Philomena (2013)
17 maj, 2014 10 kommentarer
Varför blev jag inte berörd av Philomena? Och då menar jag berörd så där inpå livet då man känner att det börjar rycka i hjärtat. Philomena är ändå en välgjord, välspelad film och bygger på en fantastisk historia. Är Steve Coogan för mysig att lyssna och se på? Missförstå mig rätt, jag gillade Coogan och tycker det är kul att han gör en sån här typ av roll. Jag kanske även hade lite svårt att se att en person kan vara så snäll, så oskyldig och så förlåtande som den kvinna som spelas av underbara Dame Judi Dench. När jag kollade upp om Dench var faktiskt adlad såg jag på Wikipedia att hon började sin karriär med teater… år 1957. Nästan lika galet som att Max von Sydow ska vara med i de kommande Star Wars-filmerna.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag tyckte Coogan var bättre än Judi Dench som gav en allt för vinglig beskrivning av sin karaktär, ibland var hon klarsynt, ibland virrig och på gränsen till förståndshandikappad. Knappast planerat.
Filmen tycker jag är överskattad då jag finner den mycket problematisk gällande dess budskap.
Ja, jag kan nog hålla med där faktiskt även om jag skrev att Coogan var för mysig, eller nåt. Philomena är en märkligt framställd person. Ena stunden totalt naiv men ibland med djup livsvisdom. Hmm, märkligt.
Hamnade på samma betyg. Tyckte den fick fram en del känslor, men när man väl kom till kritan kände man inte så starkt som man borde göra. Bra, men långt ifrån jättebra.
Jag satt hela tiden och väntade på att dammluckorna skulle öppnas och känslorna skulle forsa fram. Det hände aldrig riktigt. Nu rann det mest hela tiden lite lugnt.
Jag gillade filmen mycket men det var nog mer för skådisarnas prestationer än för själva storyn som var ok men inte wow. Både Coogan & Dench hör till mina favoriter.
Japp, håller med. Skådisarna var bra, och filmen med för den delen.
Jag håller med filmitch i det att styrkan sitter i skådisarna och deras prestationer. Absolut inga dammluckor (men jag är ju död inombords…) men jag blev faktiskt berörd av scenen när Philomena hemma hos sonens partner förstår att sonen hade varit på Irland utan att hon fick veta något.
Ja, ett tufft ögonblick för henne. Mm, kan nog ha varit starkaste scenen. Andra brukar nämna frukostscenen.
Där när Coogan berättar att han hittat sonen? Nja, det var man ju liksom förberedd och satt och väntade på. Den andra var mer överrumplande
Ja, då när han berättar att han hittat honom plus då att han *spoiler*… inte var i livet.