hidden Fortress

21 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: The Hidden Fortress (Kakushi-toride no san-akunin)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Så var det då dags för filmen som sägs ha varit en inspirationskälla för George Lucas när han gjorde Star Wars på 70-talet. Här hittar ni Sofias recension.

Handlingen äger rum i 1500-talets Japan och vi möter två bönder som hamnat mitt i ett krig. De två, som munhuggs och smågnabbas ständigt och jämnt, försöker ta sig hem genom fiendeland till sina hemtrakter i Hayakawa. På vägen stöter de på prinsessan Yuki och general Makabe (Toshirô Mifune) som också de försöker ta sig till Hayakawa. De två bönderna är snikna och giriga typer (men ändå sympatiska och roliga) och övertalas av generalen att hjälpa prinsessan att fly med hopp om att få lite av det guld som också ska transporteras.

Det som jag känner igen från Stjärnornas krig är först de självklara kopplingarna: de två bönderna (robotarna R2-D2 and C-3PO) och prinsessan Yuki (Leia) på flykt. Men främst är det känslan i berättandet. Historien flyter lätt fram och scenbytena sker genom att en lodrät linje sveper över bilden precis som i Lucas filmer.

Det här är den hittills lättsammaste Kurosawa-filmen jag har sett. Det är ett actionäventyr med matinékänsla och en hel del humor där historien berättas genom de två böndernas ögon. Mifune är grym som den tuffe generalen (absolut ingen pajas!) och han visar sig på styva linan under en häftig jaktritt och i en lans(lasersvärd?)-fight med en fiendegeneral. Me like this film.

4/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Deep Cover

19 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Deep Cover
Regi: Bill Duke
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Den här undercover cop-filmen såg jag för länge sen. Jag minns att jag gillade den ganska mörka förvirrade känslan som filmen förmedlar genom huvudpersonen som tappar bort sig själv när han går undercover för komma åt höjdarna i L.A.:s droghandel. När Movies – Noir såg filmen blev jag sugen på att kolla in den igen för att se om jag hade rätt om stämningen. En smal Laurence Fishburne (inte så smal som i Apocalypse Now men ändå) gör rollen som polisen som får i uppdrag att vara hemlig polis i tron att han faktiskt kan komma åt the bad guys.

Jag mindes rätt. Deep Cover är en ganska udda film där Larry Fishburne står för en klockren insats som polisen som börjar få svårt att hålla reda på varför han gör det han gör. Snabbt kommer han in i droghandeln och arbetar sig uppåt. Man fattar ganska snart att det här aldrig kan gå bra. Fishburne säger det själv redan från början genom sin väldigt bra berättarröst. Det är en berättarröst som nästan är som spoken word. Fishburne pratar poetiskt till instrumental hiphop.

Fishburnes partner in crime blir en korrupt, pengatörstig och slemmig advokat spelad av en psykotisk Jeff Goldblum (så långt ifrån hans karaktär i Independence Day som man kan komma). Filmen har hela tiden en märklig svart humor. Det är galna scener och repliker som kommer in från vänster. Personer gör och säger konstiga saker mest hela tiden. Droghandelshöjdarna görs av bra skådisar, t ex Gregory Sierra som är perfekt som knarkkung. Fishburnes kontakt vid polisen görs av Charles Martin Smith, en skådis som man sett i ett gäng biroller, och även han passar perfekt i sin roll. Man vet liksom att man inte kan lita på honom så mycket strunt som han pratar.

Förutom skådisar och story så är musiken passande och fotot genomtänkt. Många scener, liksom för- och eftertexter, går i rött. Bästa exemplet på detta är scenerna vid slutuppgörelsen där Goldblum har en svart och lång skinnrock och står framför en snyggt röd skåpbil. Just ifrån den här scenen kände jag igen ett replikskifte som De La Soul har samplat på sin skiva Buhloone Mindstate från 1993. Här är Fishburnes röst perfekt desperat, här har han nått botten. ”You shouldn’t have done that, David, you shouldn’t have”, ”But I did so let’s get in the van”.

Jag kan tänka mig att andra tycker filmen är lite av b-klass och inget speciellt men för mig är det en film som sticker ut. Rekommenderas om ni är sugna på en crime-film med mörk, udda, galen, men ändå på nåt sätt rolig stämning. Jag tackar Movies – Noir för att det blev en omtitt.

