10 i topp: Filmer 1983

1983Oj, oj, oj, vad svårt det här var. 1984 var ett grymt filmår och där jag hade mycket att välja bland. Med 1983 var det nästan tvärtom. Jag fick leta djupt i säcken efter filmer som jag vet att jag gillar och verkligen kan stå för. Den enda film på listan som jag sett hyfsat nyligen är min nummer 7. När det gäller resten så går jag på ren nostalgi och vad min hjärna påstår att jag tyckte då jag såg den.

Dags att se vad 1983 har i sin filmmalpåse!

 

10. Monty Python’s The Meaning of Life
Monty Python's The Meaning of Life

För den lövtunna mintkakan. Det är liksom det som sitter kvar.

9. Scarface
Scarface
För att jag minns den som märkligt lockande och överdriven på ett bra sätt. Det faktum att Flavor Flav från Public Enemy citerar Tony Montana i låten ”Welcome To The Terrordome” gör inte filmen sämre.

8. Zelig
Zelig
För själva konceptet med en man som ändras fysiskt för att smälta in med sin mänskliga omgivning. Och se, en fejkdokumentär som jag faktiskt gillar.

7. Return of the Jedi
Return of the Jedi

För ewokerna. Inte. Snarare för: ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”.

6. Style Wars
Style Wars
För det härliga tidiga 80-talet i New York med b-boys, DJ:s och graffare. Denna dokumentär sågs på Stockholm Filmfestival 2003 då uppföljaren Style Wars Revisited visades.

5. Videodrome
Videodrome

För pistolen i magen och David Cronenbergs vanliga kroppsskräck.

4. Midvinterduell
Midvinterduell

För att jag vill hylla denna Lars Molin-pärla på 52 minuter där striden om en mjölkpall tar sig episka mått.

3. The Dead Zone
The Dead Zone

För att det är en av mina favoritfilmatiseringar baserade på ett verk av Stephen King. Cronenberg igen!

2. The Right Stuff
The Right Stuff
För att mitt minne säger mig att jag verkligen gillade filmen när jag såg den för evigheter sen. I princip det enda jag minns är blowjob-scenen. Ja, den där de aspirerande astronauterna ska testa sin lungkapacitet.

1. Rumble Fish
Rumble Fish
För att mitt minne säger mig att jag älskade filmen när jag såg den för evigheter sen. Och för fiskarna i färg.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: Naturens hämndLe dernier combatOctopussyWarGamesSudden Impact och Trading Places.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från ’83.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen
Spel och Film

Zelig

Titel: Zelig
Regi: Woody Allen
År: 1983
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir kanske inte otroligt sugen på att se om filmen i fråga utan jag postar helt enkelt min gamla text och så får det räcka så. Anledningen är nog att jag inte är frälst på fejkdokumentärer. Läs här vad Addepladde tycker om Zelig. Min recension skrevs i oktober 2003.

Detta var en märklig fejkdokumentär där Woody Allen spelar en man som förvandlas, likt en kameleont, beroende på vilken omgivning han befinner sig i. Om han träffar kineser förvandlas han snart till en kines, om han samtalar med ett par judar så är han snart jude själv. Mycket märkligt men återgett i form av en realistisk dokumentär med gamla, ibland gamla på riktigt och ibland fejkat gamla, svartvita filmklipp. Då och då får vi höra verkliga och påhittade personer uttala sig, i nutid och färg, om den man, Zelig, som i 1920-talets USA var minst lika populär som Atlantflygaren Charles Lindbergh.

Zelig är bra, men inte alls lika bra som den helt annorlunda Annie Hall som jag såg tidigare. Men jag gillade just det här med att det faktiskt kändes som en riktig dokumentär. Sen såg Allen väldigt rolig ut i sina olika förvandlingsnummer. Han såg liksom smått generad och lite överraskad ut, ungefär som att ”hey, jag kan inte hjälpa det, det bara händer”. Men efter den roliga och märkliga inledningen där det var kul varje gång Zelig förvandlas tappade dokumentären lite. Det blev lite av transportsträcka mot slutet då nyhetens behag hade lagt sig.

3/5