Satoshi Kon på besök i Stockholm

10 februari, 2011 Lämna en kommentar

För några år sen visade Cinemateket i Stockholm Satoshi Kons Tokyo Godfathers. Vi som var där fick inte bara se filmen utan hade också nöjet att träffa regissören själv. Innan visningen höll nämligen Kon ett föredrag där han berättade om hur det går till när en av hans anime-filmer kommer till, om arbetet från idé till färdig film. Efter föredraget fick dessutom publiken chansen att ställa frågor.

Kon sa att japaner alltid börjar ett föredrag med att be om ursäkt och säga något stil med: ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag ska prata lite om något jag inte vet någonting om överhuvudtaget”.

Enligt Kon var detta för att japaner är gruppmänniskor och inte gillar att sticka ut och hävda sig själva. Amerikaner däremot berättar gärna ett skämt som icebreaker för att få till en gruppkänsla genom skratt. Detta för att amerikaner i grunden är individualister. Svenskar är väl någonstans mittemellan men betydligt mer åt det japanska hållet, se bara på Ruben Östlunds De ofrivilliga (som jag för övrigt fortfarande inte har sett).

Kon pratade en del om sin kommande film. Bl a nämnde han att den inte kommer ha med några människor med. Lite research visade att den helt kommer att handla om robotar och filmen är alltså The Dream Machine (Yumemiru kikai). Eftersom Kon dog innan filmen var helt klar så är det upp till andra att färdigställa den. Jag hoppas verkligen att man lyckas att få till en film som lever upp till Kons vision samt att den kommer att visas på bio i Sverige.

Som slutkläm skulle Kon nämna sina tre favoritfilmer. De visade sig vara: De sju samurajerna, Garp och hans värld och Mitt liv som hund. Det sista valet kändes lite som ett publikfrieri eftersom han var i just Sverige men han påstod att han var allvarlig.

Imorgon kommer recensionen av Tokyo Godfathers.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Cinemateket Tagged with

Satoshi Kon: Paprika

8 februari, 2011 10 kommentarer

Titel: Paprika
Regi: Satoshi Kon
År: 2006

Paprika är Satoshi Kons fjärde långfilm men själv jag såg den som nummer två i ordningen, därav hoppet från 1998 till 2006.

Satoshi Kon känns för mig mer och mer som en klart intressant regissör. Sen tidigare har jag bara sett hans första film Perfect Blue (me like!). Nu har jag sett hans senaste, Paprika, en sci-fi-mysterie-thriller som kretsar kring en uppfinning som låter forskare/psykologer spela in, och i viss mån påverka, människors drömmar. Några ”dröm-headset-prototyper” blir stulna och märkliga saker börjar hända, folk blir som galna och verkar inte kunna kontrollera sig själva utan hamnar i nån sorts drömpsykoser.

Den är så rackarns snygg den här filmen. Detaljrikedomen och fantasin i drömsekvenserna är underbara. Alla karaktärer är väldigt snyggt gjorda. Det som jag uppskattar speciellt med Satoshi Kon är att hans filmer (de två jag hittills har sett) har alla fördelar med anime (den snygga tecknade känslan) men samtidigt känns filmerna som ”vanliga” psykologiska spelfilmsthrillers. Typ som en tecknad Mulholland Drive. Paprika är aningen sämre än Perfect Blue i mina ögon. Det blir lite väl fantastiskt mot slutet. I Perfect Blue var det lite mer nedtonat. Men, men, Paprika är klart sevärd och härligt flummig.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Film Tagged with

Temavecka: Satoshi Kon – Animens David Lynch

6 februari, 2011 2 kommentarer


I somras gick tyvärr anime-regissören Satoshi Kon bort. Kon var i mina ögon en av de mest intressantaste anime-skaparna. För mig var han något av animens David Lynch. De flesta av hans filmer har en mysteriethriller-känsla och rör sig ofta i drömmarnas värld eller någonstans mellan dröm, verklighet och fantasi.

Den kommande veckan blir det därför Satoshi Kon-vecka och jag kommer recensera de fyra filmer Kon hann med att göra samt hans tv-serie Paranoia Agent. Dessutom kommer jag skriva lite om när Kon kom till Stockholm och Cinemateket i samband med en visning av Tokyo Godfathers.