4-/5

Jag måste även givetvis nämna att en skådis från The Wire (yay!) dyker upp i början av filmen. Det är Glynn Turman (borgmästaren Clarence Royce i The Wire) som spelar Fishburnes pappa.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Drive

18 mars, 2012 25 kommentarer


Titel: Drive
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I fredags skrev en journalist i DN om en ny trend inom film (texten finns tyvärr inte på nätet). Ja, i själva verket handlar det väl bara om sätta ord på ett sätt att göra film. Begreppet är slow film. På samma sätt som slow food ska vara mat som är tillagad utan stress och som man äter utan stress, så får det — ska det — i slow film gå långsamt. Snabba klipp är portade. Scenerna får ta sin tid. Som jag skrev så är långsam film ingen nyhet, snarare tvärtom. Till mästarna inom långsam film räknas (enligt DN) bl a Alexander Sokurov, Abbas Kiarostami, Kim Ki-Duk och så förstås Andrej Tarkovskij. Jag skulle själv lägga till Theo Angelopoulos (som tyvärr omkom i en trafikolycka för en tid sen). Några svenskar kan man säkert räkna också. Roy Andersson platsar förmodligen.

Varför skriver jag om det här? Ja, om ni har läst titeln på inlägget så förstår ni att jag har sett filmen Drive. Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

Danske regissören Refn är superduktig på att få till en nervig krypande spänning som samtidigt hoppar upp och överraskar ibland. Tidigare har jag sett och gillat Pusher, och Drive har en hel del likheter. Huvudpersonerna hamnar i knipa och får det rejält svettigt, jagade av kriminella högdjur. Skillnaden är väl att Kim Bodnia är Mr Slarver som inte kan göra nåt rätt. Ryan Gosling är en kall katt med en silverjacka med en guldskorpion på ryggen och en tandpetare i mungipan. Men han hamnar ändå i trubbel. Kanske för att han är för snäll, i alla fall mot de som är snälla eller såna som han tror är snälla.

Under filmens första del sitter jag och undrar ”vad har den här killen för story?”. Varför är han så avvaktande hela tiden, på sin vakt. Är det för att han vet att om man känslomässigt ger sig hän så kommer det att gå åt helvete. Vad har han varit med om? Jag pratar alltså om Ryan Goslings karaktär som regissören Refn låtit förbli namnlös. Han är som en robot, och det förblir han egentligen hela filmen. En snäll robot som är duktig på att köra bil. Han skulle kunna vara tagen ur Spielbergs A.I. och där spela robotpappa till robotsonen Haley Joel Osment. I Drive är han plastpappa till Irenes (Carey Mulligan) son Bencio. Ett tag i alla fall. Tills Irenes man Standard (Oscar Isaac) blir utsläppt från fängelset. Pappan är skyldig elaka män pengar. Gosling erbjuder hjälp som förare vid ett rån som de elaka männen vill att pappan ska göra. Det går käpprätt och Gosling får de elaka männen efter sig. Samtidigt måste han ju givetvis skydda Irene och sonen. Hmm, han känns nästan lite väl… snäll.

Stämningen är helt underbar. Bilderna, miljöerna, musiken är precis i min smak. Förtexterna i rosa är ju hur snygga som helst. Jag tänkte inte så mycket på 80-talet. Visst, Miami Vice och så, och lite synthig musik. Men det var ett uppdaterat 80-tal i såna fall. Musiken är superduperbra. Det förekommer ett spår som egentligen inte är en låt utan mer en stämningshöjande dov synthslinga som försätter mig i trance.

Och så var det här med slow film. Scenerna tar sin tid. Inte så mycket sägs. Jag tror det tar 10 minuter innan vi får höra Gosling och Mulligan prata med varandra. Och när det sker sägs det inte mycket. Och det behövs inte. Det här är så långt ifrån en dialogdriven rulle man kan komma. Allt handlar om stämningen och yta. Och dessa två är melankoliskt sköna.

