The Terminator (1984)

I måndags kväll gjorde SF för en gångs skull en bra grej. Fast förmodligen hade de väl blivit tillsagda av distributionsbolaget UIP som vanligt. I vilket fall, så visades James Camerons 80-talsklassiker The Terminator på bio!

Jag kan inte påstå att jag har nån speciell relation till Terminator-filmerna. Ettan från ’84 har jag sett (inte på bio). Vissa scener har, trots att det var länge sen jag såg den, etsat sig fast och det insåg jag under visningen i måndags. Då var det plötsligt som att det var igår jag såg dem.

T2 har jag inte heller sett på bio, även om det var nära. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag och en annnan telegrafist i samma pluton tänkt se den på bio. Men när vi skulle köpa biljetter så fick vi veta att det bara fanns EN plats kvar i salongen. Vi lommade hem till kasernen istället och putsade våra k-pistar.

Men nu handlar det alltså om den första filmen, The Terminator, där Arnold spelar en ond terminator från framtiden ute efter att döda en viss Sarah Connor (Linda Hamilton) för att hindra att hennes son John nånsin blir till. John kommer nämligen leda människorna i striden mot maskinerna i ett framtida krig. Till Sarahs undsättning kommer dock Kyle Reese (Michael Biehn), även han skickad från framtiden.

The Terminator är en riktigt schysst och ganska skitig 80-talsactionrulle. Den är inte alls snygg på det där slicka sättet som cgi-tunga filmer är nuförtiden. Nej, här är det rått och på riktigt. Jag gillade känslan. Samtidigt är det nåt med den där 80-talsstämningen som inte riktigt går hem hos mig. Jag vet inte riktigt vad det är men samtidigt som det är rått så kan det ibland bli lite fånigt.

Jag gillade inte de kläder som Arnold får tag på. De var bättre i tvåan.

Att filmens effekter är lite kackiga får man ta. Det positiva är ju att vi slipper tråkig och kall cgi. Men ändå måste jag säga att vissa effekter inte funkade och tog ut mig ur filmen. I salongen hördes även spridda skratt vid några tillfällen. Speciellt är det väl en scen när Arnold ska ”operera” bort sitt ena öga som inte funkade. Plötsligt var det inte Arnold utan en gummidocka!

Merparten av filmen utspelas i 1984 års Los Angeles men vi får även se några korta episoder som utspelas i framtiden mitt under det brinnande kriget mellan maskiner och människor. Jag tyckte inte framtidsscenerna var så bra. Effekterna var halvtaskiga och scenerna i sig gav mig inte så mycket. De kändes lite onödiga.

Det som kanske sticker ut mest för mig är att det i grunden är en ganska mörk historia. Arnold lägger inga fingrar emellan när han mejar ner allt och alla. Filmens slut är inte hoppfullt alls utan mer melankoliskt sorgligt.

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer-Henke och vi träffade även på Movies – Noir-Christian och hans bror (som såg filmen på Rigoletto när det begav sig på 80-talet). Vi hann med ett trevligt snack om filmen efter visningen. Det roligast vi konstaterade var att Arnolds terminator kan härma alla röster han hör men ändå så väljer han att prata med österrikisk brytning. Kolla in vad Henke och Christian skriver här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

PS. Förresten, jag sa att SF gjorde nåt bra när de visade The Terminator. Det vägdes tyvärr upp av att SF inte kunde registrera mina bioklubbspoäng innan visningen. Henke köpte biljetten innan jag hade bestämt mig för att haka på så mina poäng registrerades inte vid köpet. För att få in mina poäng behövde SF kancellera mitt köp och sen göra om köpet. Men eftersom det var fullsatt fanns det då en risk att min plats försvann. Det ville jag inte riskera. För att registrera min poäng efter visningen är jag nu tvungen att skicka in den fysiska biljetten med brev till SF:s kundtjänst. Men då behövs ju tydligen inget återköp göras. Huh? DS.