Perfect Blue 4-/5
Millennium Actress 3-/5
Tokyo Godfathers 4-/5
Paprika 3+/5
Paranoia Agent
Satoshi Kon i Stockholm

Förhoppningsvis så kommer hans nya och sista film The Dream Machine ha premiär nån gång 2011. Jag hoppas den kommer på bio i Sverige.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt Tagged with ,

Om du lyssnar noga (1995)

16 januari, 2011 3 kommentarer

Om du lyssnar nogaTitel: Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba, Whisper of the Heart)
Regi: Yoshifumi Kondo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

En helmysig anime från Studio Ghibli om en tjej som är bokmal och duktig i plugget men som blir osäker på vad hon vill göra i livet. Hon tror att hon vill bli författare och skriva historier. Men är hon tillräckligt bra är frågan hon ställer sig. När hon följer efter en märklig och fet katt hittar hon en antikvitetsaffär vilket gör att allt ställs på sin spets. En vardaglig anime, helt utan övernaturliga inslag men fylld med sköna detaljer, riktigt skön tecknarglädje och lite japanskt familjegnabb. Filmen inleds något udda med John Denvers sång Take Me Home, Country Roads, här sjungen av Olivia Newton-John. Slutet känns helt out of place och fånigt, tyvärr. Det är nästan så man tror att det är ett skämt. Annars: varm, mänsklig och trevlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

The Mysterians

10 januari, 2011 Lämna en kommentar

Titel: The Mysterians (Chikyû Bôeigun, Jorden Anfalles)

Regi: Ishirô Honda
År: 1957
När jag nyligen var inne på Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm blev jag lurad att köpa den här filmen på dvd. Omslaget var riktigt snyggt och jag kände inte igen det, så det blev ett köp. Nu visade det sig att jag redan sett, och dessutom skrivit om, filmen. Här kommer först min gamla recension som skrevs i oktober 2003:

Japansk science fiction där rymdvarelser först skickar ut en ondskefull gigantiskt robot, som ser ut som en korsning mellan en samuraj och Godzilla, på härjartåg, och sedan vill de ha en bit land eftersom deras värld har förintats. Dessutom kräver de fem kvinnor från jorden. De påstår att de bara har fredliga intentioner, men det är svårt att tro på efter att jätteroboten har förstört flera städer genom att orsaka jordskred, bränder och översvämningar. Armén sätts in och specialvapen byggs.

Näää, det här var faktiskt inte bra. Det var lite kalkonroligt, visst, men det blir ändå underkänt. Dialog och handling är skrattretande. En japansk och äldre version av Independence Day och ungefär i samma klass. Då såg jag i och för sig också en version med namnet The Mysterians som var dubbad på engelska. Skådisarna är överlag dåliga. Det finns ett undantag. Helt oväntat dyker nämligen Kurosawa-favoriten Takashi Shimura (De sju samurajerna, Revolvern, mm.) upp som chefsprofessor.

2+/5

Och så mina uppdaterade tankar:

Jag håller med om det mesta jag skriver ovan. Framförallt tyckte jag dock filmen var fantastiskt tråkig den här gången. Effekterna är påkostade och hyfsat trevliga. Det förekommer en del långa sega sekvenser där utomjordingarnas kupol, som de gömt under jorden, strider med människornas inte lika moderna vapen. Filmen gjordes ju drygt tio år efter att USA bombat två japanska städer sönder och samman. Nu, i filmen, är USA en vän. Ja, hela Jorden går faktiskt samman i kampen mot mysterianerna. Det kändes kanske som att jag tänkte mer på de politiska delarna lite mer nu. Jag blev förvånad när Takashi Shimura dök upp. Jag visste att jag hade sett honom i någon japansk sf-film tidigare — och ja, det visade sig ju vara samma film, haha. Jag mindes i princip ingenting förutom att filmen var seg hade långtråkiga krigssekvenser. Ingen höjdare med andra ord.

En del scenografi är cool. Namnet på filmen, The Mysterians, är coolt. Omslaget på dvd:n är coolt. Allt annat är tråkigt.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Stockholm Filmfestival: Monga

7 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Monga (Báng-kah)
Regi: Doze Niu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Monga är en taiwanesisk gangsterfilm som tagit sin titel från den äldsta stadsdelen i Taipei. I Monga som styr olika gangstergrupperingar, och filmen följer fem unga killar som är med i den mäktigaste. Men omvärlden, i form av gangsters från fastlandet, tränger sig på och hotar att splittra den tajta unga kvartetten som svurit en blodsed att alltid hjälpa varandra. Monga är en väldigt snygg film. Kvarteren, miljöerna är snyggt exotiska (japp, corny, jag vet). Det kryllar av slitna gränder med regnvåt asfalt, marknader och färgglada kinesiska lyktor.

Främst i början av förekommer det en del humor, då filmen mest är en halvskön film om en mobbad ung skolkille som värvas till att bli gangster. Något som jag inte kan med i vissa asiatiska filmer är att det brukar förekomma väldigt jobbiga supersentimentala inslag. Så även här: t ex corny snyftballadmusik när den unge mobbade killen blir kär i den prostituerade unga tjejen han har fått i födelsedagspresent. Uselt. Fast ändå intressant då det känns så överdrivet.

MongaOm man däremot övergår till fajtingscenerna så är dessa riktigt trevliga. Det här är nåt asiater helt enkelt är bäst på. Lite annorlunda är också att man inte har pistoler i Monga. Gangstersamhället är nämligen konservativt och tillåter svärd och knivar, men alltså inte pistoler. Detta ska dock ändras mot slutet av filmen då modernare tider tränger sig på. Det är en ganska lång film (140 minuter), men jag hade aldrig långtråkigt även om det ibland, eller ganska ofta, vickar över i sentimental melodram.

Sofias Genus-o-meter från Rörliga bilder och tryckta ord skulle nog implodera eller något, för här är kvinnorna reducerade till… ja, till en mamma som är orolig för sin son samt en prostituerad som tycker att tillvaron är ok när hon ligger under en torsk lyssnar på musik och drömmer om sin gangsterkille. Hepp. För avsluta: filmen är sevärd för sina fajtingscener, för sitt foto och miljöerna i Taipei, och för en del udda humor. Jag är tvungen att ge den godkänt.

3-/5

Om visningen: Trots bristande konstnärlig kvalitet på filmen så blev det en riktigt trevlig visning. Jag hade köpt kaffe och en mumsig kanelbulle som jag njöt av under reklamen. Reklamen som jag dessutom lärt mig ignorera vid det här laget. Under dessa kommersiella meddelanden så frågade mannen i sätet bredvid sin fru om hon hade noterat smutsen på som syntes på duken. Jag kunde inte låta bli att titta själv — och visst: när det var ljusa bilder syntes tydliga svarta fläckar. Jag sa till mannen att han inte skulle ha sagt det där, i alla fall inte så högt. Nu skulle jag ju inte kunna låta bli att störa mig på de där fläckarna under visningen. Gah. Vi skrattade och skakade båda på huvudet.

En minut senare kom biomaskinisten in med en trasa och en sprayflaska och sa att han skulle tvätta glasskivan mellan salongen och projektorn eftersom det hade kommit smuts på den. Vi skrattade igen. Ah, perfekt. Givetvis ska det inte vara smuts på linsen så att det syns men under filmfestivalen vet man aldrig riktigt. Biomaskinisten berättade också att man i projektorrummet på Saga inte kunde se in i salongen Saga 2. Detta berodde på att detta rum var placerat ovanpå taket till salongen. Saga 2:s projektor förs ner i position med hjälp en hiss. Detta var också anledningen till att det tog längre tid att få igång själva filmen efter reklamfilmen just i denna salong.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , , , ,

Memories of Murder

2 december, 2010 12 kommentarer

Titel: Memories of Murder (Salinui chueok)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Fiffi på Fiffis filmtajm precis recenserat Memories of Murder så postar jag här en gammal recension som först kunde läsas på Filmsnack.se i augusti 2004.

Min andra film på den asiatiska filmveckan! Filmen är baserad på verkliga händelser i Sydkorea där en seriemördare (tydligen Sydkoreas förste) härjar i en liten stad på landet. Den lokala polisgruppen, med den ledande kommisarie Park (Song Kang-ho), får hjälp av en kommisarie från Seuol. Deras arbetsmetoder är till en början ganska så olika.

Det var en sån här film som växte lite efter man har sett den. Då inser man att den var bra, samt att man gärna vill se den igen. Det kändes som om jag missade en del små detaljer som hade kunnat gjort den bättre. Det är en lustig film på så sätt att den på det speciella asiatiska sättet blandar humor, drama och spänning. I filmen händer tragiska saker, men poliserna som utreder saken beter sig väldigt roligt på sin mördarjakt. Oftast är det full kalabalik. Sen är den ibland ett drama, nästan i stil med Mystic River eller liknande, för att ibland bli en skräckfilmsliknande rulle och då med väldigt bra stämningsskapande musik (schyssta ”bongotrummor” bl a).


Har ni tänkt på att koreaner (och kanske asiater i allmänhet) ofta sitter på huk? Det har jag.

Fotot är bra, i vissa scener rent av vackert. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen (bl a beroende på det jag skriver om i PS:et) och därför blir betyget en svag fyra, men det kan komma att höjas om jag ser om den. Jag måste även säga att Song Kang-ho är något av en favorit. Han har ett lustigt utseende (ser ut som en stor baby) och spelar bra. Han har även en av huvudrollerna i den i mitt tycke sämre Hämnarens resa.

4-/5

PS. Något som alla i biosalongen märkte och vände sig om pga var märkliga Darth Vader-liknande andningsljud plus elektroniska pip som återkom typ varje minut från någonstans långt bak i salongen. Detta störde inledningen av filmen en del, innan man liksom sugits in i filmen. Förutom detta så satt det en tjej på raden framför som vid minst tre tillfällen hoppade till och skrek (högt!). Detta var vid de tillfällen då filmen var som en skräckis. Det roliga var att hon skrek till vid minsta ljud, oftast var det ett plötsligt högt trumslag som var den utlösande faktorn. Ett bevis på att filmen lyckades skapa en bra stämning.

I samband med att salongen tömdes efter filmens slut fick jag, och alla andra, reda varifrån de märkliga Darth Vader-ljuden kom ifrån. Det visade sig vara en funktionshindrad person som satt i en permobil med konstgjord andning, ungefär en sån där som Christopher Reeve hade efter sin ridolycka. Hmm, det kändes lite skämmigt eftersom man hade suttit och irriterat sig på ljuden under visningen.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Bedevilled

23 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Bedevilled (Kim Bok-nam Salinsageonui Jeonmal)
Regi: Jang Cheol-soÅr: 2010
IMDb | Filmtipset

Sydkoreanska filmer, åtminstone de som kommer till Sverige och som jag har sett, är ofta ganska speciella. Det brukar vara en märklig blandning av humor och allvar där det ofta kan skifta mitt i en scen och man vet ibland inte om man ska skratta eller gråta. Början av Bedevilled var mest konstig och väldigt svart. Inte mycket är gott och jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Hae-won (Ji Seong-won) är en kvinna som inte trivs på sitt jobb som socialarbetare i Seuol. Hon tar semester och återvänder hem till en svårtillgänglig ö där hon växte upp som barn. Kvar på ön finns hennes barndomskamrat Bok-nam (Seo Yeong-hie) som blev kvar när Hae-won flyttade/flydde till staden. Bok-nam behandlas som en slav av sin man och alla andra öbor inklusive öns äldre kvinnor. Inom Bok-nam finns tanken på att bli fri. Hae-wons ankomst sätter igång saker och avslöjar dessutom några av öns mörka hemligheter.

Det är ganska snart uppenbart att den lilla byn på ön inte helt frisk. Bok-nam misshandlas, betraktas som en slav. De äldre kvinnorna styr med hjälp av männen. När stadskvinnan Hae-won dyker upp vill Bok-nam ta chansen att fly till Seoul. Saker eskalerar. Länge är filmen mest konstig, som sagt. Mot slutet blir det dock plötsligt ultravåld vilket känns helt naturligt och rätt av den mobbade Bok-nam. De äldre kvinnorna på ön var hemska och förtjänade sitt öde, liksom männen. Lustigt med asiatiska filmer som blandar drama, humor, ultravåld i samma film på ett sätt som ofta inte förkommer i ”västerländsk” film. De udda våldsscenerna höjde filmen väsentligt. Jag blev alldeles upphetsad pga att det stack ut jämfört med mer normala filmer. Det kändes annorlunda. Just själva blandningen av drama och våld. Det är ingen ren genrefilm med bara våld. Jag tror faktiskt detta kan vara den första rape-revenge-film som jag har sett.

4-/5

Om visningen: Allt logistiskt funkade perfekt. Det var fullsatt på Grand 2. Regissören Jang Cheol-so och hans tolk var på plats på sätena bredvid mig och min bror. Sen hade jag en tjej bredvid mig på andra sidan som HELA filmen satt och flätade sitt hår. Helt otroligt. Vad håller människan på med? Men kan du sluta? Jag hade hela tiden detta i ögonvrån. Smått irriterande om man stör sig på sånt (check!). I slutet när våldet drog igång blev hon dock så chockad att hon slutade med sitt flätande. Haha, detta gjorde att filmen höjdes för mig. Face2Face: Lågmäld regissör, något som nog gäller många asiater. Han tyckte det var kallt i Sverige och tyckte själv att han och hans film tillhör underground-scenen i Sydkorea. Hans nästa film kommer att handla om Nordkorea (förhållandet mellan Nord- och Sydkorea men ur nordkoreanernas synvinkel) och kanske västerlandet.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , ,

The Host

23 september, 2010 14 kommentarer

Titel: The Host (Gwoemul)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i augusti 2007

Sista insatsen från Astoria-biografen Grand (i Stockholm) var att ha en liten skräcksommar. Kanske inte nåt program som fick mig att springa benen av mig, men jag passade på att se franska Ils och även den här sydkoreanska ”skräckisen”. Skräckisen inom citationstecken pga att The Host är en salig, och typiskt sydkoreansk, blandning av det mesta: skräck (javisst), action, thriller, komedi, familjedrama.

En familj, en far och en lite trög son (spelad av Babyface Song Kang-ho) med dotter, driver ett litet matstånd (där man bl a kan få en sorts torkad, grillad bläckfisk) vid floden Han som rinner genom Seoul. Ett muterat fiskmonster dyker upp, går bärsärk och tar med sig dottern. Resten av familjen, en bågskjutande dotter och en passivaggresiv son hjälper till att leta efter dottern som kanske lever, allt medan myndigheterna försöker förhindra att ett märkligt virus sprider sig.

En film som har det mesta tycker jag (inklusive kritik mot USA:s agerande i Irak). Det är en spretig blandning. Ibland kan det vara problem med filmer som inte känns speciellt fokuserade. The Host kommer dock undan med det. Eller ”kommer undan med det”?. Den är bra, helt enkelt. Man blandar komedi och drama med vild datoranimerad action, och det är bra hela tiden. Ibland stannar liksom filmen upp och tar en helt annan vändning än man räknat med. Hollywood-formeln, om den finns, har inte regissören Bong Joon-ho använt sig av. Det är svart humor blandat med tragedi och action.

På ett sätt är det, mitt i tragedin, en sorts må bra-film. Huvudpersonen, som jag ser Song Kang-hos rollfigur som, är en happy go lucky-snubbe som kommer igen på ett skönt sätt efter motgångar. Ja, jag förstår att det verkar spretigt, men på nåt sätt lyckas man få ihop en spännande, rolig och sorglig film. Precis som när jag såg Old Boy så känns det ibland som om filmmakarna är från en annan planet. Antar att planeten heter Sydkorea. Uppfriskande är det i vilket fall som helst. Jag gillar med andra ord den här filmen som satte färg på mitt gråmulna juli.

4/5

PS. Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , ,

Nyare inlägg →