Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China

Titel: Once Upon a Time in China
Regi: Tsui Hark
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Martial arts-temat är nu tillbaka efter Stockholm Filmfestival med rullen som sägs vara den som gjorde Jet Li till superstjärna i Hongkong. Dessutom hade jag hört mycket annat gott om denna saga. Men…

Jag såg fram emot detta ”mästerverk” med Jet Li i en relativt tidig roll där han spelar kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung. Vi befinner oss i kuststaden Kanton i Kina i slutet av 1800-talet. Här kryllar det av utländska intressen som alla på nåt sätt vill utnyttja/exploatera det som Kina har att erbjuda, i form av handel eller billig arbetskraft. Mitt i detta befinner sig Wong Fei-hung som är läkare, driver en kung fu-skola samt leder en lokal ”kung fu-styrka”. Han får finna sig i att slåss både mot västerländska skurkar, korrupta kineser samt kung fu-hjältar som helt enkelt vill vara bäst på kung fu i stan.

Filmen är en kombination av kostymdrama, komedi och kung fu-action. Tyvärr är det bara ett av dessa element som håller godkänd klass och inte helt oväntat är det kung fu-delen som förstås inte kan bli dålig då man har en Jet Li i toppform och en skön skurk i form av Yan Yee-kwan (som även axlade skurkmanteln i Iron Monkey). Tyvärr börjar filmen riktigt svagt, då man gör det gigantiska misstaget att inte ha med nån riktigt fajt förrän efter en timme eller nåt. Det är alldeles för lång tid då de övriga delarna, komedi och kostymdrama, är för dåliga. Komedin är fånig och faller helt platt, kostymdramat är påkostat men dåligt gjord med skådespelarinsatser under all kritik främst från de som spelar västerländska karaktärer.

Ett annat fel är att det är en ganska förvirrad film. Det kryllar av karaktärer, händelser, men det finns ingen som helst struktur. Det är jönsig komedi blandat med ett försök att få till ett episkt drama. Det funkar tyvärr inte alls. Det enda som är värt att se är fajtscenerna men jag tycker det finns bättre såna i många andra kung fu-filmer, t ex Drunken Master eller tidigare nämnda Iron Monkey. Och dessutom kommer dessa fajtscener mot slutet, först efter att man fått genomlida ett misslyckat försök till kostymdramakomedi plus ett halvhjärtat försök till en kärlekshistoria mellan Wong Fei-hung och kvinnlig bekant som återvänt från USA.

Nä, trots goda förutsättningar och föresatser så var det nåt hafsigt och jobbigt med den här filmen. Den funkar helt enkelt inte. Men Jet Li är faktiskt bra – på att fajtas (förstås!) – men också i scener som kräver mer vanliga skådespelartalanger. Han är nog den enda karaktären som har nån sorts nyansering. Allt annat är överdrivet åt det ena eller andra hållet. Såna överdrivna filmer kan vara bra och underhållande men det förutsätter att filmen inte försöker vara nåt annat, typ ett nyanserat episkt drama, för då faller det hela pladask.

2/5