Jag skulle kalla filmen för en neo-noir, och en riktigt bra sådan. Jag tänker på några av bröderna Coens filmer som Blood Simple och No Country for Old Men. Jag tänker även mycket på Michael Mann. Det är machomelankoli. Kvinnorna har tyvärr inte mycket att spela med. Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå. Det är filmer som jag tycker i vissa avseenden är ganska lika. Jag tänker även på Collateral: L.A., natt, neon, bilar, vapen, våld — och snyggt.

Egentligen hade jag nog velat att filmen skulle sluta så här istället:

Spoiler

Gosling blir knivhuggen men dödar skurken, tar pengarna åker till tjejen, lämnar pengarna men dör i sin bil. Det slutar med samma scen som när Gosling sitter med halvöppna ögon och man tror han är död. Fast i min version öppnar han inte  ögonen. Slut. Och då ska han verkligen vara död. Undrar om det här var nåt som man funderade på hur man skulle ha det men att filmbolag osv la sig i. Testvisningar och sånt.

Spoiler slut

Återigen är det här en sån där film där våldet gör att man plötsligt blir fokuserad. Utan detta grafiska våld hade filmen helt enkelt inte varit lika bra. Blandningen av arty långsamhetsfilm à la Jessica Hausner och tung våldsaction är hur bra som helst. Min favoritscen i filmen är nog den i hissen som går från kyss till stomp. Ni som sett filmen vet vilken scen jag menar.

Nästan en femma blir det men jag stör mig på att jag inte bryr mig om Carey Mulligans karaktär och att det inte riktigt finns tid för mer kemi mellan Mulligan och Gosling. Visst, det finns några vackra ögonblick och -kast men det är ändå en bisak i filmen. Fast det är väl ok så, jag får väl se Blue Valentine för mer sånt.

4+/5

Många andra filmbloggare har sett Drive. Det känns som om jag var typ… sist. Här hittar ni några andra hyllningar: Movies – Noir, Plox, The Velvet Café, Fiffi, Flmr, Fripp, Royale with Cheese och ExceptFear. De enda som är aningen skeptiska är Voldo och Filmitch.

Uppdatering: Nu har även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia sett Drive och hon är som vanligt lagom sansad i sin reaktion. 😉

Slutligen, tack till Voddler för filmen. Den här gången frös filmen bara två gånger. 😉

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Blodets tron

18 mars, 2012 3 kommentarer


Titel: Blodets tron (Kumonosu-jô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1957
IMDb | Filmtipset

Den här gången är det dags för ytterligare en historisk film av Akira Kurosawa. Just för mig så är det här en av Kurosawas bästa filmer. En lustig detalj är att när jag skulle se filmen så började titta på den en kväll. Trots att jag gillade filmen så började jag nicka till och insåg att det nog var bäst att gå och lägga sig. Nästa morgon gick jag upp extra tidigt och såg klart den sista timmen innan jag åkte till jobbet. Just att jag såg den i dåsigt tillstånd först på kvällen och sen yrvaket på morgonen gjorde att den obehagliga stämningen i filmen blev än mer påtaglig. Här hittar ni Sofias recension.

Filmen bygger på William Shakespeares tragedi MacBeth, fast det utspelas på 1700-talet i Japan. Huvudpersoner är samurajen Washizu (Toshiro Mifune, som vanligt), hans fru Asaji och hans samurajvän Miki. En dag när Washizu och Miki rider i Spindelvävsskogen på väg till kungen efter ett framgångsrikt slag i ett krig träffar de på en märklig spåkvinna. Hon förutsäger att både Washizu och Miki ska bli befordrade och Washizu senare ska bli kung liksom Mikis son. När den första förutsägelsen går i uppfyllelse blir Washizu besatt av spådomen. Hans intrigerande fru Asaji, som han berättat om spådomen för, lyckas övertyga honom om att döda kungen för att själv ta makten.

Washizu, som egentligen är snäll men manipuleras av sin ytterst läskiga fru, slits mellan sina karriärambitioner och sin lojalitet mot kungen och Miki. Sakta men säkert, hur han än gör, så styrs han mot sitt tragiska öde. När väl han har fått spådomen så spelar det ingen roll vad han gör för att kanske ändra framtiden. Spådomen blir sann i vilket fall. Washizu spelas bra av Toshirô Mifune och det verkar som jag nu börjat vänja mig vid hans spelstil och även Kurosawas filmer.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →