Deadpool & Wolverine (2024)

Jag insåg nu att Deadpool & Wolverine inte är en X-Men-film. Det är en MCU-film. Ja, rent handlingsmässigt så är det förstås en X-Men-film, och både Deadpool 1 och 2 plus alla tidigare filmer med Hugh Jackman som Logan har varit X-Men-filmer. Men ur filmuniversumperspektiv och rent affärsmässigt är filmen, och kommande filmer med X-Men, alltså en del av Kevin Feiges fasligt seglivade skapelsesaga. Bra eller dåligt? Ja, det återstår väl att se när väl den än så länge icke namngivna X-Men-filmen under MCU-paraplyet ser dagens ljus (2028?).

Jag ska erkänna att jag var ganska skeptisk när jag satte mig ner för att bli översköljd av Deadpools (Ryan Reynolds) metahumor. De tidigare filmerna om Wade Wilson har jag inte uppskattat speciellt mycket. De är helt ok men inte riktigt min kopp te. Däremot har jag alltid gillat Hugh Jackman som Wolverine så det fanns hopp ändå.

Kombinationen Ryan Reynolds och Hugh Jackman som Deadpool och Wolverine visade sig vara rena jackpotten. Jackmans vresige och buttre Logan är en perfekt motpol till Reynolds ordbajsande clown. Deras motsatser attraherade mig. Allt eftersom filmen rullade på upptäckte jag att jag gillade den mer och mer. Jag var underhållen och jag tror att jag till och med skrattade högt rakt ut i min ensamhet. Det är ett gott betyg.

Vad handlar filmen om? Ingen aning, och jag tänker inte läsa på på Wikipedia. Det är nåt med en massa universum som håller på att kollapsa och av nån anledning så är det upp till Deadpool och Wolverine att återställa ordningen. Bl a med hjälp av världens fulaste hund, som tydligen var äkta och inte en cgi-skapelse.

Det förekom en kvinnlig skurk vid namn Cassandra (Emma Corrin) som jag inledningsvis inte tyckte hade speciellt mycket karisma, något som krävs om man ska lyckas att gestalta just en skurk. Men hon växte även hon. Kanske beroende på att hon såg ut som Max Schrecks Nosferatu eller Tom Hardy som Jean-Luc Picard-klon i Star Trek: Nemesis.

Troligen gillade jag filmen eftersom jag sett alla X-Men-filmer och alla MCU-filmer och kanske insett att när man gjort det så återstår det nästan bara ironi och humor. Det är kanske den enda vägen kvar med den här typen av superhjältefilmer. Är det så att Logan var den sista riktigt seriösa men som ändå lyckades fullt ut?

Slutligen blev jag tokig av att inte komma på vem som Channing Tatums rollfigur Gambit lät som. När väl den polletten trillade ner var tillfredsställelsen enorm. Det var ju samma cajun-brytning som Eduard Delacriox (Michael Jeter) hade i The Green Mile.