Shivers (1975)

Shivers är en tidig film från den kanadensiska kroppsskräckmästaren David Cronenberg. Det hela utspelar sig i Starliner Towers, ett modernt och lyxigt lägenhetskomplex utanför Montréal, en sorts all inclusive gated community. Eller ett ”allt inkluderat” grindsamhälle om du föredrar svenska.

Här finns allt du behöver, från restauranger och kemtvätt till ett eget sjukhus och badhus. Men det finns även sånt som du kanske inte behöver, som t ex parasiter som förvandlar de som bor där till sexuella galningar som mest av allt vill delta i orgier. Folk blir vildar som ger efter för sina lustar. Eller är det i själva verket människan rätta men undertryckta natur? Hej, avsnittet The Naked Time från Star Trek: The Original Series!

I inledningen av filmen sker två mord. Det lustiga är att de boende i Starliner Towers inte verkar bry sig nåt speciellt. Jag undrar om det beror på att de flesta av skådisarna är träiga eller om det var ett medvetet val från Cronenberg.

Inget i Shivers är snyggt. Ingen i Shivers är snygg. Det var kul att jämföra med t ex Rollerball från samma år. Där var allt snyggt i mina ögon. Här är allt istället fult och 70-tals-brunt. Kläder, glasögon, miljöer. Fult! Men så hade man ju en låg budget misstänker jag. Och det var så det såg ut på 70-talet. Förutom i Rollerball då, men det var ju en framtidsskildring.

Filmen är udda klippt. Vid ett tillfälle pågår tre scener samtidigt under två sekunder. Man använder även slow motion på ett skönt sätt. Speciellt i slutet som mycket riktigt förvandlas till en badhusorgie som påminde mig om Frankie Goes to Hollywoods video till låten Relax.

Jag fick lite Invasion the Body Snatchers-vibbar. Just hur en efter en förvandlas och att det är i princip omöjligt att undvika. Till slut ger man upp och kanske till och med lockas av dekadensen i att ha gruppsex i en swimmingpool.

Jag tycker mig se att Alien har lånat en del Shivers. Den där parasiten påminner inte så lite om en kombination av en facehugger och en chestburster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Nätrullarna – Bugonia

Bättre sent än aldrig! Nätrullarnas första avsnitt för året är ute och rullen vi fokuserar på är den galne greken Giorgos Lanthimos senaste film Bugonia.

Utöver det så kommer Johan ridandes på sin ”AI är inte bra”-käpphäst…

…och Daniel pratar om hur man motiverar sig för att titta på film. Att köra igång ett projekt är ett tips. Se alla filmer av en viss regissör t ex.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Rollerball (1975)

Rollerball är en dystopisk science fiction-rulle som även är en sportfilm. James Caan spelar Jonathan E, stjärnan i sporten rollerball i en framtid där Jordens nationer inte finns längre. Istället styrs allt av ett antal storföretag, precis som i Alien: Earth. I Houston är det the Energy Corporation som styr och de har även ett rollerball-lag där Jonathan är kapten.

Vad är då rollerball? Ja, det är ett sorts gladiatorspel där spelarna åker runt i en oval med skridskor och ska försöka göra mål genom att placera en stor metallkula i ett hål. Spelarna tar hjälp av motorcyklar för att få fart och det går våldsamt till.

The Energy Corporation vill dock att Jonathan ska avsluta karriären eftersom han blivit för bra för sitt eget bästa. Rollerball ska nämligen inte bara fungera som underhållning för massorna utan av visa att individualism är lönlöst i dagens samhälle.

Det är underbart att titta på sf-filmer från 70-talet. Man försöker med alla medel få till en futuristisk stil på allt från typsnitt under förtexterna till arkitektur och kläder. I Houston är det som sagt ett energibolag som styr och de har en brandgul logga. Allt går i brandgult. Lite senare i filmen spelar man rollerball i Tokyo och där är allt gult istället.

Världen i Rollerball är alltså en värld där inga demokratier finns mer. Storföretagen styr all information som kommer ut till befolkningen. Det finns bara en sanning. Istället för nationalsånger så sjunger man the Corporate Anthem vid evenemang. Böcker finns inte mer utan har blivit digitaliserade och sammanfattade av superdatorer. Människorna äter lyckopiller varje dag för att förbli lyckliga. Dystopi!

Intressant det där med flödet av information. I filmen finns bara ett flöde, det som kommer från företaget. En sanning, den som kommer från företaget. Idag finns mängder av bubblor, flöden och sanningar. ”Alla” har sin egen.

Det förekom sekvenser som nästan kändes surrealistiska. Bl a ett märkligt cocktail-party som urartade till en sorts orgie fast utan sex. Gästerna gick senare utomhus och började skjuta med gevär på träd som exploderade. Vad som hände där har jag fortfarande inte riktigt förstått, förutom att det visade societetens bisarra nöjen.

Hur funkade då hittepå-sporten rollerball? Förvånansvärt bra faktiskt. Jag vet att jag förmodligen är ganska ensam om att tycka det. Men för mig var det välgjort, spännande och med regler som kändes på riktigt. Tydligen tyckte de som var med i filmen det också. Mellan tagningar så roade de sig med att spela spelet själva. Enligt filmmakarna så var rollerball en blandning av roller derby, hockey, fotboll, motocross och judo (really?).

Det bilr en stark trea till den dystopi med Soylent Green-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

En kille och en tjej (1975)

En kille och en tjej är en tidig film från Lasse Hallström. Jag tror det är hans första biofilm. Manus har han skrivit tillsammans med Brasse Brännström som även spelar huvudrollen som strulpellen Lasse.

Istället för att jobba som journalist som Lasse är utbildad till så delar han ut det som journalisterna skriver. Ja, han är med andra ord ett tidningsbud. Lasse strular runt med diverse tjejer men så en dag träffar han Lena (spelad av en charmig Mariann Rudberg). Nu är frågan om Lasse klarar av löpa linan ut för en gångs skull? Ska de bli ihop på riktigt?

Det här är en film fylld med klassiska svenska skådisar, vissa mer kända än andra. Lena T Hansson, Claire Wikholm, Eddie Axberg, Gösta Engström, Magnus Härenstam (förstås), Tomas Bolme, Börje Ahlstedt, mm.

Filmen är för mig värd att se bara för miljöerna i ett snöigt 70-tals-Stockholm. Lasse är ute och svirar på klubbar med sin kompis Bosse (Christer ”Bonzo” Jonsson). Det droppas sexskämt som om Lasse och Bosse vore tonåringar och det spelas Björn Skifs och ABBA. Apropå ABBA så gjorde ju Hallström alla ABBAs musikvideor och även ABBA: The Movie från ’77.

(Originalmusiken står Två och en flygel-mannen Berndt Egerbladh för.)

Vi får se Televerkets klassiska bilar i brandgul färg, s.k. televerksorange. DN i fullformat, innan det blev en tabloid, flimrar förbi. Det skrivs om IB-affären och Jan Guillou i pressen. Resväskor utan rullhjul!

Jag blev imponerad av hantverket och produktionen som helhet. Det är en film på riktigt med ett smart och lekfullt kameraarbete. Man har tagit hela teamet och åkt till Tunisien och spelat in då Lasse och Lena åker på en charterresa dit. De båda har lite olika uppfattning kring det här med att vara turist.

Till viss del så är filmen en serie korta sketcher med roliga figurer. En är Janne Forssell, radio/tv-personligheten som bl a gjorde Hemma hos tillsammans med Kjell Alinge och den underbara tv-serien Jorden runt ihop med filmfotografen Lasse Westman. Forssell dyker upp med jämna mellanrum och klagar på att folk inte umgås längre.

”Vi pratar ju inte med varandra längre!”
”Ingen bjuder ju hem andra!”
”Alla tittar ju bara i sina mobiler!”.

Jomensåatt.

En kille och en tjej är motsatsen till Roy Andersons Giliap som kom samma år.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep